Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Du har varit i armén i nästan fyra år. Vad gör du nu, och hur mår du?

Jag är drönaroperatör och sysslar med luftspaning. Just nu är jag ledig för att återhämta mig efter en skada, så jag har mer fritid än jag haft de senaste tre åren. Jag mår bra, tack. Jag har fortfarande en bit granatsplitter i levern, men i övrigt har jag återhämtat mig helt. Just nu är jag i Kiev hos mina föräldrar, och min ledighet börjar närma sig sitt slut.

Hur är situationen i Kiev efter den ryska beskjutningen av energianläggningar?

Det har äntligen börjat bli varmare, så situationen förbättras. Det värsta är över – åtminstone kommer vi inte att få lika sträng kyla längre. I allmänhet berodde allt på vilket område man bodde i: på vissa ställen har värmen inte fungerat sedan januari. Det var svårast för fattiga människor, personer med funktionsnedsättning och liknande.

Det här var definitivt den svåraste vintern för civila hittills. Lyckligtvis var de tidigare vintrarna milda. Samtidigt var det för många människor som inte tillhörde särskilt utsatta grupper ändå lättare än hösten 2022, när Ryssland först började bomba Ukrainas energiinfrastruktur. Då slocknade ljuset helt, vattenförsörjningen slutade fungera och det fanns varken internet eller mobilkommunikation, ibland hela dagen. Nu fungerar ofta vattnet även när elen är borta, och kommunikationen är stabil.

I februari 2022 skrev du ett uppmärksammat brev som kritiserade västvärldens vänster för att se sina egna länder som huvudfiende och för bristen på solidaritet med den väpnade ukrainska motståndskampen. Hur ser du på situationen nu, efter Donald Trumps försök att driva fram förhandlingar?

Omständigheterna har förändrats, och min position har delvis förändrats i takt med det. Men det jag skrev då var i stort sett korrekt. Jag tycker att Trumps misslyckande i fredsförhandlingarna bekräftar det jag skrev:

”En uppmaning till diplomati betyder i sig ingenting om vi inte talar om förhandlingspositioner, konkreta eftergifter och parternas vilja att följa ett undertecknat avtal.”

När det gäller vapenvila har Ukraina till exempel förespråkat en fullständig och ovillkorlig vapenvila sedan april 2025, men Ryssland accepterar den fortfarande inte. Men vem på vänsterkanten säger att Ryssland måste tvingas följa vapenvilan?

Hur bedömer du framstegen i fredsförhandlingarna?

Det är egentligen först nyligen man kan säga att verkliga förhandlingar pågår. Det som hände under det senaste året var mest en föreställning för Trump. Han gav sig in i processen utan att förstå situationen, med naiva illusioner, och gjorde bara allt värre.

När Trump vann trodde jag att det sannolikt skulle bli sämre för oss. Men för att vara ärlig hade jag innerst inne ett svagt hopp om att ett mirakel ändå kunde inträffa. Även om Trump är den sista person jag skulle vilja söka hjälp hos, vill jag – liksom andra ukrainare – framför allt att det här förbannade kriget ska ta slut. Tyvärr stod det snart klart att inget gott var att vänta.

Även om Trump är den sista person jag skulle vilja söka hjälp hos, vill jag – liksom andra ukrainare – framför allt att det här förbannade kriget ska ta slut.

Det är viktigt att komma ihåg att Trump återvände till makten när både Ukraina och Ryssland redan var utmattade av kriget, även om det inte var lika tydligt då som nu. Efter den misslyckade ukrainska motoffensiven 2023 förlorade argumentet att ”vi kan inte lämna våra människor under ockupation” mycket av sin kraft. Under 2024 växte stödet i Ukraina för att frysa konflikten gradvis, även inom armén.

Oavsett vem som hade vunnit det amerikanska presidentvalet hade förhandlingar ändå börjat. Den ukrainska regeringen verkade också förstå detta – fredstoppmötet i Schweiz 2024 och operationen i Kursk var bland annat försök att stärka Ukrainas förhandlingsposition.

