Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.
Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För den som (hittills) lyckats undgå fenomenet: Labubu är sommarens mest virala accessoar. Tillsammans med NFT-apor, Bearbricks-björnar och limited edition-Crocs visar den hur kulturen har förändrats. Begär utan djup. Konsumtion som performance snarare än behov.
Figuren skapades av Kasing Lung, en Hongkongfödd konstnär uppvuxen i Nederländerna, som en del av serien The Monsters, inspirerad av ”nordisk och västerländsk folktro”. Ursprungligen ett konstprojekt i samarbete med det japanska märket How2work. Men när det kinesiska företaget Pop Mart lanserade figurerna i blind box-format 2019, blev det en succé. Alltså: kinderägg för vuxna känsloekonomer. Vilken färg kommer du att få? Spänningen är olidlig!
I dag är samlandet postindividuellt. Det spelar ingen roll vilken du får – bara att du får någon.
Sedan dess har Labubu muterat från kultfigur till globalt merch-mem. En TikTok-rekvisita, en algoritmisk trofé, ett sätt att ”personalisera” sin lyxväska utan att egentligen uttrycka något alls. Figuren säger ingenting om sin bärare. Och det är poängen.
Historiskt sett har det funnits mening i att hänga saker på sin väska. Jane Birkin tejpade fast nyckelknippor, pärlor och snören på sin Hermès-väska för att ta ned lyxen på jorden, förvandla objektet till liv. I dag är charmen med charms (ungefär berlock eller amulett) reducerad till att signalera tillhörighet – men inte till en genuin subkultur eller ett riktigt sammanhang. Labubu är inte din. Den är bara en. Och den markerar den slutgiltiga spiken i kistan för samlarkulturen.
Det handlar inte längre om personligt nörderi, långsamt uppbyggd expertis eller sentimental värme. I modets värld kunde det förr betyda nyckelringar från städer man faktiskt varit i, broscher från mormors låda, tygmärken från marknader i Berlin, eller lappar man sprättat ur gamla plagg. Saker med laddad vardaglighet. Spår av liv och val. I dag är samlandet post-individuellt. Det spelar ingen roll vilken du får – bara att du får någon, filmar uppackningen och bekräftar att du är med i spelet. Överraskningen har ersatt smaken. Känsloregistret är inte dött, bara bedövat, kodifierat och paketerat för uppladdning.
Och det är just därför figuren fungerar, också rent estetiskt. Labubu är en paradox: infantil men inte lekfull, söt men inte gripande, absurd men inte provocerande. Formgjuten tomhet med maximal projicerbarhet. Kitsch, ja – men med drag av depression. Den betyder ingenting, och kan därför fyllas med vad som helst: nostalgi, ironi, tillhörighet, mild nihilism. Det är inte figuren som är innehållet. Det är din reaktion.
Men nu, äntligen, känns det som att figuren sjunger på sista versen. Hösten är på väg. Regnet gör luften tjock. Jag föreställer mig hur Labubu blir dyngsur, tyngd av sin egen betydelselöshet. Den hör hemma i en låda nu, bredvid andra plastminnen från forna flöden.
Fast vi vet ju hur det blir. Snart kommer nästa grej. Eller så återuppstår Labubu i plagierad mammakorv från Moncler, vädersäkrad och redo för ännu en säsong i känslomässig standby.