– Ibland har man tur och hittar färsk, död fisk som spolats upp på land, eller ett bra redskap som går att använda, förklarar han.

Bristen på fisk i kombination med hög efterfrågan har fått priserna att skjuta i höjden. Trots att vattnet utanför Gambias kust redan är kraftigt överexploaterat ökar närvaron av utlandsägda fabriker och trålare, som finkammar havet efter fynd. Gambiska aktivister och lokalbor har länge flaggat för den ökande arbetslösheten som ett resultat av den utländska närvaron längs kusten, utan att få gehör.

– Alla är arga. De säljer vår själ, vårt arv, vårt allt. Beslutsfattarna är blinda, de ligger och sover medan allt det här händer, säger Abdoulaye och syftar på den gambiska regeringens generösa fiskeavtal med EU och Kina.

Avtalen innebär att EU tillåts fiska 3 300 ton tonfisk och 750 ton kummel per år i gambiskt vatten, och ska förhandlas om 2024. Enligt boende längs kusten sker överträdelser regelbundet och kustbevakningens närvaro behöver öka för att se till att avtalen följs. Frustrationen bland de lokala aktörerna är stor.

– Det finns bara en lösning på det här och det är att alla försvinner härifrån: fabrikerna, båtarna, allt, säger Abdoulaye.

I Gambia finns tre kinesiska fiskmjölsfabriker som etablerats i byarna Kartong, Gunjur och Sanyang under de senaste tio åren. Dessa tjänar oerhörda belopp på internationell export av mjöl och olja som bland annat används vid tillverkning av kosttillskott, livsmedel och djurfoder.

Den kinesiska fabriken Golden Lead ligger mitt på stranden i Gunjur. Där möter vi en grupp lokala fiskare som just återvänt till stranden med dagens fångst.

– I dag var ingen bra dag, säger den unga kaptenen medan han skakar på huvudet.

Han pekar ned i mitten av träbåten där fem kilo fisk ligger samlad.

– Det är svårt, det finns knappt något att hämta där ute, säger han.

Den senaste tiden har starka undervattensströmmar försvårat läget ytterligare. För befolkningen innebär det en begränsad tillgång på mat. Samma fisk som fabriken fryser och maler ned för export har i alla tider varit en av kustbefolkningens viktigaste proteinkällor. Människorättsorganisationer har slagit larm om att regionen har drabbats av en allt större matosäkerhet.

– Folk lider verkligen här. När jag ser fattigdomen vill jag gråta, säger Abdoulaye som flikat in i samtalet.

Vi fortsätter bortåt längs stranden som fylls på med människor allt eftersom. Fiskare som återvänder, barn som spelar fotboll, familjer som badar. Det märks att det är fredag, en helig dag inom islam då många är lediga. Stora klungor promenerar hem från moskén Kenye Kenye Jaamengo, i folkmun kallad ”Sandiga moskén”, som skymtar vid andra änden av stranden.

Fisketraditionen utgör stommen i den gambiska kulturen och har länge varit en av landets vanligaste sysselsättningar. Att havet sinar påverkar inte bara lokala fiskare, utan även dem som försörjer sig på relaterade arbeten som bearbetning och tillagning. Abdoulaye leder vägen när vi rör oss längre in mot byn, där vi möter fyra kvinnor som vanligtvis jobbar med att torka och sälja fisk. Sedan en månad tillbaka har deras bord och torkningsytor stått tomma.

– Förut brukade vi få mycket fisk, men inte längre. Det är de där stora båtarna, säger en av kvinnorna och gestikulerar med händerna.

– De använder nät med små hål, som fångar fisk som inte vuxit färdigt än. Då hinner de inte föröka sig, förklarar hon.

Trots att fisken och kunderna lyser med sin frånvaro, träffas de på platsen nästan varje dag för att umgås. När de får frågan om hur de klarar sig ekonomiskt, pekar de mot himlen och svarar samstämmigt att det är tack vare Allah.