Många västerländska analytiker förstår inte att den främsta orsaken till att Volodymyr Zelenskyj ändrade sin hållning till vapenvila inte var press från Trump utan förändringar i ukrainarnas stämningar och insikten om verkligheten på slagfältet. Redan i november 2024 öppnade Zelenskyj för att frysa konflikten utan att alla ockuperade territorier återlämnas.

Sedan våren 2024 hörde jag i armén bara tal om Ukrainas ”1991 års gränser” i ironisk ton.

Förändrades åsikterna även i armén?

Ja, absolut. Kanske till och med tidigare än i samhället i stort. Jag hörde första gången soldater säga att det vore bra att frysa konflikten redan hösten 2022, från killar som hade stridit runt Bachmut och sedan flyttats till en bakre enhet. Men då var det en minoritetsuppfattning, eftersom optimismen var stor efter framgångarna i Charkiv. Det förändrades gradvis under 2024.

Hur reagerade folk i din enhet på Trumps initiativ?

Till en början fanns både rädsla för att Trump skulle stoppa militärt stöd och hopp om att kriget äntligen skulle ta slut. Men gradvis slutade folk prata om det. När de 28 punkterna dök upp förra hösten frågade vissa internationella journalister mig vad vanliga soldater tyckte, men jag hade inget svar. Det verkade som att ingen längre brydde sig.

Soldater diskuterar generellt inte sådana frågor så ofta. De flesta är upptagna av vardagen. För mitt team var det största problemet vid den tiden möss i skyttevärnet – inte Trump.

Men Ukraina var redo att frysa konflikten.

Ja. Men för att avsluta kriget behövde Trump öka trycket på Ryssland. I stället fick vi en fars, med röd matta för Vladimir Putin i Alaska.

Trump bryr sig uppenbart inte om Ukraina och trodde att han snabbt kunde uppnå fred genom att tvinga Ukraina att acceptera ryska villkor. Han förstod varken Ukraina eller Ryssland, och om han verkligen ville avsluta kriget snabbt var hans agerande kontraproduktivt. Trump skulle kunna skriva en bok om ”konsten att inte sluta en uppgörelse.”

Han gav upp den ena förhandlingspositionen efter den andra, övergav kravet på en ovillkorlig vapenvila och gav Putin det han ville ha: erkännande och en väg ut ur internationell isolering. I praktiken spelade Putin honom som en dåre i ett helt år.

Men du sade att verkliga förhandlingar nu äntligen pågår. Varför?

För det första har vi nu direkta förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland, i stället för en föreställning där ”stormakterna” kommer överens om något utan Ukrainas deltagande.

För det andra har sammansättningen av delegationerna förändrats, och därmed också förhandlingarnas karaktär. Oavsett de politiska villkoren finns det viktiga tekniska frågor som måste lösas, framför allt hur en vapenvila ska övervakas. Det vore bättre om sådana tekniska frågor redan var lösta när politiska överenskommelser till slut blir möjliga. Men när det gäller de politiska frågorna ställer Ryssland fortfarande villkor som är oacceptabla för Ukraina, så där står det fortfarande stilla.

Trump bryr sig uppenbart inte om Ukraina och trodde att han snabbt kunde uppnå fred genom att tvinga Ukraina att acceptera ryska villkor.

För det tredje började Trump i oktober till slut sätta press på Ryssland och införde nya sanktioner mot ryska oljebolag. Det är förstås långt ifrån tillräckligt, men det är åtminstone något.

Dessutom började den ryska ekonomin förra året till slut få verkliga problem och gick in i stagnation. Det är långt ifrån någon kollaps, men problemen växer. Större delen av landets reservfonder har redan förbrukats under tidigare år för att mildra effekterna av sanktionerna och bygga upp det militärindustriella komplexet.

Vad tänker du om en av de mest centrala frågorna i förhandlingarna: säkerhetsgarantier?

