Strax före jul 2009 exploderade skandalen. Djurrättsalliansen la fram resultatet av två års hemliga inspektioner av svenska grisgårdar. I foto och film visade man bland annat trånga utrymmen, döda grisar och grisar som åt på varandra.
Ett knappt år senare chockade man landet igen med avslöjandet om grava missförhållanden på minkfarmerna.
Men de mediala triumferna har inte lett var sig till nya lagar, eller dömda uppfödare.
– Det är frustrerande, säger Malin Gustafsson. Särskilt när det gäller minkarna. Den frågan har debatterats så länge, missförhållanden är väl kända. Och det är klart, att hade vi fått en rödgrön regering, så hade vi också fått ett förbud.
– Men vi fick ett enormt genomslag. Tusentals människor ringer och mailar. De säger att de inte visste att djuren har det så här, men att de nu inte tänker äta kött eller använda päls mer. Där ligger den stora vinsten med kampanjerna, kanske kan de bidra till att normen i samhället förändras. Vårt långsiktiga mål är ju att inga grisar ska födas upp överhuvudtaget, även om vi såklart inser att den typen av förändring ligger väldigt långt fram i tiden.
Hon tror att de flesta människor egentligen vet att maten kommer någonstans ifrån, men att det är lätt att blunda. En orsak är ett slags informationsöverflöd, att vi hela tiden tvingas förhålla oss till nya larmrapporter och påbud.
– Och då kanske det blir lite för obekvämt att leva det bekväma livet. Men man kan ju undra hur många gånger det ska behöva sägas. Kommer människor bara att förändra sina liv om någon ovanifrån säger åt dem?
Djurrättsalliansen bildades 2005 och består av lokala aktivistgrupper. Kanske kan man säga att organisationen befinner sig mitt emellan å ena sidan Djurens Rätt, med 35 000 medlemmar och anställd personal, som framförallt arbetar med traditionell politisk påverkan och å andra sidan grupper som Djurens Befrielsefront, som bland annat använder illegala metoder, som skadegörelse och att släppa ut djur.
En sådan bodelning inom en rörelse kan vara både en styrka och en svaghet. Att arbeta mot samma mål i olika former kan vara framgångsrikt, och de mer radikala grupperna kan få de mer etablerade att framstå som pragmatiska och samarbetsvilliga. Samtidigt finns hela tiden risken att de mer radikala gruppernas aktioner innebär att hela rörelsen demoniseras.
– Vi har fördelen att vi kan berätta öppet om våra motiv och målsättningar. Djurens Befrielsefront består av anonyma personer och kan därför inte göra det lika lätt. Därför tror jag att bilden av dem blir, som jag menar, felaktig. Även om jag inte har lagt mitt engagemang där, så stödjer jag dem moraliskt. Jag har stor förståelse för att det föds en frustration hos människor när ingenting förändras och jag tror att den typen av aktioner är nödvändiga och att alltid kommer att vara en del av djurrättsrörelsen.
Kan man vara aktiv i både Djurrättsalliansen och Befrielsefronten?
– Det finns ingen kontroll av våra aktiva, av vad de gör med sin tid.
Gustafssons eget engagemang startade på 90-talet. Hon och hennes mamma såg dokumentärer om djurtransporter och djuruppfödning och bestämde sig för att sluta äta kött. En av hennes kompisar började samtidigt engagera sig i djurrättsfrågor.
– Ingen hade då nånsin talat om för mig att det du äter är djur och på vilket sätt de behandlas. Jag har själv alltid tyckt mycket om djur – fast det behöver man ju absolut inte göra för att engagera sig.
Hon berättar om hur intresset för djurrätt undan för undan ledde över i ett bredare samhällsengagemang.
– Mitt politiska tänkande började med djurrättsfrågor. Men ser man hur män behandlat kvinnor och vita behandlat svarta och hur människor behandlar djur, så ser man samma mönster. Motstånd mot alla sådana typer av maktförhållanden är lika viktiga. Men man kan inte göra allt.
Hon var lite rädd, berättar hon, när hon tillsammans med andra aktivister smög in på Blackstaby gård utanför Flen. Vanlig mörkrädsla, ett ljud i mörkret, sådana saker.
– Men det riktigt jobbiga har varit att stå öga mot öga med djur så mår så dåligt. Det har kommit efteråt. Kanske hjälper det att ha en kamera i handen, man kan fokusera på uppgiften och skärma av sig lite, funderar hon. Sen kommer känslorna efteråt.
Visste ni vad ni skulle få se?
– Vi visste nästan säkert att vi skulle hitta många individer, eller de flesta, som mådde dåligt. Det är ju extrema industrier och det får effekter.
Pågår det någon ny kartläggning?
– Det är inget jag kan prata om.
Men ni är nöjda med metoden?
– Den har prövats framgångsrikt i andra länder. Vi gjorde det för första gången i Sverige. Det är väldigt effektivt. Man kan så tydligt visa i bild och film att detta pågår just nu.
Ursprungligen trodde Djurrättsalliansen att det skulle räcka med att göra en polisanmälan och lämna in bevisfilmer och foton till olika polisstationer runt om i landet för att få grisbönderna inför rätta. Men det stod snart klart att det även skulle krävas vittnesmål. Det hade man inte resurser till. Och förundersökningarna las ner en efter en. En enda grisbonde åtalades – men friades.
Blackstaby var den gård där Djurrättsalliansens hade mest bevismaterial, eftersom man besökt den flera gånger. Därför beslöt man att i just det fallet träda fram och vittna. Malin Gustafsson och en annan aktivist blev grisvittnen, som det kallar det själva.
Men i höstas las även den förundersökningen ner. Gustafsson anser att den inte gjorts på rätt sätt. Trots att Djurrättsalliansens anmält tio olika brott utreddes bara ett enda. Dessutom använde sig polisen av experter på svinsjukdomar för att hjälpa till med bedömningarna, trots att man kanske hellre borde ha anlitat experter på djurskydd.
– Min erfarenhet är att det är mycket svårt att få någon fälld för brott mot djurskyddslagen. Det har utvecklats en praxis som skiljer sig mycket från lagen, men som alla liksom accepterar.
Ägaren till gården har i gengäld anmält aktivisterna för olaga intrång och kräver dessutom närmare en miljon i skadestånd. Dels hävdar han att han själv och hans personal lidit av uppmärksamheten, dels menar att de nattliga besöken stressat grisarna, som därför bland annat insjuknat, magrat av och blivit infertila.
Åtalet för olaga intrång är inte mycket att säga om. De bägge aktivisterna har erkänt att de olovligen gått in på gården, och kommer med största säkerhet att bli fällda. Skadeståndet däremot är mycket mer osäkert.
– Det handlar nog mest om att ägaren vill om att rentvå sitt eget namn. Han grabbar efter de halmstrån han kan.
Idag pluggar Malin Gustafsson till journalist. Framförallt är hon inställd på grävande journalistik, föga förvånande för den som tagit del av den ambitiösa research som ligger bakom gris- och minkkampanjerna. Det finns så mycket som skulle behöva avslöjas, som aldrig avslöjas, säger hon.
Men tyvärr kan det finnas en krock mellan en alltför stark egen politisk agenda och journalistikens ideal om mångsidighet och neutralitet. Om, och i så fall hur, hon ska kunna kombinera det vet hon inte.
– Men jag kan inte se mitt liv utan mitt djurrättsengagemang.
Petter Larsson
