Okategoriserade 01 augusti, 2007

Kvinnan som förföljer kärnvapnen

Helen John var en av de modiga brittiska kvinnor som startade den legendariska kampanjen för kärnvapennedrustning på GreenhamCommon. Idag är hon 70 år gammal och den första kvinna att åtalas för brott mot Storbritanniens senaste terrorlag.

Den 15 februari 2001 upplevde Storbritannien den största fredsdemonstrationen någonsin i historien. Då gick två miljoner britter ut på Londons gator i ett försök att stoppa Bush och Blairs planerade anfall mot Irak.Vi vet alla att det inte lyckades men det folkliga motståndet mot krigspolitiken fick slutligen till resultat att Tony Blair tvingades avgå i juni i år. Han ersattes av George Brown, en inte fullt så öppen beundrare av president Bush. Det brittiska motståndet mot landets krigspolitik har pågått sedan efterkrigstiden då landet utvecklades till att bli en nära allierad till USA och en plattform för USA:s instängning och kontroll av Sovjetunionen. Runt om i landet har USA basanläggningar för avlyssning, för kärnvapen och för ubåtar som fyller en central uppgift i det s.k. missilförsvaret.USA:s militära närvaro är så kompakt att den bok som journalisten Duncan Campbell, skrev i ämnet fick titeln Det osänkbara hangarfartyget (Unsinkable AircraftCarrier: American Military Power in Britain,1984).
Det motstånd mot USA:s kärnvapenpolitik, som fått historiska dimensioner och som inspirerat mig och andra kvinnor världen över, startade med kvinnornas fredsläger vid GreenhamCommon – en USA bas utanför London. I slutet av 70-talet fattade USA ett beslut om att placera ut hundratals kärnladdade kryssningsrobotar på olika baser runt om i Europa – robotar som kunde nå Moskva på mycket kort tid. Motståndet blev starkt i hela Europa men mest okonventionellt, envist och långvarigt blev det i Greenham Common. Kvinnorna befann sig vid basen från 1981 till 1993. Då stängdes basen.
Jag hade hört talas om Helen John, som var centralfigur vid GreenhamCommon, under många år och lärde känna personligen när jag träffade henne på ett kvinnomöte i Amsterdam 1999. Helen John berättade då att GreenhamCommonkvinnorna nu slagit upp ett fredsläger i Menwith Hill, en plats inte långt från Leeds i England. Det var chockartat att höra henne berätta om basen och även lite pinsamt för jag hade aldrig hört talas om vare sig MenwithHill eller att det fanns ett motstånd. Helen John och jag har träffats många gånger sedan dess eftersom jag deltagit i protesterna vid basen ett flertal gånger. I juni bjöd hon mig att besöka henne i Kieghley i hennes lilla radhus.
Helen mötte mig vid flygplatsen Leeds-Bradford i sin lilla, något skruttiga bil. Hon tog mig genast upp till basen – bara för att titta. Och mycket riktigt-det står RAF-Menwith Hill, på en stor skylt.
De stora, tysta jättebollarna, 33 till antalet ligger där osannolika i grönskan och med betande får på ängarna runt om. Radardiskarna är omslutna av vitt material, för att man inte ska se åt vilket håll diskarna är vända. De ser ut som jättestora golfbollar och är USA:s öron och ögon in mot Europa, Ryssland, Mellanöstern och nordafrika Det är svindlande vackert och samtidigt ohyggligt, med tanke på vad basen har för uppgifter. Personalen fick till exempel diplom av USA för sina utmärkta instaser vid bombningarna av Irak.
Vakterna, brittiska, hälsar artigt på Helen. Hon är en känd person.Womenwith Hill Peace Camp- kvinnofredslägret-har tvingats upplösas men kvinnorna får demonstrera vid basen från morgonen till sex på kvällen. De tillåts inte att övernatta i närheten.Vi åker den branta, slingrande vägen tillbaka och välkomnas vid dörren av Charlie, en liten, ålderstigen tik, av för mig okänd ras.
Under de dagar jag är här promenerar vi mycket.Vi pratar om våra liv, vi pratar om hur vi ska orka fortsätta göra motstånd, hur trötta vi håller på att vara, men att det inte finns något val annat än att fortsätta. Efter en av våra promenader sitter vi vid köksbordet och dricker te och jag ber henne att berätta.

Hur kom det sig att du blev aktivist? frågar jag.
– Jag och min man hade flyttat från London till Wales med våra barn för vi ville bo i ett hälsosamt område. Jag förstod efter ett tag att det nog inte var så hälsosamt i alla fall för de skulle börja gräva ner atomsopor i området. Jag blev fruktansvärt upprörd över det som jag uppfattade som ett övergrepp. Jag ville göra något åt det och gick med i Labourpartiet för att kunna påverka.Samtidigt blev jag aktiv i en grupp mot kärnkraft och kärnvapen. Jag är ju barnmorska och inser ju hur radioaktiviteten påverkar.