Låt oss se nyktert på saken. I en situation där den internationella ordningen håller på att falla samman är inga skrivna säkerhetsgarantier egentligen tillförlitliga.

För Ukraina finns två verkliga säkerhetsgarantier: armén och det faktum att Ryssland har lidit mycket stora förluster i det här kriget. De kommer att tänka sig för två gånger innan de angriper igen.

Den ryska ekonomin är långt ifrån någon kollaps, men problemen växer.

Om vi jämför dagens förhandlingar med Istanbulsamtalen våren 2022 är skillnaden tydlig. Då krävde Ryssland att den ukrainska armén skulle begränsas till 85 000 soldater. Nu vill de också begränsa vår armé, men ingen talar längre om sådana absurda siffror.

Då ville de dessutom att Ryssland skulle ha vetorätt över militärt stöd till Ukraina i händelse av aggression. Ett sådant avtal hade varit lika värdelöst som Budapestmemorandumet från 1994. Ukraina hade aldrig kunnat acceptera det. Vi vet inte exakt alla krav Ryssland driver i dag, men det verkar inte som att de längre kräver ett sådant veto.

Vissa författare säger fortfarande att Ukraina och Ryssland var nära att skriva under ett fredsavtal i Istanbul, men att Boris Johnson förstörde den möjligheten.

Jag förstår inte hur det fortfarande kan upprepas efter publiceringen av utkastet till säkerhetsgarantiavtalet och artikeln av Samuel Charap och Sergej Radtjenko om dessa förhandlingar.

De visar att parternas positioner även i det avtalet skilde sig kraftigt i flera centrala frågor. Dessutom diskuterades territoriella frågor inte alls då – de sköts upp till ett personligt möte mellan Zelenskyj och Putin. Nu diskuteras territorier, och det är den svåraste frågan.

De västländer som faktiskt erbjöd säkerhetsgarantier lovade i praktiken bara fortsatt vapenleveranser. Ukraina ville ha mer än så.

Den ryska vänsterstatsvetaren Ilja Matvejev menar också att Charap och Radchenko överskattar Putins vilja att ens acceptera de villkor som diskuterades då.

När det gäller västländerna var huvudproblemet att de vägrade ge de säkerhetsgarantier som Ukraina efterfrågade. Därför ville Kiev involvera USA och andra i förhandlingarna. De länder som faktiskt erbjöd säkerhetsgarantier lovade i praktiken bara fortsatt vapenleveranser. Ukraina ville ha mer än så.

Och när det gäller dem som påstår att Johnson stoppade förhandlingarna: om väst verkligen hade gått med på de säkerhetsgarantier som Ukraina ville ha, skulle samma personer ha motsatt sig det. För då skulle det ha inneburit att väst måste gå in i kriget på Ukrainas sida vid en ny rysk attack.

Om jag förstår dig rätt menar du att det bästa möjliga alternativet just nu är att frysa konflikten. Men innebär det inte stora risker?

Självklart är det en risk. Och det handlar inte bara om risken för ett nytt krig, utan också om de politiska, ekonomiska och demografiska konsekvenserna av en frusen konflikt.

Ju mer ukrainare tror att ett nytt krig är sannolikt, desto fler kommer att lämna landet när kriget väl tar slut. Om det till exempel verkligen skulle gå att stationera europeiska trupper i Ukraina skulle det inte bara vara viktigt för att avskräcka Ryssland utan också för att lugna människor.

Ukrainas förmåga att stå emot framtida aggression beror också på hur samhället uppfattar krigets utgång.

Men varje dag betalar vi ett mycket högt pris för att fortsätta motståndet, och det skapar andra risker.

Jag skulle vilja att Zelenskyj lämnar politiken efter kriget.

Även om Ukraina får formella säkerhetsgarantier kan en ny rysk invasion börja en tid efter vapenvilan – och då skulle förutsättningarna för oss vara mycket sämre än i dag. Det skulle kunna sluta med att större delen av Ukraina ockuperas.

