HAVANNA. – Övergången handlar inte om byte av personer utan av regering. Vi tror att det är folket på denna ö, som har lidit lång tid, som måste få bestämma över sitt eget öde1).
Orden är USA:s president George W Bushs. Texasmiljonären talade om ”övergången till frihet” på Kuba, en frihet som Bushs närmaste män redan 2004 utarbetade i en 454 sidor lång plan döpt till ”Commission for Assistance to a Free Cuba”, CAFC, även kallad ”Plan Bush”. Där ska svaren sökas i hur en godkänd ”demokrati” a la Vita huset ska se ut. USA:s blockadlagar skärps och mer pengar, 80 miljoner dollar under 2007-2008, ska stimulera fram en kontrarevolution, tror Bush.
USA:s hökar har allt sedan 1 januari, 1959 velat en ”övergång” på Kuba. Få statschefer har utsatts för så många mordförsök som Fidel Castro. Få länder har utsatts för en ekonomisk terrorism som Kuba och inget land i världen har utsatts av en så ihållande ekonomisk blockad som Karibiens största ö.
Men Kuba är inte Östeuropa, det befriade sig med egna medel och krafter från USA:s man på Kuba, Fulgencio Batista, som kommit till makten 1952. Även om Kuba ingick i det ”socialistiska lägret” och hade utmärkta förbindelser med det sovjetiska kommunistpartiet, fanns det alltid ett visst politiskt oberoende som yttrade sig i flera frågor. När den siste generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet, Michail Gorbatjov, inledde sin perestrojka och glasnost i slutet av 1980-talet, hade det kubanska kommunistpartiet redan 1986 startat den så kallade korrigeringskampanjen. Målsättningen var att strama upp partiet både ideologiskt som att slå mot borgerliga ideologiska avarter som börjat att märkas i det kubanska samhället.
Kanske det var tack vare den kampanjen som kubanerna var politiskt förberedda när Sovjetunionen, och med den 85 procent av Kubas utrikeshandel, nästan rasade ihop från en dag till den annan och Kuba mötte vad som skulle bli den största utmaningen för Revolutionen sedan 1959.
Visst har flera tusen kubaner dragit över sundet till USA med sina skrangliga farkoster. Men revolutionen har inte gått i stå, eller gått under. Jag ställer mig ofta frågan hur det är möjligt att kubanerna som lever ett materiellt ganska hårt liv men inte revolterar mot att den kubanska staten bjuder in hundratusentals patienter till Havanna eller låter tiotusentals utländska studenter studera till läkare? Den 1 maj år 2000 ställde Fidel Castro frågan inför den miljonhövdade publiken: ”Vad är Revolution?” Och han svarade själv på frågan:
– Revolution är medvetenheten av det historiska ögonblicket; det är förändra allt det som bör förändras. Revolution är att befria oss själva med våra egna ansträngningar. Revolution är att försvara värderingar som man tror på oavsett uppoffringar. Revolution är att aldrig ljuga eller bryta mot etiska principer. Revolution är den djupa övertygelsen om att det inte finns en kraft så mäktig att den är kapabel att krossa sanningen och idéerna. Revolution är att kämpa får våra drömmar om rättvisa för Kuba och för världen, grunden för vår patriotism, vår socialism och vår internationalism.
Jag tror, efter att på olika sätt tagit del av den kubanska revolutionen de senaste 35 åren och gjort reportageresor i stort sett hela Latinamerika, att ovanstående principer inte bara är retoriska punkter, utan principer som väglett den politiska processen på Kuba. Därav den unika solidariteten med tredje världens länder och den öppet humana karaktären i den kubanska utrikespolitiken.
Kommunistpartiet är den ideologiska byggnadsarbetaren i det kubanska samhället. Även om partiet formellt inte ställer upp i valen till de olika parlamentariska församlingarna på Kuba och dessutom är mer eller mindre osynligt, är partiet en politisk vägvisare i de övergripande frågorna. Partiet är i dag bredare till sin ideologiska bas eftersom även religiöst troende accepteras som partimedlemmar.
Den ideologiska kampen förs på alla plan, framför allt riktad mot den halva befolkning som föddes efter revolutionens seger 1959 och som aldrig har behövt oroa sig för att betala skolgång eller fått ångest för att det saknats pengar att uppsöka sjukhuset för att föda. I november 2005 lanserade Fidel Castro ”la Batalla de Ideas”, Idéernas strid, och dundrade om att ”detta land och revolution kan förstöra sig själv”, om inte man stramade upp alla strukturer och organisationer av det kubanska samhället.
