I en ny liten bok, Kvinna bland stålmän, diskuterar sociologen Paavo Bergman kvinnors erfarenheter från stränggjutningsmaskinerna vid SSAB i Luleå. Bergman är verksam vid Södertörns Högskola, disputerade 1995 med en avhandling om lagarbete inom processindustrin, med betoning på SSAB Norrbotten. Kvinna bland stålmän bygger på djupintervjuer av fjorton kvinnor som arbetat på NJA som blev SSAB, några av dem arbetar fortfarande kvar på järnverket.
De olika strategier kvinnor använt sig av för att bli accepterade kan delas in i olika grupper. För det första de som inte blev ”en i laget”, som han menar har använt ”felaktiga metoder”. De har verkat rädda och bett om hjälp för ofta, sett för fina ut eller varit för kaxiga. För det andra de som klarat sig och intagits i kamratgemenskapen: där återfinns ”mamman” och ”den kompetenta kvinnosakskvinnan”. Och till sist de som bara glidit in utan uppmärksamhet. I den gruppen hittar han ”den osynliga” och ”pojkflickan”.
Bergman plockar fram ett flertal citat från intervjuerna hur kvinnor anammat männens uppfattningar om hur en arbetare ska vara för att passa på ett järnverk. Och att de sedan ger nedvärderande kommenterar om andra kvinnor. Det mest träffande är:
”… vi tjejer gick ju hem lika skitiga som männen och så var det inte på alla skiftlag, utan en del kvinnor kom dit med rullat hår och läppstift och de gick hem med rullat hår och läppstift. Sådana var inte vi!”
Den som yttrat ovanstående delade omklädningsrum med dem som enligt henne inte var smutsiga nog. Uttalandet kan inte tydas annorlunda än att kvinnor, tillsammans med män, deltagit i utmobbandet av kvinnor som inte befanns värdiga.
Just det – hur den manliga miljön särat kvinnor från kvinnor, berör Bergaman ytterst lite. Han nämner att det fanns en cirkel ”Blåställskvinnor”, och att den senare diskuterade EU-politik. Men att den cirkeln formerades i strid med Metall, och i solidaritet med en utsatt kvinna – ensam på en manlig arbetsplats, det har han missat. Jag vet, eftersom jag med och drog igång den. Hur eller om cirkeln påverkade deltagarnas inställning till andra kvinnor vet inte Paavo Bergman.
För mig som arbetat närmare trettio år inom tung industri, bland annat nästan ett år utan fast anställning på just SSAB i Luleå känns de kvinnliga erfarenheterna Bergman redovisar igen. Som att arbetsledningen många gånger fortsatte vara skeptisk till att kvinnor verkligen skulle klara av de manliga jobben. Krasst var det ju så att de anställde arbetare ur det underrepresenterade könet – inte för att de ville ha kvinnor i verkstan eller på strängen i första hand, utan för att de ville åt jämställdhetsbidragen.
Om man får ge ett tips till fortsatt forskning så vore det att mer ingående att kartlägga hur det gick till när kvinnorna drevs ut. Bergman nuddar vid det, hur männen tog de lättare maskinjobben genom att hävda teknisk kompetens medan kvinnorna fick fortsätta slita, och slita ut sig. Eftersom det är en pågående process vore det intressant att följa, och kanhända motverka.
Bergmans främsta intresse verkar ha varit att förstå vilka olika strategier kvinnorna använde för att bli accepterade på jobbet. Men ett antal (!) kvinnliga sociologer och beteendevetare har forskat på just detta. Den främsta och mest etablerade är Gerd Lindgren, vars avhandling om Volvo Umeverken blev banbrytande. Paavo Bergman kopierar i stort sett hennes klassificering av hur kvinnor tvingas till att anta roller, typer, för att bli accepterade. Att specifikt visa hur det såg ut på SSAB:s stränggjutningsmaskiner i Luleå tillför inte mycket i den allmänna förståelsen av hur kvinnor anpassat sig för att passa in i mönstret. I alla fall inte för en läsande allmänhet, eftersom genomgången är mycket akademisk och bygger på att läsaren har en gedigen kunskap om genusforskning i Sverige och världen.
