Okategoriserade 12 november, 2009

Kurdistan: ett steg framåt, ett tillbaka

– Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket.<br /> Flammans utrikesredaktör tillbringade en intensiv vecka i Kurdistan, där han träffade mängder av partirepresentanter, parlamentariker, kvinnoaktivister och helt vanliga kurder. <br />

När flygplanet går ner för landning ser man på långt håll storstadens ljus, utsträckta över ett stort område. Sulaymaniyya är det irakiska Kurdistans näst största stad med omkring 800.000 invånare. Flygplatsen är modern och nybyggd men med en storlek som knappast anstår en miljonstad, snarare bara något större än flygplatsen i Kramfors. Det är en motsägelsefullhet som går igen i det mesta i Kurdistan.
På sätt och vis kan man säga att det irakiska Kurdistan i sig självt är motsägelsefullt. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också peshmerga, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader. Åtminstone de flesta.
”Demokratiskt, pluralistiskt, federalistiskt” upprepas som ett mantra av alla jag talar med. Däremot står inte full självständighet på dagordningen, inte ens bland de mest radikala.
Kurdistan är en integrerad del av Irak, säger Serdar från det lilla västerpartiet PCDK, och skyndar sig att tillägga att det ska vara ”på folkets villkor”.

PCDK, som för övrigt anklagas för samröre med PKK och förbjöds att ställa upp i senaste parlamentsvalet, är det enda partiet av alla dem som jag träffar – och det är ganska många av alla som verkar i Kurdistan – som inte ser ”kurdfrågan” som överordnad alla andra politiska frågor. PCDK vänder sig mot den ”nationalistiska” politiken som man menar dominerar kurdisk politik, inte minst bland vänsterpartierna.
PCDK berättar att de har utsatts för ständiga trakasserier från det regionala styret KRG (Kurdistan Regional Goverment). Förutom förbudet att delta i valet på oklara grunder – de förnekar bestämt alla kopplingar till PKK – har de också drabbats av arresteringar och attacker mot deras högkvarter och i samband med olika aktiviteter.
Föga förvånande har PCDK en avvikande uppfattning i den stora knäckfrågan i dagens kurdiska politik, den om Kirkuk. Den oljerika stadens ställning är fortfarande oklar. Kurderna hävdar med bestämdhet att staden är och har alltid varit kurdisk, medan centralregeringen i Bagdad sätter sig på tvären. Enligt paragraf 140 i den irakiska konstitutionen ska frågan avgöras av en folkomröstning. Problemet är emellertid vilka som ska få rösta. Kurderna påpekar – med rätta – att många kurder har fördrivits från Kirkuk under Saddam Husseins tid, som i etniska rensningsaktioner lät arabiska familjer flytta in istället. Bagdad invänder att det inte har betydelse för dagens situation.

Läget kompliceras ytterligare av att Kirkuk bebos av flera andra minoriteter. Här finns kristna assyrier, turkmener, azerer, och andra. De ser i allmänhet med misstro på det kurdiska styret, och befarar diskriminering och förtryck. Misstankarna är dessvärre inte helt grundlösa. För något år sedan gick det så långt som till regelrätta pogromer mot kristna i Kirkuk, med flera dödsoffer.
Det kan vara på sin plats att påpeka att på de flesta andra håll, framför allt i mindre städer och på landsbygden lever kurder och kristna fredligt tillsammans. Den största skillnaden enligt min guide Mohammed är i att de kristna har fler spritbutiker än de muslimska kurderna.
Arabernas och de andra Kirkukminoriteternas anklagelser förnekas naturligtvis av kurderna. Istället anklagar de centralregeringen i Bagdad för en chauvinism som starkt förvärrar läget, och anser dessutom att främmande makter, närmare bestämt Turkiet, har ett finger med i spelet, med den turkmenska folkgruppen som talesmän i rollen som en slags femtekolonn, och då givetvis till nackdel för kurderna.

Ordföranden i Kurdistans kommunistiska parti Kamal Shakir sammanfattar den officiella kurdiska synen på lösningen av Kirkukfrågan, som också är kommunistpartiets, i ett trepunktsprogram:
1. Normalisering – som ska ske ur demografiskt och historiskt perspektiv, vilket i klarspråk betyder att deporterade kurder återvänder, och araber flyttas ut.
2. Folkräkning
3. Folkomröstning.
Givet ett sådant scenario skulle det självfallet bli en överväldigande kurdisk seger. Problemet är bara att scenariot inte är något annat än ett sätt att köra huvudet rätt in i väggen då det är totalt oacceptabelt för Bagdad.
Lilla PCDK är betydligt mer klarsynt och realistiskt, dessutom bygger det sin politik på vettiga principer som står i överenskommelse med en vänsterpolitik på ett helt annat sätt än till exempel kommunistpartiet.
– Folkomröstningen måste genomföras utifrån dagens befolkningsstruktur, säger Serdar, vi motsätter oss etnisk rensning. Alla folkgrupper i Kirkuk måste kunna leva tillsammans.

En annan idé som PCDK för fram är att Kirkuk ska bli ett autonomt område inom Kurdistan. Det är faktiskt ett klokt förslag, eftersom det ger den arabiska befolkningsgruppen och minoriteterna garanti att de får sköta sina egna affärer, och därmed skyddas mot diskriminering. Det skulle kunna få dem att acceptera kurdiskt styre.
Tyvärr verkar det inte bli verklighet. Alla andra partier bemöter förslaget med hån och protester.
Serdar påpekar också en annan aspekt av Kirkukfrågan. Det är val snart i Irak, och det finns många kurdiska röster att vinna genom en nationalistisk politik, där alla vill framstå som kraftfulla och kompromisslösa.
Den kurdiska nationalismen är fullt begriplig i ett historiskt perspektiv. I drygt hundra år har kurderna kämpat förgäves för sin självständighet. De har förtryckts och diskriminerats, och utsatts för en brutal förföljelse. Flera gånger har de svikits av stormakterna. I Saddams Irak blev kurderna särskilt illa åtgångna, med gasattacken mot Halabja med över 5.000 döda som en symbol för en politik som inte kan beskrivas som något annat än folkmord.

Samtidigt leder uppfattningen, att låta den nationella frågan vara överordnad allt annat, till ställningstaganden som åtminstone för oss kan te sig högst märkliga. Jag tänker i första hand på USA:s ockupation av Irak. Man är medveten om, inte minst bland vänstern, att frågan om ockupationen är kontroversiell.
– Vi har fått mycket kritik av våra utländska kamrater, säger den ärrade veteranen från kommunistpartiet Mahmoud Ibrahim, som gick med i partiet redan 1954, och talar hygglig svenska efter att han bott några år i Eskilstuna.
Han medger, precis som andra kurder som jag har talat med, att den amerikanska ockupationen har haft förödande konsekvenser för södra Irak. Han säger att också i Kurdistan har amerikanerna gjort sig skyldiga till övertramp, när de driver en söndra och härska-politik, och spelar ut olika grupper mot varandra, bland annat i Kirkuk.
Men det är samtidigt en självklar sanning för de flesta kurder att den framgångsrika utgången av befrielsekampen 1991 bara var möjlig tack vare USA:s närvaro, och att det därefter är USA som är garanten för Kurdistans självständiga status.
Men frågan är påtagligt känslig. Alla mina frågor besvaras av långa utläggningar om… någonting annat. Det är bara i mer privata sammanhang, över ett glas vin – det dricks rätt friskt i detta muslimska land – som svaren blir direkta och ärliga. Kamil från Göteborg som är i Kurdistan för att hälsa på sin mor är brutalt uppriktig:
– Ni tycker att kurderna befrielse borde ha varit folkets eget verk. Det är mycket poetiskt! Men tusentals människor dödades, och det var inte ett dugg poetiskt!

Min invändning att mellan 100.000 och en halv miljon människor har dödats sedan ockupationen började, biter inte på honom. Hade Saddam varit kvar hade minst lika många varit döda, och kurderna hade inte varit fria. Punkt, slut.
Det lär finnas en tyst överenskommelse om att i Kurdistan ska amerikanska trupper hålla sig borta från städerna, och under en hel vecka såg jag dem faktiskt inte en enda gång, vare sig i Sulaymanyyie eller i huvudstaden Arbil. Däremot såg jag flera gånger konvojer av amerikanska bepansrade fordon ute på vägarna.
Säkerhetssituationen i Kurdistan skiljer sig radikalt från läget i södra Irak. Man ser visserligen uniformer överallt, och var och varannan person är beväpnad. Vägspärrarna står som spön i backen, men oftast vinkas vi bara förbi. Det står vakter med kalasjnikov utanför hotellen, och på lyxrestaurangerna får man gå genom metalldetektorer vid entrén. De piper oavbrutet, men ingen bryr sig och kollar. På ett ställe hade man satt upp en skylt som föreställde en överkorsad pistol, man fick inte ta med sig vapen in, vilket förmodligen ignorerades totalt.