Men om vi fortsätter det nuvarande kriget finns också risken att frontlinjen till slut kollapsar, med samma dåliga resultat.

Jag tycker inte att det är en bra idé att fortsätta ett utnötningskrig tills vi får veta vem som har störst reserver av styrka.

Situationen vid fronten är inte så dålig att vi måste acceptera Rysslands villkor – många av dem är oacceptabla eftersom de skulle öka risken för en ny invasion. Detta gäller särskilt kravet att Ukraina ska överlämna den ännu ej ockuperade delen av Donbass utan strid.

Men vi har inte heller råd att sätta maximalistiska mål. Vi kan inte behandla detta som en teoretisk fråga. Våra liv beror på det.

Vad skulle du säga till dem som förnekar risken för ny rysk aggression?

Om de är så säkra borde de offentligt svära att de själva kommer att komma och slåss mot den ryska armén om en ny invasion sker. Annars är deras ord värdelösa.

Du målar upp en ganska mörk bild. Finns det något hopp för framtiden?

Även i bästa fall ser Ukrainas framtid ganska mörk ut. Oavsett vilka återuppbyggnadsprojekt som genomförs kommer Ukraina aldrig helt att återhämta sig från de förluster som detta krig har orsakat.

Men detta gäller inte bara Ukraina. Även om Ryssland skulle vinna kriget avgörande kan landet inte återfå sitt tidigare internationella inflytande. Oavsett hur mycket territorium det lyckas ockupera kommer kriget att få mycket allvarliga konsekvenser för den ryska ekonomin och samhället.

Ryssland har betalat för Putins imperialistiska ambitioner med sin framtid.

Det verkliga hoppet ligger i att Putins regim faller. Kanske kan en vapenvila bidra till det.

Ryssland har betalat för Putins imperialistiska ambitioner med sin framtid.

Så vitt jag förstår är den dominerande uppfattningen bland den ryska eliten och i samhället att den fullskaliga invasionen var ett misstag av Putin – men eftersom kriget redan har börjat kan man inte riskera ett nederlag. Efter kriget kommer frågan att ställas ännu skarpare: ”Varför betalade vi ett så högt pris?”

I praktiken är det bara Putins regims fall som kan ge en varaktig fred. Fram till dess kommer varje fredsavtal bara att frysa konflikten.

Även om någon skulle säga ”jag har gett er fred”, kommer Östeuropa fortfarande att leva i rädsla för ny rysk aggression. Och även om Ukraina skulle tvingas kapitulera skulle resultatet inte bli fred, utan motstånd mot ockupationen på andra sätt.

I praktiken är det bara Putins regims fall som kan ge en varaktig fred.

Men i slutändan varar ingenting för evigt, och denna regim kommer förr eller senare att falla. Många västerländska författare och politiker som fruktar destabilisering i Ryssland efter Putins fall tycks dock inte förstå att ju senare detta sker, desto värre blir konsekvenserna.

Jag tror att denna rädsla var en av orsakerna till Bidenadministrationens överdrivna försiktighet. Den bidrog till att förlänga kriget och därmed till tusentals döda, förstörda städer och i allmänhet mycket allvarligare socioekonomiska konsekvenser.

Tror du att Ukraina hade större chans att vinna tidigare i kriget?

Definitivt. Den chansen fanns fram till senhösten 2023. De förluster och nederlag som Ryssland led då bidrog till Jevgenij Prigozjins uppror. Om de ryska förlusterna hade varit ännu större kunde regimen ha destabiliserats ännu mer.

Tyvärr hände inte det. Delvis berodde det på misstag från den ukrainska militärledningens sida, men i mycket högre grad på Bidenadministrationens och EU:s överdrivna försiktighet. De dröjde för länge med att leverera vapen, vägrade först att leverera vissa vapentyper och när de väl gjorde det var det för sent.

När kriget väl hade utvecklats till ett utnötningskrig minskade våra chanser dramatiskt.

