Jag kom längre i intervjuprocessen än jag trodde: det var inte förrän sista intervjurundan som jobbet slank mellan mina fingrar. En partner på firman berättade hur jag stod ut: inte att jag hade jobbat i Irak, eller pluggat på Linköpings universitet snarare än, säg, Cambridge och University College London, utan för att jag hade suttit med litteraturtidskriften London Review of Books medan jag väntade. Alla andra hade suttit med Financial Times. Mitt (slumpmässiga) val av tidskrift antydde att jag värderade mer än bara pengar. Fint sagt, kanske, även om det i stunden hade känts bättre att få höra att jobbet var mitt.

Men sedan jag flyttat tillbaka till Sverige har jag ofta funderat på den där intervjun. På huruvida det skulle ha en liknande effekt att sitta i väntrummet till en finans- eller juristfirma och läsa, säg, Ord & Bild i stället för Dagens Industri. Skulle HR-avdelningen se det som något positivt?

Jag tror tyvärr inte det. Sverige är ett specialiserat land, teknokratiskt och intellektuellt segregerat. Anledningen till att Jan Gradvalls gamla anekdot, att affärsmän i Paris drar lott ”för att slippa äta lunch med svenskar”, upprepas nog så ofta är att det klingar sant.

Bland affärsmännen har ingen ”läst romaner, ingen har sett någon konst och ingen har någon religion”, sade Gradvall. Till viss del är detta på grund av vårt utbildningssystem: till skillnad från Frankrike där alla måste läsa filosofi i gymnasiet, eller USA där universiteten ofta kräver att man pluggar ett visst antal kurser inom olika fält, kan man i Sverige specialisera sig tidigt. Det kulturella kapitalet har länge haft ett lågt bytesvärde i Sverige.

En institution som försöker ändra på detta är Handelshögskolan i Stockholm, där företag får sponsra konstnärer som skapar klassrumsbundna verk och där eleverna kan vara med i en omskriven bokklubb (min roman Hyper fanns med bland årets utvalda böcker, bör noteras). Kulturellt kapital spelar roll, menar Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Om skolan ämnar utbilda framtidens internationella vd:ar och investerare, måste bilden av den svenske affärsmannen revideras. Mindre golf och Avanza, mer Rage på Dramaten.

Men att försöka rättfärdiga denna syn på kultur utifrån nytta slår ofta snett. För några decennier sedan försökte man få igenom att litteraturen utvecklar empatin, en idé om att litteraturen per definition är god, när den lika gärna kan vara ond, nihilistisk, eller fan vad som helst. Vi växlade sedan över till någon idé om att humaniora hjälper oss med källkritik, som om Brott och straff på något sätt hjälper oss att se huruvida en bild är AI-genererad. I en debattext den 5 februari i Dagens Nyheter lyfter Lars Strannegård ett nytt argument: humanorian hjälper oss bli mer karismatiska. ”Konsthögskole-, skådespelar- och kreativt skrivandeutbildningar handlar om att lära sig karismans hantverk och att dissekera, analysera och känna dess komponenter,” skriver Strannegård och pekar på hur Donald Trump, Silvio Berlusconi, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger alla har haft en bakgrund inom film och tv.

Kanske behöver man rättfärdiga kulturen på detta vis i dag. I Storbritannien har antalet kurser inom humaniora sedan 2011 nästan halverats, för att allt färre tycker att det är ”värt det”. Universitetsutbildning blir en yrkesutbildning. Så jag förstår impulsen att vilja koppla konsten till allt det där andra, det som går att mäta, det som är ”nyttigt”. Sanningen är dock att det är just konstens onyttighet som ger den dess kraft. Det är inte för empatins, källkritikens eller karismans skull man bör vara en konstnärligt intresserad människa, utan – som den där brittiska juristen en gång sade till mig – för att det ändå finns andra värden än bara pengar.