Visst förekommer det våld också i Kurdistan, men det farligaste som jag upplever där är trots allt när det smäller under ett häftigt åskväder en natt.
Det finns undantag också i Kurdistan. Gränstrakterna utsätts för systematisk beskjutning med raketer från Iran och med flyg från Turkiet. Något som för övrigt vår utrikesminister finner vara helt i sin ordning då Sverige stödjer kriget mot terrorismen. Och visst finns PKK-gerillan där också. Och därför ger Sveriges regering sitt stöd åt att bönder och deras barn dödas, att deras hus, skolor och vårdcentraler skjuts sönder och samman, att odlingsmarken förstörs, och djurbeståndet decimeras.
Tusentals människor har varit tvungna att fly och lämna sina hem, och lever nu i flyktingläger under vidriga förhållanden.

Jag avrådes också från att åka till Kirkuk. Läget där anses alltför spänt och instabilt.
Konflikten kring Kirkuk handlar om, förutom ett nationellt självhävdelsebehov, först och främst om olja. Visserligen är oljeintäkterna en federal angelägenhet, och fördelas till regionerna i proportion till deras andel av befolkningen. Men kurderna vill ta det säkra för det osäkra, och kontrollerar hellre tillgångarna själva än sätter sin tillit till ett Bagdad som man djupt misstror.
Dessutom är man som vanligt inte överens om siffrorna. Just nu får Kurdistan intäkter från den federala budgeten som motsvarar 17 procent av befolkningen, medan kurderna hävdar att de i själva verket utgör 22 procent.
Oljeinkomsterna är centrala för Kurdistans ekonomi. Majoriteten av befolkningen lever på landsbygden och bedriver småskaligt jordbruk, huvudsakligen för eget bruk. Kurdistan importerar både grönsaker och frukt. Ett stort problem är vattentillgången. Överallt passerade vi uttorkade flodbäddar. Det har varit torka i tre år, och det i ett redan vattenfattigt land. Däremot är det aldrig något problem med vatten på de hotell där jag bor.
Det finns en hyfsat stor byggsektor också. Inte minst i Sulaymanyyie ser man nybyggen överallt, ganska många höghus, vilket är ovanligt här, och del med djärv modernistisk arkitektur.
Mycket av kapitalet är turkiskt, och kurderna kommenterar syrligt att ”turkarna har insett hur de kan besegra oss utan vapen”.
Men lejonparten av Kurdistans inkomster kommer från oljan. Fördelningsmekanismerna av dessa inkomster är därför av största betydelse för hur hela samhället fungerar. Och här kommer den kurdiska samhällsstrukturens svagheter till sitt tydligaste uttryck.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Men i år har något nytt hänt. Systemet har blivit utmanat. Den så kallade Goran-listan, vars ledarskap huvudsakligen består av avhoppade PUK-aktivister, ställde upp i valet till det kurdiska parlamentet, och trots att man hade mycket lite tid för att bedriva kampanj lyckades Goran erövra 25 procent av rösterna. Parollerna mot korruption gick tydligen hem, åtminstone bland vissa befolkningsskikt.
– Det är framför allt unga och kvinnor i städerna som röstade på oss, säger Shaho Saeed, som är parlamentariker för Goran-listan.
– De från klanerna röstade nog inte på oss, tillägger han skrattande.
Goran ställer tre tydliga huvudkrav:
1. Väpnade styrkor ska ställas under offentlig kontroll
2. En klar och tydlig budget som beslutas av parlamentet
3. Partistödet ska regleras
Fullständiga självklarheter kan tyckas, men i Kurdistan är det revolutionerande. Goran-listan ser korruptionen som ett symtom på ett ruttet system som man syftar till att krossa.
”Goran” betyder förändring (Obama?), men vad beträffar kvinnofrågan innebär Goran-listans program en förändring till det sämre. Man vill införa vad vi skulle helt enkelt kalla för vårdnadsbidrag, även om de själva – välskräddade herrar allihopa, precis som de flesta andra partirepresentanter som jag har träffat – föredrar att säga att det är lön för hemarbete, något som kvinnorna har gjort sig förtjänta av.
– Det som är konservativt för er, kan vara mycket progressivt i vårt samhälle, säger Babakir Drayi från Goran-listan, utan att låta särskilt övertygad själv.

Kvinnornas situation i Kurdistan lämnar mycket övrigt att önska. Det råder delade meningar om huruvida läget har försämrats, vilket en del hävdar, med hänvisning till att islam har politiserats efter Saddams fall, och att det har påverkat lagstiftningen i kvinnofientlig riktning. Det finns de som rent av påstår att kvinnornas situation var bättre under Saddams styre.
Det finns ofrånkomliga fakta som talar för den tolkningen. Enligt den irakiska konstitutionen är månggifte tillåtet. Vidare måste en kvinna ha en manlig släktings tillstånd för att få pass, och mannen får slå kvinnor och barn om det sker i ”uppfostringssyfte”.
Denna lagstiftning har inte genomdrivits av galna islamistiska fundamentalister utan röstades genom med ett mycket brett stöd, också av vänsterpartier.
Andra är försiktigare i sin bedömning av kvinnornas situation, och hänvisar till att det saknas tillförlitliga statistiska uppgifter. Det publiceras ingen statistik i Kurdistan av säkerhetsskäl.
De data som finns är mycket osäkra, och, som Khanim Latif från kvinnocentret Asuda påpekar, är de alltid framtagna av män.
Asuda kombinerar ett skyddsboende med plats för 15-20 kvinnor med juridisk och annan rådgivning för kvinnor, olika projekt som ska stärka kvinnornas ställning, och dessutom bygger man upp ett nätverk av kvinnojourer i hela Mellanöstern. Centret finansieras huvudsakligen med medel från olika internationella solidaritetsorganisationer, och Asuda är mycket mån om sitt oberoende.
Khanim Latif uttrycker en viss försiktig optimism. Hon anser att situationen för kvinnor i Kurdistan trots allt är något bättre än i södra Irak. På en del områden har det – trots allt – skett framsteg: problemen med våld mot kvinnor förnekas inte längre, fler skyddsboende och kvinnojourer har öppnat. Delar av lagstiftningen är modern, men tillämpas långsamt och dåligt.
– Mycket gott har hänt under de senaste fem åren, säger hon.
Hennes uppskattning är att antalet hedersmord har minskat något, däremot ligger antalet självmord fortfarande mycket högt. Många självmord bland kvinnor är i själva verket framtvingade av manliga släktingar av ”hedersskäl”, och är ett sätt att undvika straffansvar.

Ett särskilt problem som Asuda hanterar är kurdiska flickor, ofta i tonåren, bosatta utomlands, som skickas ”hem” till Kurdistan för att giftas bort. Många av dem kan inte ens tala kurdiska. En del av dem flyr resolut, och söker sig till de få kvinnojourer som finns.
Flickorna kommer från olika länder, men listan toppas faktiskt av Sverige. Bara i år har Asuda tagit hand om 20 fall med svensk anknytning.
Khanim Latif tycker att Sverige borde agera kraftfullare för dessa flickor, i synnerhet som många av dem är svenska medborgare, och dessutom omfattas av skolplikten i Sverige.
Khanim Latif misstror politiker, ”de säger många trevliga saker”, säger hon hånfullt. Särskilt upprörd blir hon när hon talar om att PUK, ett av de stora regerande partierna som är medlem i Socialistinternationalen, och dessutom innehar en viceordförande post. Hon tror att förändring måste komma inifrån, och gå riktigt på djupet.
– Kurdistan behöver en grundläggande förändring. Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket, avslutar hon.
När jag ska åka hem är flygplatsen i Sulaymanyyie full med mullor, som tydligen är på väg till en religiös konferens i Kairo. Det ger upphov till trötta skämt, ”mullfritt”, mullrikt”, ”mull-vad”, ”mulltoa”.

Storstadens ljus lyser inbjudande när planet lyfter som ville de säga ”välkommen tillbaka”.
”Kurderna har inga vänner” lyder ett gammalt talesätt. Nåja, de har numera en i mig. Och jag vet faktiskt några stycken till. Hoppas också att de någon gång vill bli sina egna vänner.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)