Ett av Kremls krav är presidentval i Ukraina. Det verkar som att de ukrainska myndigheterna nyligen har ändrat sin hållning i frågan …

Det är ganska intressant. Putin kräver val för att bli av med Zelenskyj, medan denne i stället vill hålla val för att kunna stanna kvar vid makten. Zelenskyjs chanser i ett val under kriget är definitivt större än de kommer att vara efteråt.

Har han en chans att vinna?

Hans chanser i ett val under kriget är definitivt större än efter kriget. Just nu har han egentligen bara en verklig konkurrent: general Valerij Zaluzjnyj.

Kriget håller tillbaka politiska konflikter, och människor censurerar sig själva. Även när jag pratar med utländska journalister får jag intrycket att de förstår att ukrainare censurerar sig själva i samtal med dem, men de förstår inte hur mycket kritik mot myndigheterna som faktiskt finns i ukrainska medier och på sociala nätverk.

Efter kriget kommer det att bli mycket mer av detta, och frågor som ”Varför led vi så stora förluster?” kommer att ställas mycket skarpare – inte bara i Ryssland utan även i Ukraina.

Jag skulle vilja att Zelenskyj lämnar politiken efter kriget. Men om han kan förnya sitt mandat fram till krigets slut kommer han sannolikt att vägra göra det. Det är svårt att förutse vilken form det folkliga missnöjet då kommer att ta.

Trumps politik är en av orsakerna till den kraftiga ökningen av civila dödsoffer förra året.

Dessutom ser allt detta problematiskt ut inte bara politiskt utan också juridiskt. Enligt konstitutionen är val förbjudna under undantagstillstånd, och konstitutionen får inte heller ändras under undantagstillstånd.

Lagförslaget om val under undantagstillstånd, som parlamentet nu förbereder, kan mycket väl förklaras okonstitutionellt. Dessutom vill Zelenskyj hålla en folkomröstning samtidigt som valen, vilket också är förbjudet enligt lag.

Den centrala valkommissionen har sagt att det skulle ta sex månader efter att undantagstillståndet upphävts bara att organisera valprocessen. Men regeringen verkar planera att genomföra den mycket snabbare. Jag förstår ännu inte hur de tänker göra det.

Varför vill han ha en folkomröstning?

För att få godkännande för ett fredsavtal och dela ansvaret med samhället.

En folkomröstning skulle vara nödvändig om Ukraina tvingades erkänna Rysslands annekteringar juridiskt. Men varken det ukrainska samhället eller regeringen går med på det.

Det finns alltså inget behov av en folkomröstning. Det är bara ytterligare ett exempel på Zelenskys ovilja att fatta svåra beslut.

Under kriget har det funnits många sådana exempel, och de har skapat många problem. Regeringen hoppades att kriget skulle ta slut snabbt och sköt därför upp svåra beslut tills det var för sent.

Vår militära svaghet hänger i dag i första hand inte ihop med att USA stoppat militärt stöd utan med interna problem.

Vilken påverkan har Trumps politik haft på krigets förlopp?

Jag är ingen militär analytiker. Som soldat känner jag situationen på min del av fronten, men jag kanske inte förstår alla större sammanhang.

Men i stort sett tror jag att Trumps politik hade störst effekt inte vid fronten utan i Ukrainas bakre städer. Vårt största militära beroende av USA gäller luftförsvar. Vi kan inte effektivt försvara våra städer mot ballistiska robotar utan Patriot-system.

Precis som i andra postsocialistiska länder har den antistalinistiska vänstern i Ukraina tvingats börja från nästan ingenting.

Trumps politik är en av orsakerna till den kraftiga ökningen av civila dödsoffer förra året. Den nuvarande svåra situationen i energisektorn hänger också samman med detta.

När det gäller situationen vid fronten var effekten mindre dramatisk. Den större effekten kom kanske redan 2024, när republikanerna i kongressen blockerade nytt militärt stöd i sex månader.

Beroendet av amerikanskt militärt stöd har sedan dess minskat något, och Europa har delvis kunnat kompensera.

HIMARS-systemen var till exempel mycket viktiga 2022, men inte lika mycket nu. Jag minns inte ens när jag senast hörde talas om Javelinmissiler. Slagfältet har förändrats mycket på grund av drönare.

Hur tror du att ukrainsk politik kommer att se ut efter kriget?

För det första måste Ukraina överleva som stat för att det alls ska finnas någon ukrainsk politik.

För det andra kommer mycket att bero på krigets utgång och villkoren i ett fredsavtal. Men politiken kommer utan tvekan att förändras kraftigt.

De traditionella ukrainska oligarkerna har förlorat mycket på kriget. Förutom ekonomiska förluster står många av dem under politisk press: fem av de tio rikaste oligarkerna i Ukraina är föremål för sanktioner från Zelenskyj.

Ihor Kolomojskyj, som hjälpte Zelenskyj att vinna valet 2019, har suttit i häkte sedan 2023. Inflytandet från oligarkkontrollerad tv har minskat kraftigt.

Samtidigt har ett nytt militärindustriellt komplex vuxit fram, och nya politiska entreprenörer kommer sannolikt att komma ur detta efter kriget.

Vad gäller den ukrainska extremhögern?

Det beror återigen på krigets utgång.

Om kriget uppfattas som en förlust kan extremhögern säga: ”Vi hade gjort det bättre.” Och många kommer att tro på dem. Under åren har de samlat på sig tillräckligt mycket symboliskt kapital för att kunna göra det.

Om resultatet däremot uppfattas som en seger – även om den inte är fullständig – blir det svårare för dem att omvandla militära framgångar till politiskt kapital.

Generellt sett kommer extremhögerns inflytande sannolikt att öka jämfört med tiden före kriget. Det sker nästan överallt i världen. Men jag skulle inte vara hundraprocentigt säker på det.

Efter Majdan 2014 såg det också först ut som om extremhögern skulle växa kraftigt. Partiet Svoboda var en av de tre viktigaste oppositionskrafterna och gick in i regeringen efter Majdan, och Högersektorn var den mest kända radikala organisationen på torget.

Men i stället började Svoboda försvagas efter Majdan, Högersektorn lyckades inte bygga vidare på sin framgång, och Azov-rörelsen behövde flera år för att bygga upp sina strukturer och locka unga människor.

2019 såg det ett tag ut som om de fått en ny chans, men extremhögern hamnade då i en ny kris.

Det finns också en ”Trumpfaktor”. Vissa delar av den ukrainska extremhögern stödde Trump fram till 2025 och kritiseras nu för det. Det kan jämföras med Kanada, där Trumps press underminerade de konservativas opinionssiffror och i stället gynnade liberalerna. Men det är svårt att säga hur stor betydelse detta kommer att få i Ukraina.

Och den ukrainska vänstern?

Faktum är att vi är ganska svaga. Precis som i andra postsocialistiska länder har den antistalinistiska vänstern i Ukraina tvingats börja från nästan ingenting.

Men medan den nya vänstern i Polen, Slovenien, Kroatien och andra länder har haft vissa framgångar sedan 2014, har annekteringen av Krim och kriget i Donbass splittrat och försvagat vänstern i Ukraina.

Invasionen 2022 fick dock en annan effekt – den ledde till en viss återaktivering, och 2023 återupprättades till och med studentfacket Direct Action.

Men vår verksamhet försvåras av undantagstillståndet och av att många erfarna aktivister tjänstgör i armén. Några har också dödats vid fronten, till exempel den anarkistiske konstnären David Chichkan, antropologen och skribenten i tidskriften Commons, Evheny Osievsky, och andra. Den ryske anarkisten Dmitrij Petrov, som var vår kamrat och en av Commons skribenter, dog också när han stred på Ukrainas sida.

Orsaken till den nya kapprustningen är inte Ukrainas motstånd, utan Rysslands invasion.

Studentfacket Direct Actions arbete har också blivit svårare på grund av tryck från extremhögern. I början av kriget ägnade extremhögern oss ingen uppmärksamhet, men 2024 började konflikter uppstå igen.

