– Hur som helst är det inte som om jag hade något val, säger Aziz, en självlärd konstnär som hoppas på att få 1 000 dirham, vilket motsvarar priset för en av hans målningar.

– Om jag inte stänger min affär kommer jag att få besök av polisen, och eftersom jag inte har tillstånd kommer det att leda till en massa problem.

Tusentals statister anställs för en fast lön på 300 dirham för en elva timmars arbetsdag. I Frankrike ligger den kollektivavtalade minimilönen på 105 euro för åtta timmars arbetsdag. Utöver det betalar producenterna både arbetsgivaravgift och sociala avgifter.

– När folk hör att jag arbetar med den nya Gladiator-filmen ringer min telefon hela dagen, säger Hamid Ait Timaghrit, en av de som arbetar med att rekrytera lokala statister.

– Det finns inte arbete åt alla. Särskilt som jag har byggt upp en databas med tusentals personer genom åren, med foton, adresser, längd och personlighetsbeskrivningar av hur pålitliga de är, huruvida de dricker och så vidare.

Timaghrit verkar inte särskilt nöjd med att ännu en storfilm ska spelas in. Han minns när tiderna var gynnsammare:

– Du skulle ha sett Ouarzazate på 1990- och 2000-talet – du hade inte trott dina ögon. Vi hade åtta, nio, tio filmer som spelades in samtidigt. Hotellen var fullbokade. Se dig omkring nu: det är en spökstad. Vi har en eller två filmer samtidigt, om ens det. Det började med covid, sedan kriget i Ukraina. Det finns inga pengar längre!

Han räknar upp en lista på hotell som har stängt: Belere (där ”alla filmstjärnor brukade bo”), Palmeraie, Riad Salam…

Kan Gladiator vända trenden igen? Jimmy Abounouom som äger Dune Films, ett av Marockos största film produktionsbolag, och är exekutiv producent till filmen tror inte det:

Tunisiens filmindustri genomgår just en renässans – så varför lyckas inte vår generation få något genomslag i Marocko?

– En storbudgetproduktion som den här kommer att hålla hotellen fulla och lokalerna upptagna i månader, och andra filmproduktioner kommer att söka sig till andra platser.

Vad han menar är till andra länder.

Ait Ben Haddou är ingen nykomling i filmindustrin. Byn har figurerat som Mellanösternby i David Leans Lawrence av Arabien (1965), ett afghanskt mujaheddin-läger i James Bond-filmen Iskallt uppdrag (1987), en by nära den heliga gralens grotta i Steven Spielbergs tredje Indiana Jones-film, Det sista korståget (1989), en biblisk by i flera amerikanska och italienska produktioner, och till och med som en tibetansk by Martin Scorseses Kundun (1997), med Atlasbergens snötäckta toppar som Himalaya. Byn har varit så populär att invånarna har flyttat till andra sidan av wadin (en naturlig floddal) och lämnat sina noggrant byggda traditionella hus åt filmskapare och turister i jakt på autentiska upplevelser.

Ait Ben Haddou är inte heller unik: de senaste 40 åren har Ouarzazate-provinsen utgjort inspelningsplats för filmer från hela världen, däribland Kristi sista frestelse (Martin Scorsese, 1988), Den skyddande himlen (Bernardo Bertolucci, 1990), Mumien (Stephen Sommers, 1999), Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Alain Chabat, 2002), Alexander (Oliver Stone, 2004), Kingdom of heaven (Ridley Scott, 2005) och Mission impossible 5 (Christopher McQuarrie, 2015). Området har också utgjort inspelningsplats för tv-serier som The bureau (fem säsonger, 2014–19), Game of thrones (åtta säsonger, 2010–17) och Homeland (åtta säsonger, 2010–19), för att inte nämna bibliska speldokumentärer och reklamfilmer.

Varför är området så populärt? Varje person inom filmindustrin jag träffar håller med om att ”man inte kan hitta en bredare mångfald av naturliga landskap någonstans i världen.”

– Inom en 100 kilometers radie från Ouarzazate finns oaser, historiska byar, berg, snö, sanddyner, steniga öknar, floder, havet – allt. Ljuset är perfekt och det är bara en kort flygtur från London eller Paris, säger Abounouom.

Om man behöver en traditionell riad (marockansk inhägnad trädgård) med en gård för en Tusen och en natt-produktion finns en i Marrakech som ligger bara 200 kilometer bort. Om man spelar in en scen i en europeisk stad kan man använda sig av Casablanca: området runt det centrala torget när den gamla medinan har ett stort antal byggnader med art deco-fasader från den koloniala eran. Och sedan är det statisterna.

– Folk härifrån kommer från urgamla stammar och har alla typer av semitiska utseenden som för tankarna till bibeln eller det antika Rom, säger en högt uppsatt chef vid Atlas Corporation Studios och CLA Film Studios, som byggdes strax utanför Ouarzazate 1983 respektive 2004, för att stödja filmindustrin. (Vår föreställning om semitiska eller romerska ansikten kan naturligtvis vara en Hollywood-konstruktion – forskare debatterar fortfarande hur Jesus såg ut.)

En annan kanske ännu viktigare orsak till Ouarzazates framgång är säkerhet.

– De vackraste ökenlandskapen ligger i själva verket i Algeriet och Libyen, säger Abdelilah Hilal, teknisk chef vid Marrakechs välrenommerade konstskola ESAV.

– Men de kan inte erbjuda säkerhet. Utlänningar säger till mig att de känner sig säkra i Marocko. Och försäkringsbolagen instämmer.

Det är svårt att inte känna sig säker när beväpnade vakter kontrollerar ens ID-dokument vart man än går, och man vet att det finns civilklädda poliser i varje stad som är redo att hjälpa om en turist störs av en lokal marockan.

För att stå emot utländsk konkurrens och göra Marocko mer attraktivt ingriper staten regelbundet genom att erbjuda slopad moms- och sociala avgifter, rabatter på flyg med Royal Air Maroc, 30 procents rabatt på lokala kostnader, assistans med pappersexercis, med mera.

– Vi är också ett av få länder i världen som ställer våra beväpnade styrkor till filmskaparnas förfogande för en fast summa, säger Khalid Saidi, generalsekreterare för Marockos cinematografiska center (CCM), som stödjer den marockanska filmindustrin och sköter utländska inspelningar.

– Vi låter dem rentav ta med riktiga vapen.

Den tungt trafikerade ringleden runt Marrakech stängdes till och med under nio dagar på begäran av producenterna av Mission impossible 5. Men grädden på moset, enligt en CCM-broschyr riktad till västerländska producenter, är att ”marockansk teknisk personal [inte] är fackansluten”. ²

Denna inställning har gett resultat:

– Utländska inspelningar spenderade 110 miljoner dollar 2022, och slog det tidigare rekordet från 2019 på 90 miljoner, före de två fruktansvärda åren med Covid-pandemin, berättar Saidi stolt för mig.

Även om 100 miljoner dollar bara utgör omkring 4 procent av alla utländska direktinvesteringar i Marocko (som totalt har fluktuerat mellan 1,6 miljarder och 4 miljarder dollar sedan 2016) ³, är det mycket för byborna i Ouarzazate: en annan aspekt av Draa-Tifilalet-regionen, vars största städer är Ouarzazate och Errachidia), är dess extrema fattigdom, som är synlig i hemmen och längs vägarna. Barn går flera kilometer för att ta sig till skolan och ber varje utlänning som stannar för att ge dem skjuts om pengar. Kvinnor bär på enorma knippen fnöske för att kunna laga middag.

För att maximera vinsterna producerar man t-tröjor i Bangladesh, mobiltelefoner i Vietnam och filmer i Marocko.

– Det är en särskilt isolerad region, säger Mostada Errahi, social agronom vid Nationella jordbruksskolan (ENA) i Meknès.

– Under den koloniala eran kallade fransmännen det för det ”värdelösa Marocko”. Efter självständigheten kom Félix Mora ⁴ hit för att rekrytera män till gruvorna i norra Frankrike. Utländska filminspelningar ger lite pengar, men det är ingen stabil inkomst. Det räcker för att hindra unga från att lämna regionen, och oaserna kan inte överleva utan dem. De är de enda som kan klättra upp i dadelpalmerna för att pollinera dem.

Det råder också brist på folk som kan plocka upp döda löv, och bränder är det största hotet mot varje oas.

När jag besöker Fint, en stor oas 20 kilometer söder om Ouarzazate, håller Netflix på att spela in en ny version av Henri-Georges Clouzots klassiker Fruktans lön från 1953. Den innehåller en attack mot ett jihadistläger. Sedan elfte september 2001 har marockanska statister ofta fått spela islamistiska skurkar, oavsett om de ska föreställa afghaner, irakier, pakistanier eller syrier.