Varför gick du till Greenham Common?
– Vi hade hört att USA skulle placera ut kryssningsrobotar på en bas utanför London. Vi förstod ju efter hand att detta var USA:s förstaslagsvapen och att det skulle bli ohyggligt farligt för oss alla i detta land. Sovjet skulle naturligtvis försöka slå mot anfallsbaserna. USA hade cyniskt räknat med detta.Vi bildade en grupp som vi kallade Women for Life on Earth. Vi var ett trettiotal kvinnor som beslöt sig för att gå till fots till basen. Det var 1981.Vi vandrade genom de små byarna med våra banderoller.Vi gick i tio dagar. Massmedia här struntade i oss. Om det var någon tidning som ställde en fråga så var det frågor som: Varför lämnar ni hemmet? Varför tar ni inte hand om era barn?
– Vi kom så småningom fram till basen och fyra av oss bestämde sig för att kedja fast sig vid stängslet. Vi ville göra som suffragetterna. Men ingenting hände. Vi blev inte arresterade. Ingen visste ju vad vi hade gjort. Hade det inte varit för media i DDR, som gick ut med vår aktion hade väl ingenting kommit ut till allmänheten. På så sätt blev andra nyhetsorgan här i England informerade.
Polisen kom och försvarsministern kom också och uppmanade oss att lämna basen. Han sa att om vi stannade över natten skulle vi riskera att bli våldtagna.Tänk, denna jättestora bas med alla sina soldater och all annan personal skulle alltså inte kunna skydda några få kvinnor! Polisen lämnade basen och därefter kom chefskommendanten för basen – en amerikan – ut till oss och ställde sig framför oss. Hela hans varelse utstrålade avsky mot oss. Han tittade ilsket på oss och yttrade: ”Vad mig anbelangar kan ni sitta där så länge ni vill.” Vilken underbar idé, tänkte jag. Vi resonerade om saken och bestämde oss för att stanna. Jag hade ju absolut ingen politisk erfarenhet. Men jag insåg med full kraft att att vår regering inte kunde eller hade för avsikt att försvara oss. Vi gick därför till USAs ambassad för att söka asyl. När vi närmade oss USA:s ambassad kom den brittiska polisen fram till oss och frågade om vi var fredskvinnorna. Nej, svarade vi. Vi gick in och sa till tjänstemannen att vi var rädda för att vårt land inte skulle kunna beskydda oss och begärde asyl. Polisen kom fram och sa surt: Ni sa ju att ni inte var fredskvinnorna. Nej, vi är nedrustningskvinnorna,svarade vi. Polisen sa åt oss att lämna ambassaden och vänta utanför. ”Ni är verkligen oprofessionella”, sa en av kvinnorna, som var läkare.”Tänk, om någon av er kommer till mig och vill bli undersökt och jag svarar att ni kan vänta utanför på gatan!” Vi insåg nu att de var väldigt rädda för oss.Vi blev starkare.

Varför är det enbart kvinnor vid basen?
– I början var det både män och kvinnor vid basen.Men efter ungefär ett år bad vi männen lämna basen. Vi tyckte att vi kunde tala för oss själva inför auktoriteterna.Och kvinnorna inklusive jag själv utvecklades enormt politiskt under kort tid. Vi påverkade massor med kvinnor. GreenhamCommon blev ett begrepp. Männen blev mycket upprörda när vi beslöt oss för att vara en kvinnoaktionsgrupp.Men jag är övertygad om att kvinnor måste ha ett eget utrymme där vi kan argumentera för med vilka medel vi vill bli försvarade.Det hade jag kommit fram till efter hand för det tyckte jag inte från början.

