Det står 73 barn i en tio kvadratmeters skolsal i utkanten av Malis huvudstad Bamako, det är årskurs ett. Det som skulle vara bänkar ser ut som barriärerna på ståplatsläktarna som hindrar åskådarna att ramla ner. Den enda utrustningen är en suddig svart tavla, inga böcker, inga pennor. Barnen verkar glada över att få gå i skolan, men elevantalet i de högre klasserna är betydligt lägre, så helt perfekt kan det inte vara.

Samtalsämne Libyen

I en specialklass går eleverna som har extra stora svårigheter hemma. Här lyser förtvivlan rakt igenom de svettiga ansiktena, inga förmildrande leenden. Utanför skolan möts jag av två förtvivlade kvinnor som just förlorat sina män när de kört lastbil till Senegal.
Annars är Libyen  och de som tvingats därifrån som är det stora samtalsämnet. När afrikanska vänstern, på ett möte stöttat av Vänsterns Internationella Forum, träffas är det vittnesmålen från Libyen som bryter igenom det träiga konferensspråket. Oförfalskad ilska över övergreppen man utsatts för som svart i samband med kriget blandas med förbehållslös beundran för den dödade diktatorn.
– Fallet Libyen är fullt av lärdomar för mig, säger Aminata Traoré, före detta kulturminister och grundare av Forum för ett annat Mali. Den demokrati väst säger sig vilja införa är något som folk där inte har något begrepp om. Gaddafi var problemet, inte för att han var diktator utan för att han var en afrikansk ledare som kunde säga nej. Det har dödats 70 000 människor där, men ingen Nato-soldat. Och de känner sig stolta över detta.
Den formella demokratin i Mali och i många länder i Afrika är just bara formell. Folk röstar inte på en politik utan på en person. Man talar om sanktioner mot länder där valen inte genomförts på ett tekniskt riktigt sätt. Men vad är vitsen med det om man inte talar något om innehållet, det man röstar om.
– Vi förlorar innehållet, det är därför vi dödar varandra.

Kvartersarbete

Därför bedriver Aminata Traoré ett eget arbete i kvarteret där hon bor. Där finns en öppen skola för att lära ut hantverk, men det allra viktigaste är alla de små seminarier hon genomför kring olika politiska teman. Hon har samlat tusen kvinnor i ett nätverk som på olika sätt deltar i verksamheten. Det liknar den typ av verksamhet som utländska organisationer brukar stötta, men hon har mycket svårt att få stöd.
– De vill inte att jag nämner ordet kapitalism. De vill bara hjälpa människor individuellt, men inte hjälpa dem att förstå den globaliserade världen. Därför är de en del av problemet.
Majoriteten av människor i Mali och Afrika har ingen aning om vad globaliseringen betyder, vilka problemen är och hur man löser dem. Enligt Aminata Traoré förstör det nyliberala systemet Malis ekonomi. I hennes skola arbetar eleverna mycket med bomullstyger. De som vill bestämma över världsekonomin ville att Mali skulle börja producera bomull istället för mat. Sedan införde USA subsidier för sin egen bomull.
– Nu har vi varken mat eller bomull.

IMF-favorit

Mali är ett av de länder som får högst betyg av den internationella valutafonden IMF, det är inget bra tecken. Enligt Aminata Traoré är landet västafrikanska mästare i nyliberalism. Mali gratuleras för sina tillväxtsiffror, men den konkreta verkligheten för vanligt folk är mycket annorlunda.
– Situationen för utbildning och hälsovård är katastrofal, folk dör för att det inte finns någon medicin. Det är sämre nu än förut, och vi har slutat att lita på varandra.
Regeringspartiet i Mali tillhör socialistinternationalen, men de implementerar alla Världsbankens och IMF:s reformer. Vilken skillnad gör de då? Enligt Aminata Traoré är vänstern i Afrika i dag opportunistisk, det viktigaste för dem är att stanna vid makten och sitta kvar vid köttgrytorna. De lyssnar inte på sitt folk utan följer diktaten utifrån. Men det är likadant i Europa.
– Jag hoppas att den här systemkrisen gör att folk lär sig förstå vad de själva vill. Det är en möjlighet för folk att förstå hur de ändrat vår ekonomi. Varför skall vi göra om deras misstag?
Frågan är bara om Frankrike som fortfarande dominerar Västafrika kommer att tillåta länderna här att gå sin egen väg. Frankrike är beroende av sina forna kolonier. Man talar om demokrati men det är helt andra saker som är viktiga, det handlar inte bara om den viktiga oljan i Gabon och uranet i Niger. Det franska språket talas nu i ganska få länder men fortfarande är det officiellt språk i nästan alla länder i Västafrika. Västafrika behövs också för Frankrike för att framstå som en stormakt, för dess ekonomiska styrka.
– För Frankrike är vi en del av lösningen på deras kris, det är därför de går så hårt fram.
Habib Karoui från det tunisiska vänsterpartiet PSG som också var med på konferensen var optimistisk om Afrikas framtid.
– Förut var Latinamerika problemet på den amerikanska kontinenten, men nu är det lösningen medan USA är problemet. Afrika har sagts vara problemet, nu är det stora problemet Europa. Kanske kan Afrika bli en lösning?
Hoppfulla ord, men då måste de afrikanska ledarna lära av Latinamerika, vars väg till framgång började när de fjärmade sig från USA.