– Producenterna gillar verkligen vår oas, säger Mohammed Baadi, som visar mig runt.

– Babel (Alejandro González Iñárritu, 2006), Queen of the desert (Werner Herzog, 2015) och Jesus från Nasaret (Franco Zeffirelli, 1977) spelades alla in här.

Bara fem av de 100 familjerna i Fint har en bil. Många hus är ruiner, ”men producenterna gillar det för krigsscener.” Baadis hus är stort men enkelt. Det är ett hårt arbete att underhålla husen, palmträden och bevattningssystemet.

– Så när det är en inspelning turas vi om, så att alla får jobba lite – som statist (300 dirham om dagen) eller arbetare (200 dirham). När de använder oasen i en scen får kvinnoföreningen 300 dirham. Och om de filmar på privat mark kan ägaren få upp till 3 000 dirham [3 300 kronor]. Folk här ber inte om mycket pengar. Det är därför filmteamen fortsätter att komma tillbaka.

Trots filmpengarna är Draa-Tifilalet fortfarande den fattigaste av Marockos tolv regioner, meden årlig per capita-inkomst på bara 18 000 dirham (19 870 kronor).

– Utländska filmskapare säger att de kommer till Marocko för ljuset och landskapen, men man kan hitta det i USA också, säger Najib Akesbi som är expert på nationella utvecklingsstrategier vid Hassan II:s institut för agronom och veterinär medicin (IAV) i Rabat.

– De kommer hit för att hålla nere sina produktionskostnader. Särskilt arbetskostnaderna: statister, skräddare, snickare, gipsarbetare och annan teknisk personal. Filmindustrin är arbetsintensiv, i likhet med till exempel textilier och IT. För att maximera vinsterna producerar man t-tröjor i Bangladesh, mobiltelefoner i Vietnam och filmer i Marocko.

Den officiella minimilönen är 3 000 dirham i månaden, men enligt Akesbi är det bara en teoretisk gräns: 54 procent av sysselsatta marockaner saknar anställningsavtal:

– En murares egentliga lön är mellan 1 500 och 2 000 dirham i månaden. När han har arbete, så klart. Så man kan förstå varför folk slåss om att arbeta på filminspelningar, på samma sätt som deras mor- och farföräldrar slogs om att väljas ut av Félix Mora.

Alla som filmar i ”Ouarzawood” beter sig inte på samma sätt.

– Fransmännen är värst, säger Karim Debbagh, grundare av Kasbah Films, en av Marockos tio största serviceföretag.

– Amerikanerna ser filmer som affärer. De kommer hit med stora sedelbuntar av dollar, de betalar och de kräver service. Fransmännen ser sig själva som stora konstnärer och väntar sig att alla ska vilja delta i deras projekt utav respekt för konsten. Och eftersom de alltid saknar pengar bråkar de om varje dirham – det är en väldigt kolonial sorts förakt.

Detta slags beteende skulle kunna utrotas om den marockanska regeringen ändrade sin utvecklingspolitik. Men det är inte särskilt troligt:

– Regeringen är väldigt mån om att kunna visa upp flådiga infrastrukturprojekt för utländska investerare och turister, säger Akesbi.

Utländska filmskapare säger att de kommer till Marocko för ljuset och landskapen, men man kan hitta det i USA också.

– Till exempel är våra motorvägar av högsta kvalitet, men omkring 1 000 kilometer av det 1 800 kilometer långa vägnätet är inte lönsamt. Man kan köra i en timme utan att möta en annan bil. Det är samma sak med höghastighetståget från Tanger till Casablanca: ekonomiskt sett är det absurt. Och samtidigt saknar vi fortfarande en tåg- eller motorvägsförbindelse till Ouarzazate. Vi är fortfarande fast i det ”värdelösa Marockos” koloniala mentalitet.

Det är inte det värsta: agronomen Ahmed Bouazis, en pensionerad professor vid IAV som ursprungligen kommer från Tifilalet, berättar att under initiativet Green Morocco Plan som sjösattes 2008 stödjer regeringen jordbruksföretag – varav vissa har europeiskt ekonomiskt stöd – med att skapa enorma palmodlingar från början.

– De använder stora mängder vatten, vilket reducerar vattennivåerna i de traditionella oaserna.