Varför Menwith Hill?
– 1993 flyttade jag från London till Otley, en liten stad inte långt från Menwith Hill. GreenhamCommonbasen var nu stängd men vi ville fortsätta på något sätt.
Brittiska försvarsdepartementet forsatte att envisas med att påstå att USAs baser här i landet, 35 stycken, är ett brittiskt åtagande för avskräckning. Alla vet ju att det är USA:s baser som används i USA:s krig och anfall av andra länder. I ett försök att lura den brittiska allmänheten skyltas baserna RAF-Royal Air Force. Och man ser bara brittiska poliser utanför – trots att Menwith Hill är ett helt litet amerikanskt samhälle med skolor och all annan service för familjer som bor där.
I början var jag inte alls kunnig om vad denna bas faktiskt är – en del i ett globalt band av stål runt hela jordklotet, att USA via dessa baser spionerar och kontrollerar allt och alla, 24 timmar om dygnet.Dessa baser är viktiga verktyg i USA:s krigföring. I början protesterade jag vid basen på grund av att jag insåg att denna bas genom att utföra industrispionage,var skyldig till att flera av våra företag gick omkull till förmån för USA-baserade militära och kommersiella företag.
– Jag började se en likhet med situationen under andra världskriget-då satt koncentrationslägerfångarna bakom stängslen. Idag sitter vi, hela mänskligheten, utanför gallren, USA:s stängsel, utan att riktigt förstå vad som hänt. Det är vad jag får bekräftat när jag läser Vision 2020 där USA:s Space Command beskriver hur de ska dominera rymden för att ta kontroll över planeten jorden. I denna plan är Menwith Hill en av grundbultarna. Detta liknar den strategi som Storbritannien hade för att ha full kontroll över det brittiska imperiet, nämligen kontroll och dominans över alla oceaner och hav.
De stora vita bollarna på basen fungerar som en enorm dammsugare som suger in signalerna från de satelliter som cirkulerar runt vår planet. Allt av intresse skickas sedan via fiberoptiska kablar till Cornwall och transporteras vidare till Fort Meade i Maryland, inte långt från Pentagon. På samma sätt som de radaranläggningar som USA planerar att placera ut i Tjeckien och Polen är radaranläggningarna i Menwith Hill ett led i USA:s förstaslagsförmåga med kärnvapen.

Du ska ställas inför rätta i oktober-varför?
– Ja, jag ska ställas inför rätta för grov brottslig handling- Serious Organised Crime Police Act- SOCPA- en antiterroristlag som trädde i kraft 1 april detta år. Jag beslöt mig för att testa denna lag och gick in på basen. Om man passerar en viss linje vid basen kan du dömas efter denna lag till tio års fängelse och polisen har t.o.m rätt att skjuta dig. Denna lag gäller tretton baser, tio av dem är USA baser och tre av dem är NATO:s kommando- och kontrollanläggningar. Lagen ska alltså skydda USA:s olagliga krigföring, som utgår från vårt land. Denna lag säjs ska förhindra att de som protesterar vid basen ska skjutas av misstag. Men varför skulle terrorister vilja attackera en av dessa baser om det inte var för att de utgör ett militärt hot mot deras länder? Sanningen är att dessa baser är till för USA:s intressen och för rymdkriget.
– Dåliga lagar ska alltid brytas. Våra mänskliga fri-och rättigheter kan bara skyddas om vanliga medborgare vägrar att sanktionera regeringars medbrottslighet i USA:s kriminella handlingar. Vi har alla möjligheter att utplåna världens fattigdom och utplåna svälten. Men världens ledare – det är mest män – väljer att vända ryggen mot dem som lider. Dessutom produceras kärnavfall, ja, hela kedjan av kärnmateriel från uranbrytning till kärnkraft och kärnvapen, som skadar den mänskliga genpoolen. Kvinnorna måste ta makten från dessa män.Vi har fått nog.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika 18 maj, 2024

Enligt polisen deltog 10 000 i demonstrationerna på Möllevångstorget i Malmö den 11 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 17 maj, 2024

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin skådespelar upprördhet inför den sverigedemokratiska soptunnebranden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 17 maj, 2024

Klassamhället efter detta

I Atens största kyrkogård finns anonyma benhögar för de allra fattigaste. Foto: Ester/Adobe.

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Rörelsen 16 maj, 2024

Risklösa försäkrare

Ett eldmoln syns över ett bostadshus i Markleeville, Kalifornien den 16 juli 2021. Området är ett av flera i USA som försäkringsbolag har börjat dra sig tillbaka från. Foto: Noah Berger/AP.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.1 De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Nyheter 16 maj, 2024

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Ett barn som skadats i ett israeliskt flyganfall vårdas på al-Aqsa-sjukhuset i Gaza i lördags. Bild: Saher Alghorra/AP.

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Opinion/Rörelsen 16 maj, 2024

Rasvänstern saknar egna idéer

Rasbegreppet har gjort en återkomst tack vare den amerikanska radikalhögern, skriver Sven Widmalm. Foto: Stephanie Keith/AP.

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sven Widmalm
Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.
Kommentar/Kultur 16 maj, 2024

Bonniers gav under några decennier ut arbetarlitteratur i billighetsupplagor med omslag av Sven X:et Erixson. Foto: Paulina Sokolow.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Kampen om mossen

Klimataktivister arbetar med att fylla igen diken på Grimsås mosse. Foto: Återställ våtmarker.

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr