Okategoriserade 01 augusti, 2007

Kvinnan som förföljer kärnvapnen

Helen John var en av de modiga brittiska kvinnor som startade den legendariska kampanjen för kärnvapennedrustning på GreenhamCommon. Idag är hon 70 år gammal och den första kvinna att åtalas för brott mot Storbritanniens senaste terrorlag.

Den 15 februari 2001 upplevde Storbritannien den största fredsdemonstrationen någonsin i historien. Då gick två miljoner britter ut på Londons gator i ett försök att stoppa Bush och Blairs planerade anfall mot Irak.Vi vet alla att det inte lyckades men det folkliga motståndet mot krigspolitiken fick slutligen till resultat att Tony Blair tvingades avgå i juni i år. Han ersattes av George Brown, en inte fullt så öppen beundrare av president Bush. Det brittiska motståndet mot landets krigspolitik har pågått sedan efterkrigstiden då landet utvecklades till att bli en nära allierad till USA och en plattform för USA:s instängning och kontroll av Sovjetunionen. Runt om i landet har USA basanläggningar för avlyssning, för kärnvapen och för ubåtar som fyller en central uppgift i det s.k. missilförsvaret.USA:s militära närvaro är så kompakt att den bok som journalisten Duncan Campbell, skrev i ämnet fick titeln Det osänkbara hangarfartyget (Unsinkable AircraftCarrier: American Military Power in Britain,1984).
Det motstånd mot USA:s kärnvapenpolitik, som fått historiska dimensioner och som inspirerat mig och andra kvinnor världen över, startade med kvinnornas fredsläger vid GreenhamCommon – en USA bas utanför London. I slutet av 70-talet fattade USA ett beslut om att placera ut hundratals kärnladdade kryssningsrobotar på olika baser runt om i Europa – robotar som kunde nå Moskva på mycket kort tid. Motståndet blev starkt i hela Europa men mest okonventionellt, envist och långvarigt blev det i Greenham Common. Kvinnorna befann sig vid basen från 1981 till 1993. Då stängdes basen.
Jag hade hört talas om Helen John, som var centralfigur vid GreenhamCommon, under många år och lärde känna personligen när jag träffade henne på ett kvinnomöte i Amsterdam 1999. Helen John berättade då att GreenhamCommonkvinnorna nu slagit upp ett fredsläger i Menwith Hill, en plats inte långt från Leeds i England. Det var chockartat att höra henne berätta om basen och även lite pinsamt för jag hade aldrig hört talas om vare sig MenwithHill eller att det fanns ett motstånd. Helen John och jag har träffats många gånger sedan dess eftersom jag deltagit i protesterna vid basen ett flertal gånger. I juni bjöd hon mig att besöka henne i Kieghley i hennes lilla radhus.
Helen mötte mig vid flygplatsen Leeds-Bradford i sin lilla, något skruttiga bil. Hon tog mig genast upp till basen – bara för att titta. Och mycket riktigt-det står RAF-Menwith Hill, på en stor skylt.
De stora, tysta jättebollarna, 33 till antalet ligger där osannolika i grönskan och med betande får på ängarna runt om. Radardiskarna är omslutna av vitt material, för att man inte ska se åt vilket håll diskarna är vända. De ser ut som jättestora golfbollar och är USA:s öron och ögon in mot Europa, Ryssland, Mellanöstern och nordafrika Det är svindlande vackert och samtidigt ohyggligt, med tanke på vad basen har för uppgifter. Personalen fick till exempel diplom av USA för sina utmärkta instaser vid bombningarna av Irak.
Vakterna, brittiska, hälsar artigt på Helen. Hon är en känd person.Womenwith Hill Peace Camp- kvinnofredslägret-har tvingats upplösas men kvinnorna får demonstrera vid basen från morgonen till sex på kvällen. De tillåts inte att övernatta i närheten.Vi åker den branta, slingrande vägen tillbaka och välkomnas vid dörren av Charlie, en liten, ålderstigen tik, av för mig okänd ras.
Under de dagar jag är här promenerar vi mycket.Vi pratar om våra liv, vi pratar om hur vi ska orka fortsätta göra motstånd, hur trötta vi håller på att vara, men att det inte finns något val annat än att fortsätta. Efter en av våra promenader sitter vi vid köksbordet och dricker te och jag ber henne att berätta.