– Han ger oss kraft och ser till att vi klarar oss ändå. Vi är välsignade, säger en av kvinnorna.

Att fisk fångas illegalt, bland annat genom användandet av nät med för små hål, slås fast i en granskning som Amnesty publicerade tidigare i år. Det illegala fisket är utbrett i hela Västafrika och står för cirka 40 procent av all fångst, vilket beräknas kosta länderna längs kusten närmare 25 miljarder kronor per år i förluster. Den olagliga verksamheten är en starkt bidragande faktor till den situation Gambia och dess befolkning står inför i dag.

Madi Jobarteh är en av landets ledande människorättsförsvarare och företräder organisationen Westminster Foundation for Democracy (WFD). I över 20 år har han arbetat för att stärka befolkningen i det gambiska samhället. Han beskriver hur fiskeindustrin påverkar samtliga utvecklingsområden i landet.

– Fiskeindustrin står inför enorma utmaningar i Gambia på grund av den ökade närvaron av utländska företag, särskilt kinesiska och europeiska, förklarar han och fortsätter:

– Det leder till en stor frustration hos lokala fiskare som blir försvagade. De drivs ut av de stora företagen, som har en enorm inverkan på det totala fiskbeståndet i landet.

Under de senaste 30 åren har det lokala fisket minskat med över 50 procent. Många som försörjt sig på småskaligt fiske i generationer har tvingats se sig om efter nya sätt att överleva. En växande industri som kommit att spela en allt större roll i landets ekonomi är turismen. Och i ett samhälle som helt saknar skyddsnät är det de mest utsatta som riskerar att falla offer för dess baksidor.

Under högsäsongen, som sträcker sig från november till april, förflyttar sig många gambier från sina hembyar till de mer turisttäta platserna i jakten på pengar. Längs det populära restaurangstråket i det välkända området Senegambia blir den ekonomiska maktobalansen mellan lokalbefolkning och besökare smärtsamt tydlig.

– Vi ser det överallt. De säger att de vill hjälpa och erbjuder pengar, men har i själva verket andra avsikter, berättar Abdoulaye som vuxit upp på platsen.

– Det var därför jag flyttade till Gunjur, för att slippa se det, fortsätter han.

Tidigare var stranden vid gatans slut en knutpunkt för lokala fiskare. I dag har båtarna och näten bytts ut mot solstolar och parasoll. Danska, svenska, norska, tyska, nederländska och brittiska flaggor vajar längs byggnadernas fasader för att förtydliga att majoriteten av restaurangerna, barerna och hotellen ägs av européer. Vägen som leder dit är döpt efter vad som sägs vara en av landets första turister: svensken Bertil Harding från Säffle, som kom till landet på 1960-talet. Trots att Gambia blev självständigt för nästan 60 år sedan är de koloniala vibbarna fortfarande närvarande. Utmed vägkanten står barn i trasiga kläder på rad och säljer nötter, frukt och grönsaker från morgon till kväll. I den täta eftermiddagstrafiken springer de mellan bilköerna och knackar på fönsterrutorna. Deras ivriga kontaktsökande gör det enkelt för vilken främling som helst att närma sig dem. De ökande klyftorna i landet har banat fri väg för välbeställda människor som vill köpa mer än barnens apelsiner. För 30 år sedan var Abdoulaye ett av barnen längs vägkanten. Nu har han lagt det bakom sig och vill helst inte prata om det.

– Jag hade ingen familj så jag fick klara mig själv. Jag stod där och sålde. Jag kämpade. Det var tufft, berättar han.

Förut brukade vi få mycket fisk, men inte längre. Det är de där stora båtarna.

I Gambia finns ett utbrett problem som ingen vill tala högt om: barnsexturism. Redan år 2003 offentliggjordes en rapport av den nederländska organisationen Terre des Hommes (TDH) som fick stor spridning. Den avslöjade en omfattande sexhandel med barn, där europeiska turister pekades ut som förövare. I dag har ekot av de efterföljande debatterna tystnat, men kvar finns offren. Regeringen i Gambia menar att man gjort allt i sin makt sedan dess för att stoppa det systematiska utnyttjandet, men när Flamman besöker landet i september haglar vittnesmålen om vita medelålders män som är närgångna med afrikanska barn.

– Om ni letar efter gamla gubbar som umgås med småflickor har ni kommit till rätt plats, det sker överallt, konstaterar en kvinna från Nederländerna som driver ett guesthouse i närheten.

Berättelserna som cirkulerar i dag liknar dem som finns i rapporten. I den berättar ögonvittnen om hur sexuella närmanden skedde helt öppet i offentligheten, bland annat på restauranger, längs stränder och i vattnet.

På ett ställe omnämns en svensk kvinna som enligt uppgifter till TDH sålde barn i sexuellt syfte till andra turister. Enligt uppgiftslämnaren hade kvinnan en katalog med bilder av flera olika barn, som hon hyrde ut för drygt tio kronor per natt.

Madi Jobarteh menar att problemen med barnsexturism är en dominoeffekt av den ökande arbetslösheten i landet, som har starka kopplingar till fiskeindustrin.

– Det är ju den här situationen som driver bort människor som är beroende av fisket till andra områden, bland annat där de på olika sätt blir involverade i barnsexturism, säger han.

I samband med TDH:s granskning 2003 intervjuades flera olika barnrättsorganisationer. Gamcotrap, som drivs av människorättsaktivisten och tidigare vicepresidenten Dr. Isatou Touray, nämns återkommande i rapporten.

När de kontaktas av Flamman har de åtta aktuella fall av sexuella övergrepp på sitt bord, varav två rör turister som förgripit sig på minderåriga. Ett av dessa fall sticker ut.

I mars tidigare i år kom en föräldralös flicka i tonåren till Gamcotraps huvudkontor i Bakau. Hon var i dåligt skick och hade vårdats på sjukhus i flera dagar efter ett självmordsförsök.

– Den ansvariga läkaren kontaktade oss och var jättearg. Han berättade att han vårdade en ung flicka som påstod att hon var gift med en äldre man från Europa. Han var väldigt skeptisk till hennes ålder, berättar Dr. Touray som i dag stöttar flickan och försöker driva hennes fall vidare.

Under tiden får hon ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta gå i skolan. Hon går med på att träffa oss för en intervju, men med hänsyn till flickans integritet har vi valt att anonymisera hennes berättelse.

På gatan mitt emot det populära stråket i Senegambia bor tonårsflickan Fatou, som egentligen heter något annat, hemma hos sin klasskamrat. Kompisens familj var räddningen när hon plötsligt blev lämnad av sin dåvarande make – en mycket äldre man från Europa.

– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mitt liv skulle bli så här, säger hon när vi möts i hennes kvarter en varm förmiddag.

Flickan bär en svart, tunn sjal som vilar över hennes huvud och axlar. Hon ser sig omkring och pekar mot en stentrappa som leder till ett hotellkomplex. Det var där hon mötte en medelålders tysk man sommaren 2022. Bara ett par månader senare, i september samma år, gifte de sig.

– Vi fick kontakt via sociala medier förra sommaren, säger Fatou medan vi promenerar i långsam takt.

Hon berättar att hon sökte trygghet hos mannen eftersom hon saknar familj i Gambia sedan flera år. Hon vet inte vem hennes pappa är och mamman har flyttat till ett annat land för att påbörja ett nytt liv. Fatou menar att hon blev kvarlämnad för att kunna slutföra sina studier. Utan stöd från varken föräldrar eller släktingar är det dock mycket svårt.

– Det var när de lämnade mig som allting gick fel. Innan dess levde jag ett ganska bra liv, berättar hon.

Gamcotraps verksamhetschef, Dr. Touray, menar att flickan lämnades i en mycket utsatt situation, alldeles för ung för att klara sig ensam.

– Här betyder familjen allt. Självklart är det lätt att falla offer för människor som vill en illa om man inte har någon annan att vända sig till, säger hon.

Det första fysiska mötet mellan Fatou och den äldre mannen skedde under den muslimska högtiden Eid. Till en början var deras relation enbart vänskaplig.

– Jag var ute med en kompis när han ville träffa mig. Det hände inget konstigt. Vi sa bara hej och pratade. Han bjöd mig på mat och gav mig lite pengar, säger hon.

Under sommaren fortsatte de att ses och relationen blev allt mer intim, något som väckte blandade reaktioner hos omgivningen.

– När folk såg oss tillsammans så tänkte de att något var konstigt och det började spridas rykten. Jag hade knappt haft någon kontakt med min släkt på flera år, men när mina morbröder fick reda på att jag träffade en vit man sökte de upp mig och ville prata, berättar hon.

Samtalet gick ut på att försöka övertala Fatou att gifta sig med mannen, något hon till en början inte alls ville gå med på.

– De sa att han kunde hjälpa mig, betala mina skolavgifter och ge mig mat, säger hon och fortsätter:

– Det kändes som att jag inte hade något annat val. Om jag hade haft det så hade jag aldrig gått med på det. Det slutade inte bra.

Vigseln ägde rum vid en muslimsk domstol, med flickans morbröder och makens vänner närvarande som vittnen. Under äktenskapet tvingades Fatou att ställa upp på sex med mannen, som hon beskriver som både verbalt och fysiskt våldsam. Han ska vid minst ett tillfälle ha hotat henne till livet och även sparkat henne. Efter sex månader begärde han skilsmässa, varpå Fatou greps av panik.

Om ni letar efter gamla gubbar som umgås med småflickor har ni kommit till rätt plats, det sker överallt.

– Utan honom hade jag ju ingenting alls. Jag orkade inte mer, och det var därför jag försökte ta mitt eget liv, berättar hon.

Självmordsförsöket blev vändpunkten för Fatou, då hon tack vare läkaren kom i kontakt med organisationen Gamcotrap. De var med och drev igenom en lag år 2016 som kriminaliserar barnäktenskap och utövandet av andra skadliga traditioner i landet, som kvinnlig könsstympning, något som 76 procent av kvinnor och 51 procent av barn under 14 har utsatts för. Trots att det är förbjudet beräknas var tredje gambisk flicka bli bortgift före 18 års ålder. Fatous fall är med andra ord inte unikt, men hon är den enda av de offer som Flamman kommer i kontakt med som är villig att berätta om sina upplevelser.

– Det råder en tystnadskultur kring könsrelaterat våld och folk vill inte prata om det. Skulden läggs ofta på offret och det är förenat med mycket skam, förklarar Dr. Touray som menar att hon varit i kontakt med fler offer för både barnäktenskap och sexturism än hon kan räkna.

Globalt beräknas miljontals barn vara involverade i den växande sexindustrin. Mycket få fall rapporteras till berörda myndigheter och ännu färre leder till rättegång. FN menar att ett internationellt samarbete mellan medlemsländerna måste etableras för att bekämpa problemet.

– Barnsexturism bottnar i och möjliggörs av den socioekonomiska utsattheten. I de flesta fall vet barnets närstående om vad som sker, men väljer att blunda eller till och med uppmuntra det för egen vinning, säger Madi Jobarteh som menar att de lagar som finns för att skydda unga flickor och pojkar från exploatering brister i praktiken. Han pekar ut korruption inom alla led som en av sexindustrins främsta förutsättningar.

– De som ansvarar för att lagarna efterlevs är polisen och aktörer inom turistbranschen. Det händer att fall manipuleras så att lagen aldrig kommer till användning. De vill skydda sitt eget och landets rykte. Dessa och andra faktorer är vad som ligger bakom den fortsatta sexturismen i Gambia.