Det räcker inte att konstatera att det var värre förr. Fanny Åström saknar politisk hetta i ny historisk översikt över kvinnor inom juridik.
Kvinnliga jurister är i dag en självklarhet – närmast en stereotyp. I Legally Blonde visar en glamourös Reese Witherspoon på kvinnlighetens kraft när hon använder sina kunskaper om hårpermanent för att sticka hål på ett vittnesmål. Kim Kardashians juridikstudier vi kan följa i realtid i hennes egen show.
De kvinnliga juristernas intåg i populärkulturen speglas på dagens svenska juristutbildningar där är så många som 60 procent av studenterna i dag kvinnor. Så har det förstås inte alltid sett ut, vilket rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors belyser i sin bok Besvärliga fruntimmer (Historisk media, 2024).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Boken börjar för nästan exakt 150 år sedan, då möjligheten öppnades för kvinnor att ta examen i juridik i Sverige. Först ut var Elsa Eschelsson som studerade vid Uppsala universitet. Trots att hon disputerade och vikarierade för professor Ernst Trygger, nekades hon fast tjänst som professor. Orsak: fel kön. Situationen var typisk för tiden: utbilda dig, javisst! Vill du utöva ditt yrke? Stick!
Tidsspannet är ambitiöst. Önnerfors börjar i slutet av 1800-talet och slutar vid 1960- och 70-tal, där hon tar upp flera kvinnor som lever än i dag.
Vi får även lära känna advokatsamfundets första kvinnliga ledamot, Eva Andén. Efter examen 1912 engagerade hon sig i frågor som rörde äktenskap och barnrättmännen gynnades. En av hennes klienter var den unga Astrid Lindgren som behövde hjälp med sitt utomäktenskapliga barn.
Det fanns även representanter för ytterhögern. Hilma Hansegård var inte bara jurist utan kandiderade även för nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet i riksdagsvalet 1936.
Kvinnorna placeras noga in i sitt historiska sammanhang, vilket ofta är mer intressant än kvinnorna själva. Deras hinder var många, som att gifta kvinnor inte hade rätt att företräda klienter. Ett annat handlade om kvinnors rätt att inneha statliga ämbeten. Särskilt hårt var motståndet inom domaryrket. Först 1925, ett halvt sekel efter att kvinnor fick rätt att studera till jurist, accepterades de som domare. Även då var de underkastade särskilda krav som männen slapp undan. En av de få framkomliga vägarna återfanns, inte helt oväntat, inom familjerätt. Där kom många av dem att påverka lagstiftningen.
Tyvärr är beskrivningarna av både kvinnorna och de historiska skeendena för ytliga för att väcka intresse. Trots att andelen kvinnliga jurister på utbildningarna skåpar ut killarna är de fortfarande underrepresenterade på högre befattningar och som delägare av firmor, men Önnerfors (bilden) egen analys av detta lyser med sin frånvaro. För mig framstår det som osannolikt att någon som ägnat så mycket tid åt att studera kvinnliga jurister och rättshistoria inte skulle ha något att säga om kvinnors fortsatt dåliga ställning inom yrkeskåren. Tror hon verkligen att det bara handlar om att kvinnor ska ”komma ikapp”?
För egen del tänker jag att det handlar om att makten hela tiden flyttar ifrån kvinnorna. Det är ju inte bara i juristyrket som kvinnor är överrepresenterade på utbildningar, men blir färre ju längre upp i hierarkin de kommer. Historiskt har män alltid skapat nya vägar i takt med att kvinnor erövrar de gamla, och så även nu. I takt med att fler kvinnor studerar på universitet så tappar utbildningarna i värde.
Jag vill inte förminska de framsteg som gjorts, men när man betraktar historiska landvinningar såsom kvinnors plats på universitetet, bör man även studera universitetets plats i samhället. Någon sådan ansats finns dock inte i boken. I stället konstaterar Önnerfors lamt att kvinnliga jurister trots allt har en kort historia och att sådant vi tar för givet i dag inte varit självklarheter särskilt länge. Det verkar som att hon tycker att vi borde vara nöjda med det vi har och fortsätta hoppas att tiden gör sitt för att nå hela vägen fram.
