Veckans nummer av Flamman handlar om killar. Men var inte orolig, det är tjejer som skriver. Det är förstås apropå internationella kvinnodagen, som vi firar med panelsamtal och fest på Babajan i Stockholm. Välkommen du som kan!

Men detta veckobrev är fortfarande en manlig produkt, så jag tänkte passa på att resonera, jag menar killsplaina (tupplysa?) lite kring ämnet.

Jag själv är på många sätt en kille, eller jag är i varje fall högst påverkad av de killiga miljöer jag har vistats i. Jag minns hur vissa i fotbollslaget gjorde kissbomber på varandra, vilket innebär att nypa ihop förhuden när man kissar och sedan skjuta iväg blåsan på en lagkompis.

Du kanske tror att jag försöker äckla dig, men det här var ärligt talat den mildaste sportanekdoten jag kunde komma på. Ruben Östlunds mästerverk De ofrivilliga är bara något överdriven i sin skildring av manlig gemenskap.

Nu är jag inte bara kille, utan även pappa till en son och en dotter. Jag har insett att vissa saker inte går att påverka – min dotter vägrade spela fotboll hur mycket jag än försökte, min son hade ett otroligt vristtillslag på bollen redan som tvååring. Men jag vill ändå ge mig fan på att ge honom färdigheter som jag saknade som ung kille. Och då pratar jag inte om fotboll utan om att vara en soft person.

Medan tjejer tidigt får lära sig hur man pratar och lyssnar, säkert i kombination med anlag, får killar helt enkelt inte det. Det resulterar i en mängd stela killtyper som både Paulina Sokolow och Myra Åhbeck Öhrman beskriver roligt i veckans nummer, och i en uppsjö av skönlitterära skildringar om hur hemskt det är att dejta dem, som Amanda Romares Halva Malmö består av killar som dumpat mig och Sofia Rönnow Pessahs Männen i mitt liv.

Jag är verkligen inte avundsjuk på tjejer som dejtar på Tinder, med tanke på hur romantiskt underutvecklade killar är. Mitt tillägg är bara: Avsaknaden av sociala färdigheter är inte en superkraft, som vi skänker våra söner från barnsben, utan en defekt. Som inte bara skapar dåliga dejter utan socialt isolerade vuxna, och det är därför de flesta av våra pappor är ensammare än våra mammor.

Patriarkatet har varit skit för kvinnor i tusentals år. Det är även skit för de flesta män, om än inte lika mycket. Dags att stoppa det i papperskorgen och skapa jämställdhet på riktigt – så att tjejerna slipper alla dessa erbarmliga dejter med makaroner och falukorv, och killarna kanske ökar sin sannolikhet att få ligga och slipper gå med i mansrörelsen.