Det är med de tankarna jag kliver in i lokalerna i Gamla stan. Vad det handlar om är ju inte bara ett opersonligt instuderingsmaterial, utan här ska pedagoger möta elever vars mobiler sedan snart två år fyllts av Gazas ruiner, skelettmagra barn och starka åsikter på Tiktok som förknippar skändligheterna med just judar. Det kan mycket väl vara den enda tillgängliga platsen för dessa unga att få utlopp för sina tankar om det pågående folkmordet med utbildade vuxna som har tid att lyssna och komma med svar. 

Utställningen är uppbyggd kring ett antal stationer med olika ingångar, men turen inleds med en interaktiv ljusvägg som börjar där unga, tillbringar mycket tid, på nätet. Genom en enkel offlinemodell av nätet projicerad mot en vägg, kan man genom att ”gilla” olika bilder, följa bildmolnets rörelser och se ”blobben” rör sig i riktning mot innehåll som gett mest reaktioner. Hat är, som känt, en potent drivkraft.

Denna drivkrafts främsta bränsle är bilder och en annan station lotsar besökaren in i antisemitismens specifika ikonografi: ”Juden som styr världen”. Bilder från olika tider där marionett-trådar och bläckfiskarmar är återkommande inslag, i tysk trettiotalspress, i svenska dagstidningar från fyrtiotalet, Lars Hillersbergs seriefigurer och socialistiska propagandaaffischer från sextiotalets Polen. Kategorin ”Juden som girig och kapitalist” återfinns rikligt i svensk bildkultur och visar på en särskilt seglivad föreställning om att judar inte bara är snuskigt rika, utan också hela tiden smider ränker och ”schackrar”. I nutiden lever denna bild i uttryck för vilka som äger medierna och vems intressen de företräder.

Det är förstås obehagligt att konfronteras med alla dessa groteska näsor och krokiga fingrar och man kan fråga sig om det etiska greppet att reproducera de rasistiska bilderna i en offentlig utställning. Men det fungerar eftersom de presenteras som ett referensmaterial som bläddras fram och inte som tavlor på en utställning.

Antisemitism var länge internaliserad i svensk kultur och offentlighet och många av våra mest älskade illustratörer, som OA och Albert Engström, är skyldiga. Inte heller barnboksförfattaren Ivar Arosenius kunde låta bli att teckna judisk närvaro som en fet och hungrig gökunge. Det är otäckt men också en uppfriskande motvikt till uppfattningen att antisemitismen skulle vara “importerad”. Jo tack, den är ungefär lika svensk som krusbär. I nutid fortsätter bilder i samma troper, men nu ofta AI-genererade eller ansatta av kopplingar till Israels våld. 

En av stationerna tar upp just detta ämne, som man får förmoda att pedagogerna kommer att få fullt upp med att hantera i mötet med skoleleverna. Här tar faktiskt Levande historia ställning när de explicit fastslår att kritik mot Israel inte är antisemitism. 

Jag går från utställningen utan mina farhågor. Det går att prata om ämnet utan att det är för komplicerat eller för känsligt. 

Vid utgången, där besökarna också kan lyssna på olika personers förslag på hur den kan bekämpas, har de också satt upp en skylt med ett Hanna Arendt-citat: “Vi är fria att förändra världen och starta något nytt i den”. Det är nog det viktigaste budskapet till våra barn.