Hur kom det sig att du blev aktivist? frågar jag.
– Jag och min man hade flyttat från London till Wales med våra barn för vi ville bo i ett hälsosamt område. Jag förstod efter ett tag att det nog inte var så hälsosamt i alla fall för de skulle börja gräva ner atomsopor i området. Jag blev fruktansvärt upprörd över det som jag uppfattade som ett övergrepp. Jag ville göra något åt det och gick med i Labourpartiet för att kunna påverka.Samtidigt blev jag aktiv i en grupp mot kärnkraft och kärnvapen. Jag är ju barnmorska och inser ju hur radioaktiviteten påverkar.

Varför gick du till Greenham Common?
– Vi hade hört att USA skulle placera ut kryssningsrobotar på en bas utanför London. Vi förstod ju efter hand att detta var USA:s förstaslagsvapen och att det skulle bli ohyggligt farligt för oss alla i detta land. Sovjet skulle naturligtvis försöka slå mot anfallsbaserna. USA hade cyniskt räknat med detta.Vi bildade en grupp som vi kallade Women for Life on Earth. Vi var ett trettiotal kvinnor som beslöt sig för att gå till fots till basen. Det var 1981.Vi vandrade genom de små byarna med våra banderoller.Vi gick i tio dagar. Massmedia här struntade i oss. Om det var någon tidning som ställde en fråga så var det frågor som: Varför lämnar ni hemmet? Varför tar ni inte hand om era barn?
– Vi kom så småningom fram till basen och fyra av oss bestämde sig för att kedja fast sig vid stängslet. Vi ville göra som suffragetterna. Men ingenting hände. Vi blev inte arresterade. Ingen visste ju vad vi hade gjort. Hade det inte varit för media i DDR, som gick ut med vår aktion hade väl ingenting kommit ut till allmänheten. På så sätt blev andra nyhetsorgan här i England informerade.
Polisen kom och försvarsministern kom också och uppmanade oss att lämna basen. Han sa att om vi stannade över natten skulle vi riskera att bli våldtagna.Tänk, denna jättestora bas med alla sina soldater och all annan personal skulle alltså inte kunna skydda några få kvinnor! Polisen lämnade basen och därefter kom chefskommendanten för basen – en amerikan – ut till oss och ställde sig framför oss. Hela hans varelse utstrålade avsky mot oss. Han tittade ilsket på oss och yttrade: ”Vad mig anbelangar kan ni sitta där så länge ni vill.” Vilken underbar idé, tänkte jag. Vi resonerade om saken och bestämde oss för att stanna. Jag hade ju absolut ingen politisk erfarenhet. Men jag insåg med full kraft att att vår regering inte kunde eller hade för avsikt att försvara oss. Vi gick därför till USAs ambassad för att söka asyl. När vi närmade oss USA:s ambassad kom den brittiska polisen fram till oss och frågade om vi var fredskvinnorna. Nej, svarade vi. Vi gick in och sa till tjänstemannen att vi var rädda för att vårt land inte skulle kunna beskydda oss och begärde asyl. Polisen kom fram och sa surt: Ni sa ju att ni inte var fredskvinnorna. Nej, vi är nedrustningskvinnorna,svarade vi. Polisen sa åt oss att lämna ambassaden och vänta utanför. ”Ni är verkligen oprofessionella”, sa en av kvinnorna, som var läkare.”Tänk, om någon av er kommer till mig och vill bli undersökt och jag svarar att ni kan vänta utanför på gatan!” Vi insåg nu att de var väldigt rädda för oss.Vi blev starkare.

Varför är det enbart kvinnor vid basen?
– I början var det både män och kvinnor vid basen.Men efter ungefär ett år bad vi männen lämna basen. Vi tyckte att vi kunde tala för oss själva inför auktoriteterna.Och kvinnorna inklusive jag själv utvecklades enormt politiskt under kort tid. Vi påverkade massor med kvinnor. GreenhamCommon blev ett begrepp. Männen blev mycket upprörda när vi beslöt oss för att vara en kvinnoaktionsgrupp.Men jag är övertygad om att kvinnor måste ha ett eget utrymme där vi kan argumentera för med vilka medel vi vill bli försvarade.Det hade jag kommit fram till efter hand för det tyckte jag inte från början.

Varför Menwith Hill?
– 1993 flyttade jag från London till Otley, en liten stad inte långt från Menwith Hill. GreenhamCommonbasen var nu stängd men vi ville fortsätta på något sätt.
Brittiska försvarsdepartementet forsatte att envisas med att påstå att USAs baser här i landet, 35 stycken, är ett brittiskt åtagande för avskräckning. Alla vet ju att det är USA:s baser som används i USA:s krig och anfall av andra länder. I ett försök att lura den brittiska allmänheten skyltas baserna RAF-Royal Air Force. Och man ser bara brittiska poliser utanför – trots att Menwith Hill är ett helt litet amerikanskt samhälle med skolor och all annan service för familjer som bor där.
I början var jag inte alls kunnig om vad denna bas faktiskt är – en del i ett globalt band av stål runt hela jordklotet, att USA via dessa baser spionerar och kontrollerar allt och alla, 24 timmar om dygnet.Dessa baser är viktiga verktyg i USA:s krigföring. I början protesterade jag vid basen på grund av att jag insåg att denna bas genom att utföra industrispionage,var skyldig till att flera av våra företag gick omkull till förmån för USA-baserade militära och kommersiella företag.
– Jag började se en likhet med situationen under andra världskriget-då satt koncentrationslägerfångarna bakom stängslen. Idag sitter vi, hela mänskligheten, utanför gallren, USA:s stängsel, utan att riktigt förstå vad som hänt. Det är vad jag får bekräftat när jag läser Vision 2020 där USA:s Space Command beskriver hur de ska dominera rymden för att ta kontroll över planeten jorden. I denna plan är Menwith Hill en av grundbultarna. Detta liknar den strategi som Storbritannien hade för att ha full kontroll över det brittiska imperiet, nämligen kontroll och dominans över alla oceaner och hav.
De stora vita bollarna på basen fungerar som en enorm dammsugare som suger in signalerna från de satelliter som cirkulerar runt vår planet. Allt av intresse skickas sedan via fiberoptiska kablar till Cornwall och transporteras vidare till Fort Meade i Maryland, inte långt från Pentagon. På samma sätt som de radaranläggningar som USA planerar att placera ut i Tjeckien och Polen är radaranläggningarna i Menwith Hill ett led i USA:s förstaslagsförmåga med kärnvapen.

Du ska ställas inför rätta i oktober-varför?
– Ja, jag ska ställas inför rätta för grov brottslig handling- Serious Organised Crime Police Act- SOCPA- en antiterroristlag som trädde i kraft 1 april detta år. Jag beslöt mig för att testa denna lag och gick in på basen. Om man passerar en viss linje vid basen kan du dömas efter denna lag till tio års fängelse och polisen har t.o.m rätt att skjuta dig. Denna lag gäller tretton baser, tio av dem är USA baser och tre av dem är NATO:s kommando- och kontrollanläggningar. Lagen ska alltså skydda USA:s olagliga krigföring, som utgår från vårt land. Denna lag säjs ska förhindra att de som protesterar vid basen ska skjutas av misstag. Men varför skulle terrorister vilja attackera en av dessa baser om det inte var för att de utgör ett militärt hot mot deras länder? Sanningen är att dessa baser är till för USA:s intressen och för rymdkriget.
– Dåliga lagar ska alltid brytas. Våra mänskliga fri-och rättigheter kan bara skyddas om vanliga medborgare vägrar att sanktionera regeringars medbrottslighet i USA:s kriminella handlingar. Vi har alla möjligheter att utplåna världens fattigdom och utplåna svälten. Men världens ledare – det är mest män – väljer att vända ryggen mot dem som lider. Dessutom produceras kärnavfall, ja, hela kedjan av kärnmateriel från uranbrytning till kärnkraft och kärnvapen, som skadar den mänskliga genpoolen. Kvinnorna måste ta makten från dessa män.Vi har fått nog.

Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.