Någon majrevolt såg aldrig Västtyskland år 1968. Men symboliskt nog så ändrade det västtyska parlamentet den 30 maj 1968 grundlagen och antog undantagslagar, som möjliggjorde upphävandet av grundläggande demokratiska och individuella rättigheter när regeringen och parlamentet ansåg detta lämpligt.
Svepskälet, för att motivera denna tidiga variant av dagens antiterrorlagar, var hänvisningen till de alltmer våldsamma sammandrabbningar mellan polis och radikala studenter som hade ägt rum i Västtyskland sedan sommaren 1967.
I debatten om undantagslagarna påpekade majoritetens talare gång efter gång att samhällets måste kunna försvara sig mot revoltmakare och upprorsmän. Både extremhögern och extremvänstern utpekades, men det var särskilt studentkravallerna och kommunistiska mullvadar från öst som nämndes i sammanhanget. Speciell gatukravallerna utanför förlagshuset Axel Springer i april 1968, utmålades som ett talande exempel för behovet av att stärka ”det demokratiska samhällets försvarsmöjligheter”.
Den 11 april 1968 hade Västberlin sett de största och våldsammaste sammandrabbningarna mellan statsmakt och demonstranter i Tyskland sedan det tidiga 1930-talet. Tidigt denna dag hade Rudi Dutschke, ledaren för Tysklands socialistiska studentförbund (SDS), skjutits ner utanför sin bostad. Gärningsmannen var en ung arbetare som uppenbarligen ansåg att Dutschke var en kommunistisk samhällsfiende. De arga demonstranterna utanför Springerhuset på Kochstrasse i Västberlin gjorde Springerkoncernens högervridna tidningar ansvariga för dådet. Bara några dagar innan hade den Springerägda kvällstidningen Bildzeitung uppmanat medborgarna att gripa och internera ledarna för de alltmer våldsamma studentdemonstrationerna mot Vietnamkriget. En person som nämnts vid namn var Dutschke, den talföre ledaren för de radikala studenterna.
När nyheten om attentatet mot Dutschke sprids tågar tusentals människor, de flesta studenter vid Freie Universität, till Springers förlagshus vid Berlinmuren. Infarten blockeras, koncernens tidningsbilar antänds och folk börjar riva upp gatstenar. När polisen försöker skingra massorna utbryter de dittills mest våldsamma kravaller i Tysklands efterkrigshistoria. Bland de gripna finns för övrigt en radikal journalist vid namn Ulrike Meinhof, vars bil använts för att blockera infarten till Springerhuset.
År 1968 framstår ett nyckelår i sammanhanget. Efter mordet på Rudi Dutschke splittras den radikala studentrörelsen så småningom. Meinhof är en av dem som alltmer övertygas om att den västtyska staten i själva verket bara är en fasciststat med ett demokratiskt förkläde.
Hon går under jorden och bildar tillsammans med Andreas Baader och andra den stadsgerillagrupp som senare skulle bli känd som ”Baader-Meinhof-ligan” i en nedsättande jargong som myntats av just Springertidningarna.
Men den terroristiska vägen togs bara av ett fåtal unga studerande med borgerlig klassbakgrund. Andra aktivister lade snart ner stenkastandet, utbildade sig och påbörjade karriärer som så småningom ledde de till topposter inom politiken, högskolan, kulturinstitutioner, media och, jo, näringslivet. Det är denna grupp med kända frontfigurer som Joseph Fischer, före detta tysk utrikesminister och partiordförande för De gröna, Daniel Cohn-Bendit, före detta upprorsledare och grön riksdagspolitiker, och en lång rad internationell mindre personligheter, som har påverkat den mytomspunna bilden av en förment ”68-generation” mest.
Liksom i en rad andra länder, inte minst i Sverige, förknippas bilden av 1968 nästan uteslutande med de radikala studentprotesterna. I de flesta sammanhangen glöms lätt bort att Västtyskland såg en veritabel kulturrevolution under 1950- och 60-talen.
Det var en långdragen process som förebådades redan i början av 1960-talet, av en tilltagande radikalisering av de politiska ungdomsförbunden, de studerande och, inte att glömma, evangeliska kyrkan. Processens mest mediala protagonister var visserligen representanter för den högutbildade eliten, men i själva verket pågick en långdragen kulturrevolution i varje vardagsrum.