De utländska filminspelningarna hjälper inte den lokala befolkningen ur fattigdom, men bidrar de åtminstone till Marockos filmindustri? Det finns ingen mekanism som säkerställer att delar av de 110 miljoner dollarna som inspelningar genererar går till att stödja marockanska produktioner. CCM:s bidrag har en budget på bara 60 miljoner dirham (66 miljoner kronor), som delas av ett femtontal projekt varje år.

– Å andra sidan skulle vi aldrig ha haft tillgång till så bra teknisk personal om det inte vore för de utländska inspelningarna, säger ESAV:s Abdelilah Hilal, som arbetade som assistent på Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra.

I årtionden lärde sig marockanska filmmakare yrket genom att jobba på produktioner. Det var även fallet med kameramän, ljus- och ljudtekniker, mekaniker, kostymdesigners, sminkörer och så vidare. Senare anlades skolor i Marrakech, Rabat och Ouarzazate, och i dag erbjuder de arbetslivserfarenhet följt av avlönat arbete på utländska inspelningar (där minst 25 procent av de anställda måste vara lokalbor, utöver statister).

– Konsekvensen är att vi har extremt duktig teknisk personal, säger den firade marockanske regissören Abdelhai Laraki.

– Till exempel handlar min senaste film om den marockanska självständighetsrörelsen. I Ourzazate kunde jag anställa teknisk personal som skapade alla möjliga specialeffekter jag behövde – explosioner, maskingevärseld, kulträffar – på inspelningsplatsen, på det gamla sättet, utan datorer.

I verkligheten är bilden inte riktigt så rosenskimrande, förklarar Hamza Benmoussa, en 33-årig filmfotografsassistent som tog examen vid ESAV 2011:

– Utländska producenter litar inte på oss – de anställer bara oss som backup. Vi är bara där för att följa order eller tolka. Jag föredrar att arbeta på marockanska tv-serier, där jag får vara en riktig filmfotograf. Jag tjänar 1 340 dollar i veckan, vilket är väldigt bra, även om vi inte har samma försäkringssystem som i Frankrike – så när jag inte arbetar har jag ingen inkomst.

Den fransk-marockanska regissören Sofia Alaoui, 33, som vann juryns stora pris vid årets Sundance Film-festival för sin första långfilm, Animalia, bekräftar Benmoussas kommentarer – liksom alla andra unga marockanska regissörer jag träffar.

– När amerikanerna kommer med sina dollar tar de med sig hela sitt team. De anställer en marockansk tekniker för varje egen medlem. Marockanerna har officiella titlar och betalas bra, men de får inte något att göra. Så när jag vill anställa teknisk personal har de höga förväntningar, men de har svårt att anpassa sig till lågbudgetproduktioner.

Ett annat problem som alla nämner är att Marockos bästa tekniska personal aldrig är tillgänglig: deras scheman är fullbokade av utländska produktioner. För att inte nämna de höga kostnaderna för att hyra en byggnad – även en mindre attraktiv – för att filma.

– Jag ville spela in i en riad i Fez som hade använts av utländska producenter tidigare, men de krävde fem gånger mer än vad jag kunde betala, säger Laraki.

Detsamma gäller filmer som spelas in i Marockos gamla medinor. Om ett Hollywood-team har varit där tidigare kan invånarna hota med att störa inspelningen om de inte får 100 dollar om dagen. Marockanska produktioner har inte den typen av budget.

De egentliga vinnarna tycks vara marockanska produktionsbolag. Men bidrar de till utvecklingen av den marockanska filmindustrin? I teorin borde de det: som ett villkor för att de ska få sin licens kräver CCM att de producerar minst en inhemsk film, eller tre kortfilmer, vart fjärde år.

– Men i praktiken är vi väldigt flexibla, säger Saidi. Vi vill inte göra det svårt för företag som drar in tiotals miljoner dollar till ekonomin varje år.

Regissören Walid Ayoub, 34, berättar att de som lever upp till kraven ”ofta gör ett hafsverk, med CCM-bidrag, och de tar inte på sig några av riskerna.”

Rim Mejdo, 33, som har gjort tre kortfilmer berättar:

– De senaste tio åren har vi sett hur Algeriet producerat väldigt intressanta filmer, och Tunisiens filmindustri genomgår just en renässans – så varför lyckas inte vår generation få något genomslag i Marocko?

Det är som om fördelarna med att vara utländska producenters favoritdestination har blivit till ett hinder för den inhemska industrin.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander.