Film
Bullhead
Regi: Michaël R. Roskam.
Medverkande: Matthias Schoenaerts, Jeroen Perceval, Barbara Sarafian, Kris Cuppens, Jeanne Dandoy.
Land: Belgien.
Distributör: Njutafilms, 2012.
Matthias Schoenaerts porträtt av Jacky Vanmarsenille tillhör det starkaste och mest gripande man kan se på film just nu.
Fullpumpad med steroider och hormoner förkroppsligar Jacky en associationslänk mellan manlighet, mänsklighet, kroppslighet och något mer grundläggande existentiellt som känns in i märgen – och detta mitt i vad som måste beskrivas som en thriller. Det är en fantastisk rollprestation, och belgiska, Oscarsnominerade Bullhead är en strålande långfilmsdebut av Michael R. Roskam, även om det finns aspekter av filmen som inte riktigt håller.
Jacky lever sitt liv som köttbonde på föräldrarnas gård i Belgien. Att man sprutar djuren fulla av hormoner som ökar muskelmassan är självklart: man vill ha ut så mycket kött som varje individ över huvud taget kan bära på sina fyra ben. Jackys egen kroppshydda speglar denna misshandel inifrån, när han sätter spruta efter spruta i sin egen skinka.
Problemen börjar när Jacky kommer i kontakt med en ny leverantör av de olagliga hormonerna. I sällskap med leverantören träffar han på barndomsvännen Diederik (Jeroen Perceval) som bevittnade Jackys livs stora trauma, en misshandel som de facto kastrerade honom och på ett avgörande sätt präglat honom sedan dess. Det är ett smärtsamt möte för dem båda, och ett klassiskt upplägg med två förbundna, den ene offer och den andre tyngd av skuld för att det råkade bli han som kom undan.
Just när ett avtal ska slutas mördar hormonmaffian en veterinär som jagat dem i flera år. Berättelsen eskalerar när polisen snävar in cirkeln runt hormonhandeln parallellt med att Jackys halvt bortträngda bitterhet och vrede får en riktning och tränger igenom steroiddimman.
Filmen ekar av händelser som satte Belgien på världskartan på 90-talet, när boskapsrasen belgisk blå gjorde skandal – och sedermera ett smärre segertåg bland köttproducenter – och hormonmaffian likviderade en av få hederliga veterinärer som var dem på spåren.
Monstertjurar kallade man de belgiska blå. På samma sätt är Jacky ett monster, vars kropp kommer väl till användning för att ingjuta rädsla och respekt. Den är också en rustning runt en ganska outvecklad, skadad och sårbar människa. Figuren Jacky påminner om de sorgliga och plågade fantasifigurer som befolkar litteraturen och filmen: Frankensteins monster förstås, eller till och med Batman, som regissören själv nämnt som en referens i intervjuer.
I själva thrillermomentet liknar filmen däremot en typisk europeisk tv-deckare. Det blir en del snackiga scener i ostylade miljöer med hårda gangsters, en tuff (här kvinnlig) kommissarie, och lite comic relief, här med två taffliga bilhandlarbröder i centrum. Berättelsen innehåller också några långsökta och onödiga romantiska inslag. De skapar dels distans genom att dra ännu längre mot fantasier och sagor som Skönheten och Odjuret, dels dras alltför stora växlar på Jackys handikapp. Just att han fått testiklarna krossade blir en övertydlig, faktiskt banal bild för en osäker manlighet.
De här delarna av filmen lovar mindre gott för Roskams fortsatta filmskapande, och svär rätt kraftigt mot djupet och svärtan som omgärdar Jacky. Det återstår att se hur tungt regissören vilat på sin huvudrollsinnehavare, och inte minst på den begåvade fotografen Nicolas Karakatsanis. Kanske är filmens speciella atmosfär en lyckträff som blir svår att leva upp till.
Fotot lyfter rätt som det är i fantastiska närbilder och slowmotionsekvenser. Effekten är en säregen blandning av våld och sorg. Känslan lever i bilder av prostituerade kvinnor i skyltfönster utmed landsvägen, och när något vekt och sårbart blixtrar till i Jackys döda blick.
I en av filmens bärande scener förlöser Jacky en kalv med kejsarsnitt – en majoritet av korna från den hårdavlade muskelrasen belgisk blå har för smala bäcken. Kalven dras ut med hjälp av en metallvinsch och läggs omilt i en skottkärra, där den med ögon fyllda av panik och förvirring desperat försöker resa sig. Född till kött representerar den på något vis Jacky själv, men mer än så: den frågar vad vi gör med varandra i den här världen.