Paradise

Nanna Johansson
Albert Bonniers förlag.

Nanna Johansson är mest känd som serieskapare och radioprogramledare. För några veckor sedan utkom novellsamlingen Paradise med en blandning av tidigare utgivet och nyskrivet material; enligt baksidestexten ”tio berättelser om obehagliga kvinnor”.
Här finns den avdankade juniorpolitikern Anja som i Almedalen sprider illasinnade rykten om sina partimedlemmar, tonårspyromanen Amanda, en alkoholiserad mamma samt ytterligare en hel hög karaktärer som bara inte kan fatta att de är fullständigt oönskade av sin omgivning.

Novellerna är korta med rakt och effektivt språk. Gestalterna är hänsynslösa, fega, egoistiska, manipulativa och ensamma. Nanna Johannson drar osentimentalt fram det futtiga, småaktiga som bor inne i människan och exponerar det i ljuset.
Ibland är de obehagliga eller osympatiska dragen kopplade till en underordnad roll i ett patriarkat, de är en strategi eller ett slags motstånd. Men stundtals känns det som att berättelsernas huvudpersoner helt enkelt är psykopater, som i ”De obehagliga”, där jaget Maria, en urspårad kvinna med överklassbakgrund, förstör uppväxten för sina sämre bemedlade barndomskompisar och vägrar sluta utnyttja och förnedra dem även som vuxen. Det ges ingen förklaring till varför, hon är just bara väldigt obehaglig. Samma sak i ”Körsbärsflickan”, där en tonårstjej beter sig så oförklarligt svinigt mot en jämnårig gästarbetare från Litauen att jag har lust att lägga undan boken.

Det är bitvis roligt, ibland sorgligt, men varken sorgen eller humorn får fritt spelrum, hela texten präglas av en distanserad cynism som gör det svårt att känna med karaktärerna. Det kanske inte är meningen att man ska det. Epitetet obehaglig är ju något som kommer utifrån, ingen ger väl det karaktärsdraget till sig själv, annat än för att medvetet visa självhat, och så jobbar inte dessa karaktärer.
Nanna Johansson är i sitt serieskapande expert på att förlöjliga saker som är, eller i alla fall har varit, heliga. Kärleken, kärnfamiljen, kreativitet, ångest, allt med pretentioner. Min personliga favorit albumet Fulhetens serie om den otäcka lilla familjen Mogren som maniskt leende utropar hejaramsor till sin egen ära. ”Vilka är bäst? Vi! Vilka är vi? Familjen Mogren!”.

Nanna Johansson har alltid skamlöst utforskat det fula, äckliga, obehagliga, både i text och bild och hon gör det ofta bra. Men i flera av dessa noveller blir det för distanserat. Jag tänker på nittiotalsironikerna, Killinggänget med flera, som just gör narr av den lilla oförmögna obehagliga människan, med varierat resultat.
Bäst är novellerna när karaktärerna får vara mer än obehagliga. Som i ”Hantverk”, där tonåringen Amanda entusiastiskt eldar upp större och större saker i jakt på lite av sina föräldrars uppmärksamhet, den som annars odelat går till systern. Hon hinner bli en hel person.
Och vissa fina meningar bryter av och lyser upp texten, som när den alkoholiserade mamman i titelnovellen ”Paradise” tafatt tröstar sin mobbade tonårsdotter med orden: ”Varje år är en sköld. Du har bara arton sköldar, så det är inte konstigt att livet kommer åt dig.”