“Vi inom vänstern behöver minnas att just det goda i Sveriges historia hänger samman med klassiska vänsterideal, långt innan vänstern fanns”, skriver Vibeke Olsson Falk.
Det är märkvärdigt tyst om värdlandsavtalet med Nato. Snart skall det beslutas. Varför är vi inte ute och demonstrerar?
Följderna av USA:s agerande i Mellanöstern förskräcker. Det är inte så lätt att tro på att ett närmande till NATO skulle öka vår säkerhet, det är snarare troligt att det verkligen skulle göra oss intressanta för terrorister.
Bortsett från vad man tycker om saken är det skrämmande att den diskuteras så lite. Misstanken växer att starka krafter vill skapa fakta på marken innan någon debatt tar fart.
Sveriges långa period av alliansfrihet och fred har ett starkt samband med tryckfrihetsförordningen från 1766. Den avbröts visserligen under den Gustaf den tredjes diktatur och återinfördes 1809. Den omfattade inte heller teologisk litteratur – statskyrkans grepp var hårt.
Men ändå.
Den var först i världen och innehöll också offentlighetsprincipen – något som fortfarande är långt ifrån självklart i världen.
Jag tror att det är viktigt att påminna om detta, liksom att Sverige inte har haft livegenskap. Redan på medeltiden hade Sverige lagar om kvinnofrid. Köpmän från andra länder förundrades över att kvinnor rörde sig fritt på gator och ängar.
Förvisso var det gamla Sverige ingen idyll, långt in i 1800-talet ett av Europas fattigaste länder.
Men jag tror vi behöver lyfta fram det vi kan vara stolta över. Vi får inte lämna det åt rasister och nationalister. Vi inom vänstern behöver minnas att just det goda i Sveriges historia hänger samman med klassiska vänsterideal, långt innan vänstern fanns. Bygget av välfärden under 1900-talet hade en gammal grund att bygga på.
Förutom att vi inte ska lämna vår historia åt extremister behöver vi den också i mötet med människor från andra kulturer – vi kan inte respektera andra om vi inte respekterar oss själva. Dessutom finns det sådant som vi borde försöka exportera; folkrörelser, meddelarskydd, offentlighetsprincipen, jämställdhet, LSS-lagstiftning, djurskydd…
Vi inom vänstern sprider ibland en bild av Sverige som ett rasistiskt land utan kultur, bortom midsommargrodorna och supandet. Det gynnar nationalister som fyller tomrummet, och nyliberaler som vill sälja ut Sverige till Nato.
År 1905 vann den svenska arbetarrörelsen en av sina största och mest bortglömda segrar: det blev inte krig mot Norge, vilket många i högern ville. Var finns vi i dagens krigshets?