Det är lätt att komma till tals med kubaner på gatan. Under veckan pågår den stora internationella ekonomikonferensen, totalt okänd ute i världen men eftersom man har ett utländskt utseende så frågar de man träffar om jag deltar i ekonomikonferensen. Skulle något liknande hända i Stockholm? undrar jag vid en jämförelse.
Finns det en öppen debatt på Kuba? har många frågat mig. Nej, inte i vanlig svensk mening. Orsaken är också logisk eftersom Kuba sedan 45 år varit utsatt för ett latent eller permanent krigshot från världens starkaste militärmakt. Den svenska debatten tar aldrig in detta hot som i dag är mer konkret än någonsin.
Landets kulturminister Abel Prieto menade i en intervju2) att de intellektuella i Europa vare sig förstår eller inser hur Latinamerika i dag förändras.
– Det är i Latinamerika som man håller på att bygga de starkaste motståndskulturerna, den mest konsekventa antiimperialismen, den mest sammanhängande antikolonialismen… och jag tror att de flesta intellektuella i Europa inte förstår Latinamerika. Trots allt anser jag att de obönhörligen kommer att tvingas betrakta kontinenten med andra ögon. De saker som händer är alltför pedagogiska för att förbli förbisedda.
På frågan om hur han ser på de kritiker som den europeiska vänstern riktar mot Kuba, säger den 56-årige kulturministern med hästsvans och tavla på John Lennon i arbetsrummet:
– Många kritiker utgår från ett grundläggande fel, felet att betrakta det som håller på att byggas upp i detta land som någonting som tillhör den gamla socialismen som kollapsade, att vi representerar något gammalt som historien redan har överskridit, som dinosaurier eller överlevande från en kapsejsad Titanic. I det som vi kan kalla för den europeiska vänstern kan man skönja ett fenomen som har med en vilja att ta avstånd från den där socialismen, från den där vänstern som byråkratiserades och som misslyckades samt med en tro på att Kuba representerar det förflutna.
– Det finns en stereotyp grundad på alla dessa karikatyrer av realsocialismen, på tanken om att Kubas kommunistiska parti är en blåkopia av det sovjetiska partiet och att ”Granma” (partiets dagstidning) är en blåkopia av ”Pravda”. Jag tror att det finns en okunskap om hur landets institutionella system uppstod samt dess särdrag. Det finns aspekter här som har med demokratin att göra och som inte alls liknar vad som hände i det socialistiska blocket.
Prieto exemplifierar den kubanska demokratin med sitt eget ansvarsområde:
– Jag måste avlägga räkenskap inför Nationalförsamlingen och, som folkvald församlingsledamot, måste jag inom kort svara inför medborgarna i min valkrets Consolación del Sur. Jag närvarar vid pionjärernas (kubanska barnorganisationen) kongress för att förklara för barnen och tonåringarna vad vi gör för barnens rekreation och fritid, varför det inte sänds fler barnprogram på teve, och så vidare. Ingenting sådant hände vare sig i den gamla Sovjetunionen, eller i Bulgarien, eller i något annat socialistiskt land. Diskussionen, debatten och idéutbytet är någonting som finns inbakat i vårt samhälle.
En av de vanligaste anklagelserna som riktas mot Kuba är att medierna inte rapporterar om vad som händer i landet.
– Det finns en fras av en kubansk författare, Cinto Vitier, som jag tycker mycket om: ”Vår utmaning är att grunda ett parlament i en skyttegrav.” Vi har framför oss en väldig fiende i vars planer ingår att förinta oss. För att nå detta säger han sig vilja främja det så kallade civila samhället i Kuba. Fienden förbiser så klart att vi på Kuba redan har ett revolutionärt civilt samhälle. Alla våra massorganisationer är en form av civilt samhälle. Men för fienden är alla dessa organisationer ”castroismens instrument”, och vad han i stället vill göra är att främja några små grupper som han ger pengar till…
Kulturministern hävdar att man visst tar upp problem offentligt. I både ungdomsförbundets Juventud Rebelde som i kommunistpartiets dagstidning Granma har man detaljerat publicerat bedrägerihistorier. Det är händelser som omedelbart blir till artiklar, radio- eller teveinslag i Miami där den kubansk-amerikanska kolonins språkrör tolkar detta som ”att den kubanska revolutionen håller på att störta samman och de använder sig av korruptionen som bevis för det”.