Samtidigt har styrkeförhållandena förändrats. 2024 försökte extremhögern till exempel störa presentationen av ett studentfanzine i Odessa, men anarkistiska veteraner kom till studenternas försvar.

Förra året iscensatte ledaren för ryska nynazister i Ukraina, Denis Kapustin, en provokation vid David Chichkans begravning, men trycktes ner av anarkistiska soldater.

När det gäller framtiden beror allt återigen på krigets utgång. Det kan låta paradoxalt, men om Ukraina förlorar kommer extremhögern att öka sitt inflytande, och i så fall kommer vi sannolikt att försvinna som kollektiv.

Nästa generation vänsteraktivister kommer då att tvingas börja om från början. Igen.

Vissa västerländska vänsterdebattörer talar fortfarande om de ”gamla vänsterpartier” i Ukraina som härstammar från Sovjetunionens kommunistparti och som förbjöds tillsammans med andra proryska partier 2022. Hur brukar du svara på frågor om dem?

Jag brukar bara visa en video med en rasistisk valreklam från Natalia Vitrenko, vars parti hette Progressiva socialistpartiet i Ukraina.

Erfarenheten visar att det är bättre att visa något en gång än att försöka förklara allt med ord.

Vissa europeiska vänsterdebattörer som motsätter sig upprustning lägger ibland skulden på Ukraina. Men det är ett klassiskt fall av att skylla på offret.

Orsaken till den nya kapprustningen är inte Ukrainas motstånd, utan Rysslands invasion.

Det pågår just nu en stor diskussion inom den europeiska vänstern om ökade försvarsutgifter och militarisering. Vad tänker du om det?

Jag är ingen expert på europeisk försvarspolitik och har inte haft så mycket tid att sätta mig in i exakt hur försvarsutgifterna används i Europa just nu.

Vi samarbetar med vänstern i de nordiska länderna, och jag tycker att de har många bra idéer på området. De har till exempel föreslagit ett europeiskt embargo på vapenexport till alla andra länder än Ukraina – enligt min mening var det en mycket bra idé.

I allmänhet är internationell säkerhet ett ämne som kräver en egen lång diskussion. Men jag vill kommentera en sak: på sociala medier skyller vissa europeiska vänsterdebattörer som motsätter sig upprustning ibland på Ukraina.

Det är att skylla på offret. Orsaken till kapprustningen är inte Ukrainas motstånd, utan Rysslands invasion. Om Ukraina förlorar kommer militariseringen bara att öka.

Sista frågan: vilken slutsats tycker du att den internationella vänstern bör dra av Trumps första år vid makten?

Det finns många möjliga slutsatser. Jag ska bara nämna det som oroar mig mest.

Under det senaste året har den reaktionära amerikanske presidenten gjort just det som den så kallade ”antikrigsvänstern” har krävt. Vad ledde det till? Ökad aggression, fler civila dödsoffer och mer förstörelse. Situationen har bara blivit värre.

I en sådan situation tycker jag att de som kallar sig antikrigsaktivister borde ha gjort en självkritisk omprövning. Men jag ser fortfarande inga tecken på det.

Logiken hos många av dessa vänsterdebattörer verkar vara: ”Vi provocerade fram detta krig, så låt oss nu kasta aggressionens offer under bussen.”

I Trumps version blir det:  ”Låt oss kasta offren under bussen och dessutom råna dem.”

Trots den humanistiska retoriken har alla förslag i praktiken handlat om att lämna Ukraina försvarslöst inför imperialistisk aggression.

Det borde vid det här laget vara uppenbart att detta är fel väg.

På 1990-talet tvingade USA Ukraina att ge upp sina kärnvapen till Ryssland, vilket gjorde oss sårbara. USA:s ansvar i dag är att hjälpa Ukraina – inte att belöna angriparen.

Först publicerad i Jacobin. Översättning av Leonidas Aretakis.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism.