Och samtidigt som de kurdiska ambitionerna att konsolidera sitt territorium kan ha stoppats av det internationella maktspelet, har de också gjort rivaliteten mellan kurdiska ledare mer komplex.

Det är omöjligt att prata om stabilitet i Mellanöstern utan att ta upp den anomali som är den kurdiska situationen. Efter första världskriget omformades regionen, och kontrollen överfördes från dynastiska imperier till nya stater grundade på etnisk bas, såsom Turkiet och arabländerna, inklusive Irak och Libanon. På kartan blev kurderna ett ”folk utan en stat”, delade mellan Turkiet, Syrien, Irak och Iran – länder som inte respekterar, och ibland inte ens erkänner kurdernas grundläggande rättigheter. Situationen har lett till flera uppror som i sin tur slagits ned med våld.
Men de senaste åren har försvagandet – eller kollapsen – av de irakiska och syriska staterna gett kurderna nya möjligheter, inte minst eftersom deras olika militära styrkor i Irak och Syrien har blivit den viktigaste allierade för de USA-ledda internationella koalitionerna: mot Saddam Husseins Baath-regim 2003, och sedan 2014 mot Islamiska staten. I den senare konflikten vann kurdiska styrkor ett internationellt stöd utan historiskt motstycke. Det ledde också till att en autonom enhet bildades i Syrien efter att de irakiska kurderna mobiliserats, vilket i sin tur innebar att KRG:s självständighet skrevs in i Iraks grundlag som antogs 2005 ².

Men de interna striderna fortsätter. Det gäller framför allt den långvariga rivaliteten mellan Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK) i irakiska Kurdistan. Rivaliteten har till och med inneburit att Irak var utan president, och därmed utan regering, i flera månader. Sedan 2005 har presidentposten, som är rent ceremoniell men symboliskt viktigt för den irakisk enheten, innehafts av en kurd, vald i parlamentariska val, enligt en överenskommelse mellan partierna som gav PUK presidentskapet och KDP ledarskapet över den regionala regeringen. Men efter det nationella parlamentsvalet i oktober 2021 presenterade båda parter en egen presidentkandidat, vilket skapade ett institutionellt dödläge. Det dröjde ett helt år innan en överenskommelse nåddes mellan PUK, KDP och övriga irakiska partier och PUK:s Abdul Rashid Latif kunde väljas till president.

Även efter att denna kris avvärjts anser KDP:s ledning att PUK:s krav är orimliga i förhållande till deras väljarstöd.

– PUK representerar inte hälften av det kurdiska folket, säger Mahmuh Mohammad på KDP:s politiska byrå.

PUK, vars väljarbas finns i de östra delarna av irakiska Kurdistan, har för sin del riktat kritik mot KDP:s kontroll över det regionala styret med bas i Erbil. Detta, hävdar man, leder till en orättvis fördelning av pengar. KRG får 17 procent av Iraks budget, men enligt PUK går för lite av dessa pengar till provinsen Silaymaniyah, där PUK har starkt stöd och där anställda inom den offentliga sektorn, framför allt lärare och kommunalt anställda, ofta demonstrerar i protest mot försenade löner. De två partierna strider också över kontrollen över oljeproduktionen och de intäkter den genererar, eftersom KRG har 45 miljarder fat i sina oljereserver (30 procent av Iraks totala tillgångar), och 8-10 biljoner kubikmeter gas.

En mer grundläggande motsättning gäller frågan om huruvida alla peshmergasoldater bör samlas under ett gemensamt befäl. Sedan de uppnådde kurdisk självständighet under beskydd av USA 1992, har två separata militära styrkor kontrollerat varsitt väldefinierat territorium. Enhet 70 är lojal med PUK och enhet 80 med KDP. Denna uppdelning har visat sig vara förödande vid flera tillfällen: 2014, när IS attackerade den yazidiska minoriteten i Sinjar, drog sig de KDP-styrda peshmergastyrkorna tillbaka, vilket ledde till i en massaker där tusentals yazidier dog. 2017, när den irakiska armén avancerade mot Kirkuk efter självständighetsomröstningen, övergav PUK-peshmergan sina ställningar, vilket ledde till att staden som symboliserar Kurdistans oljerikedomar föll. Andra ”omstridda territorier” har också tagits över av Bagdad.

– Med en reformerad, enad peshmergaarmé hade vi haft en chans att överleva, säger Niyaz Barzani, KRG:s chef för utrikespolitik och diplomati.

– Med splittrade peshmergaenheter kommer vi troligen att möta nya nederlag.

Med en reformerad, enad peshmerga-armé hade vi haft en chans att överleva.

Att varje parti kontrollerar en militär styrka innebär att alla politiska motsättningar riskerar att utvecklas till en väpnad konfrontation, något som också hände under 1990-talet. Det förhindrar också uppbyggandet av en effektiv administration som kan stå över partskonflikter. Om någondera sida förlorar ett val finns det betydande incitament att använda sig av miltitärmakt för att behålla den politiska dominansen. ³

KDP:s och PUK:s ledarskap håller båda på att förnyas, vilket skapar både möjligheter och spänningar. KDP, en historisk kurdisk organisation, grundades 1946 av Mustafa Barzani i iranska Mahabad. Från början var det ett pankurdiskt parti, men det ses nu snarare som en traditionalistisk organisation under familjen Barzanis kontroll. När grundaren dog 1979 tog hans son Masoud över ledningen av både partiet och dess militära styrkor. Han ledde dessutom KRG från 2005 fram till sin avgång 2017, efter den misslyckade självständighetsomröstningen, som han själv initierat. Han har dock fortfarande kontroll över KDP samtidigt som en ny generation av familjen Barzani träder fram.

Denna nya generation föredrar västerländsk kostym framför militäruniform och har hållit sig utanför interna kurdiska stridigheter. Men de saknar den legitimitet som de äldre medlemmarna av familjen, som stred mot Saddam Husseins armé, har byggt upp. Det unga gardets plats i toppen av den politiska hierarkin bygger helt och hållet på att de är en del av Barzani-dynastin. Det kurdiska samhället ifrågasätter visserligen inte deras legitimitet, men det finns en viss oro för att nya maktrelationer ska uppstå inom ledarskiktet. När Masoud Barzani lämnade positionen som KRG:s president ersattes han av sin brorson Nechirvan Barzani, och hans son Masrour blev premiärminister. Eftersom det inte finns någon formell uppdelning av deras respektive ansvarsområden har rivaliteten och de politiska spänningarna vuxit.

Maktkampen har varit ännu häftigare inom PUK. Efter att dess grundare och historiska ledare Jalal Talabani dog 2017 har hans son Bafel och hans brorson Lahur kämpat om makten. Tillsammans har de rensat ut partiets gamla garde, men därefter ledde en konflikt till att Bafel segrade medan hans kusin uteslöts.⁴ Stabiliteten i irakiska Kurdistan kommer därför att bero lika mycket på de två partiernas förmåga att hantera sina motsättningar, som på hur mycket de nya generationerna inom varje organisation utövar den makt de har vunnit.

Men hur ser relationen mellan Rojava och KRG ut? En resa från Erbil, KRG:s huvudstad, till Qamishli, Rojavas viktigaste stad, ger en antydan om hur stark fientligheten är mellan de två kurdiska grupperna. Det som borde ha varit en fem timmar lång bilfärd tar i själva verket större delen av en dag. Gränsövergången vid Samalka – en flottbro över floden Tigris – är bara öppen tre dagar i veckan och kräver specialtillstånd. Detta på grund av de spända relationerna mellan KDP och det kurdiska arbetarpartiet PKK, som grundades i turkiska Kurdistan men som nu också är representerat i Syrien av dess lokala avdelning PYD och dess väpnade gren YPG.

De senaste två åren har väpnade strider mellan PKK och KDP väckt liv i rädslan för ännu ett krig mellan kurder. Dessa strider är en konsekvens av den turkiska arméns massiva kampanj mot kurdiska gerillarörelser i Turkiet. Sedan 2015 har Ankara lyckats reducera PKK:s militära aktiviteter genom att tvinga dem att betala ett högt pris, däribland förstörelsen av Sur, den gamla staden i Diyarbarkir.⁵

Ett resultat av detta är att kurdiska stridande har flytt till regioner i Irak och Syrien. KDP har inte välkomnat dem, eftersom man länge har sökt goda relationer med Ankara.

Men Rojavas ledare är mindre oroliga över dåliga relationer med KDP än med Turkiet. Ankara hotar återkommande med en invasion av hela norra Syrien, och etablerandet av en 30 kilometer bred ”säkerhetzon” som ska inhysa syriska flyktingar som lever på turkisk mark och bygga ett ”arabiskt bälte” längs med landets södra gräns.⁶

Många bedömare menar att det enda som hindrar en sådan invasion är närvaron av drygt 900 amerikanska soldater, utspridda över mer än ett dussin armébaser. Vad händer om de försvinner?

– Vi har aldrig skurit av våra relationer till Ryssland, trots vår militärallians med USA, säger Abdulkarim Omar, den autonoma regionens de facto utrikesminister.

Saleh Muslim, en av PYD:s ordföranden, mötte mig i ett komplex nära Hasakh för att diskutera de syriska kurdernas möjligheter att möta en turkisk offensiv. Vi avbröts ständigt av ljudet av helikoptrar från USA:s närliggande militärbas.

Kurderna kommer inte att lyckas skapa en självständig stat i nuvarande Syrien, men låt oss fundera över hur vi kan uppnå stabilitet i stället för ändlöst krig.

– Den turkiska armén befinner sig inte i en position där man kan vinna mot PKK-gerillan i bergen, sade han, på tal om de återkommande striderna i norra Irak. När jag frågade om hans styrkors förutsättningar i Syrien i händelse av en turkisk attack, med tanke på den platta terrängen, svarade han:

– Vi har inga berg här. Men vi kan gräva tunnlar.

Vissa syriska kurder vill dock se en dialog med turkarna.

– Kurderna kommer inte att lyckas skapa en självständig stat i nuvarande Syrien, men låt oss fundera över hur vi kan uppnå stabilitet i stället för ändlöst krig, säger Nasser Haj Mansour, som är chef för Syriska centret för forskning och dialog och själv är kurd.

Han betvivlar visserligen att Ankara skulle vara villigt att göra eftergifter, ens små sådana. Hur det än förhåller sig med den saken är Rojava och KRG mer stabila och välmående än flera andra stater i regionen: Libanon och Syrien befinner sig vid kollapsens rand. Och för dessa två autonoma enheter hänger överlevnaden lika mycket på oredan i Mellanöstern som på samarbetet mellan kurder.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Tor Gasslander