Är detta en risk som man i alla fall måste ta?
– Ja, jag anser att man ska ta dessa risker, och det råder dessutom konsensus kring att man ska ta dessa risker. Men vi ska inte heller glömma att vi har en fiende med en utarbetad plan och med syftet att så splittring mellan oss, samt att skada vårt anseende på alla sätt och vis.
Jag kan själv ta del av denna kritik i pressen när kubanska LO:s veckotidning Trabajadores publicerar ett oerhört kritiskt reportage på en helsida där arbetsmiljön och förhållandena i ett lager i centrala Havanna döms ut efter konstens alla regler. Jag tar en taxi till lagret dagen efter och arbetarna bekräftar bilden och säger att reportaget var bra, för skall det bli ändring.
När nyheten om Fidel Castros sjukdom offentliggjordes den 1 augusti, landade jag i Miami där jag tillbringade en natt innan jag fortsatte min resa dagen efter. I Miami gavs bilden att ett praktkaos skulle bryta ut på Kuba, att kubanerna, likt östtyskarna när muren föll, skulle kasta sig i alla slags farkoster och bege sig till Florida och äntligen få känna av vad ”The American Way of Life” är. På tevekanalerna i Miami intervjuades oroliga representanter för Röda korset: ”Vi vet inte om flyktingvågen bryter ut nu, när diktatorn är på väg att dö, eller kanske redan är död. Men vi har beredskapsplaner för att ta tusentals kubaner med filtar, hangarer med sängar, matpaket…”, var budskapet. Men allt förblev vad det var. Och det är lika lugnt och lika lunkande karibiskt när man går runt i Havanna.
Fidel är sjuk och förmodligen kommer aldrig till sina arbetsuppgifter. Men ingen i Havanna tror på Bush eller Kubahögerns naiva förhoppning om att Kuba med Fidels bortgång kommer att rasa samman. Under 47 års oavbruten kamp för överlevnad och existens, har Kubas olika institutioner, såväl administrativa som politiska, konsoliderats och nya politiska kadrer har vuxit fram.
I dag är utsikterna dessutom mycket större att Kuba i stället stärks med landets erkända roll i Latinamerika som en ”social missionär”, ett odiskutabelt föregångsexempel på humanism där tiotusentals läkare, sjuksköterskor och lärare bryter ny mark och utrotar sjukdomar och okunnighet och bryter ned den gamla Kubaskräcken hos delar av mellanskikten. Den strategiska alliansen med Venezuela är på sitt sätt en halv livförsäkring och förstärker alla demokratiska och progressiva krafter i Latinamerika och förändrar på ett kvalitativt sätt styrkeförhållandena på kontinenten till Kubas fördel.
De revolutionära idéerna kommer tillbaka, spådde Fidel Castro på Sao Paoloforumet 1990, då Sovjetunionen var på väg ner i graven.
– Och vi har inte tvingats vänta särskilt länge, säger Iroel Sánchez, på det Kubanska Bokinstitutet:
– Frågan är inte vad som ska hända med Kuba efter Fidel utan vad som ska hända med världen, med Latinamerika. I Kuba pågår en revolution och nu också i Latinamerika. Svaret i vad som ska hända efter Fidel ligger i Venezuela, i Bolivia, i Ecuador, i Nicaragua… Fidel har satt i gång marschen i en del av världen. Det är inte så att Fidel har trätt in i historien. Det är så att han har kört historien framför sig i riktning mot dit han tror att den bör gå. Och i ljuset av vad som sker, är det uppenbart att han inte är ensam om att tro att historien bör gå i den riktningen, sammanfattar Iroel Sánchez.
Källor:
1) ”Espera Bush que el sistema socialista no sobreviva a Castro”, El Nuevo Heraldo, 8 mars, 2007, http://www.elnuevoherald.com/212/story/14184.html
2) ”La intelectualidad europea no entiende a América Latina”, Mertxe Aizpurúa – Gara 2007-02-12 (ett tack till Jorge Capelán, MANA, för översättning) 2007-02-11. http://www.gara.net/paperezkoa/20070211/2677/es//La/intelectualidad/europea/no/entiende/America/Latina
Fotnot: Dick Emanuelsson sökte kontakt med oppositionella på Kuba men ingen ville ge en intervju.