Som i många andra europeiska länder krockade efterkrigstidens dynamiska konsumtionssamhälle enligt amerikansk förebild med traditionella och snart alltmer överspelade samhällsstrukturer. Överhetsstatens, kyrkans och andra kulturbärande institutionernas legitimitet undergrävdes av en produktionsordning som var i allt större behov av social mobilitet och flexibilitet samt, inte att glömma, välbärgade konsumenter för att kunna åstadkomma konstant ekonomisk tillväxt genom konstant expansion.
I Västtyskland tog denna långdragna kulturrevolution en särskild våldsam vändning, därför att den västtyska staten byggde på ett traditionellt och auktoritärt samhälle som bara ytligt hade gjort sig av med nazismens arv. Tvärt emot den gängse myten om att det västtyska samhällsbygget påbörjades från scratch år 1945, så fanns en institutionell och personell kontinuitet mellan nazistdiktaturens tid och tiden efter 1945. Någon uppgörelse med det bruna förflutna var länge inte alltför önskvärd för samhällets eliter, och inte heller för skyddsmakten USA som var mer intresserat av ett antikommunistiskt än ett avnazifierat Västtyskland.
Västtyskland råkade sålunda ut för en lång rad strukturella konflikter under 1960-talet. I takt med en enorm produktivitetsökning och en snabb utveckling av automatiserade produktionsmetoder drabbades landet av många fackliga och politiska konflikter om fördelningen av den nya välfärden. Det faktum att miljontals västtyskar var flyktingar från östra Centraleuropa som, trots en lång rad skatteförmåner och särbidrag, till stor del hade drabbats av en klassresa neråt underblåste de sociala konflikterna som ledsagade den explosiva utvecklingen. Politiken radikaliserades dock långt ifrån i samma snabba takt, vilket bör ses i samband med det faktum att Västtyskland hörde till de mest antikommunistiska samhällena i Europa.
Dessa konflikter ledsagades av allt hårdare motsättningar mellan den unga efterkrigsgenerationen och deras förälder- och lärargeneration. Visserligen bidrog protesterna mot USA:s krig i Vietnam starkt till radikaliseringen av studentrörelsen, men den tyska 1968-myten fokuserar på upproret mot ”fädernas generation”, helt enkelt därför att den öppna konflikten mellan gammal ordning, nazistanstrukna samhällstoppar och efterkrigsvälfärdens första generation ägde mest synligt och framför allt bäst formulerat i tal och skrift rum på högskolorna. Där gjordes det upp kring en rad symbolfrågor och där dryftades de radikala, samhällsomstörtande manifesten. Där bildades ”Utomparlamentariska oppositionen” (APO) vars språkrör var just Rudi Dutschke. Lärlingarnas strejkrörelser och försöken att kämpa för bättre arbetsvillkor för miljontals arbetare och tjänstemän som ägde rum samtidigt, fick långt mindre utrymme i media.
Under åren efter 1968 svepte en mycket bred vänstervåg över Västtyskland. Den gav landet den första socialdemokratiska regeringen sedan 1920-talet, och den åstadkom äntligen den uppgörelse med nazismen som landet hade väntat på sedan 1940-talet. Denna våg demokratiserade det västtyska samhället i grunden.
Under ett par lyckliga år verkade det som om Västtyskland kunde bli ett modelland för den så kallade tredje vägen mellan kapitalismen och öststatskommunism.
Men några år in på 1970-talet avmattades dynamiken. År 1970 lades SDS ner i brist på pengar och aktiva medlemmar. Socialdemokraternas reformiver avtog, många påbörjade reformer förhindrades av en konservativ författningsdomstol eller saboterades av socialdemokraternas borgerliga samverkanspartners. Slutligen tog partiets konservativa flygel över rodret, när en spionhärva fällde förbundskanslern Willy Brandt. I samma veva gav Röda arméfraktionens terrordåd ett välkommet alibi för att introducera yrkesförbud för kommunister, åsiktsregistrering och alltmer öppen nyimperialistisk utrikespolitik. Redan 1972 kunde det radikala proggbandet TonSteineScherben sålunda sjunga ”Der Traum ist aus” – Drömmen är slut.
