Minns ni teveserien Vita huset, eller West wing, briljant skriven av Aaron Sorkin? Den sändes ursprungligen under globaliseringens kulmen mellan åren 1999 och 2006, strax efter att Francis Fukuyama utropade ”historiens slut”. Mänsklighetens ideologiska utveckling hade nått sin (nyliberala) fulländning, med den västerländska demokratin som slutgiltig form. Men redan under West wing-eran anas indirekt sprickorna som kommer att underminera hela det nyliberala drömslottet.
Det är i efterdyningarna av Bill Clintons affär med den 19-åriga praktikanten Monica Lewinsky som West wing, med oöverträffad effektivitet, iscensätter den liberala politiska fantasin – drömmen om den perfekta administrationen. Sorkin återupprättar den smarta politiken (utan tonåriga offer), och zoomar in på den styrande klassens dygder. Serien fick ett oerhört starkt genomslag. 51 procent av den amerikanska befolkningen anser än i dag att den ger en realistisk bild av verkligheten, och Sorkin kom att forma en hel generation av blivande politiker.
Under senare år har serien fått kritik, bland annat för att glorifiera nyliberal teknokrati till den grad att den välskrivna underhållningen övergår i ren ideologiproduktion.
Poddar som West wing thing (som drivs av manusförfattarna Dave Anthony och Josh Olson) och Chapo trap house pekar på Sorkins mest förföriska brister: fetischiseringen av intelligens, moral och smart argumentation på bekostnad av ideologi och politisk konflikt. Här finns även en patologisk fixering vid hierarkier, meritokrati (alla bara råkar vara vita och ivy league-utbildade), den goda fadersgestalten, och framför allt en glorifiering av statsadministrationen som helt rentvättad från politiskt innehåll.
Det är en optimistisk, postideologisk världsbild som Sorkin förmedlar, där allt och alla kan besegras av fakta och logik. Den är också helt renons på ett erkännande av hur nyliberal politik raserat stora delar av det amerikanska samhället, och hur decennier av amerikansk stormaktspolitik skapat global instabilitet och mänskligt lidande – den politiska verklighet som inte kan uppvägas av smarta argument och en Harvard-examen. Båda poddarna går så långt som att kalla West wing för ”nyliberal feelgood-porr” utan vare sig analys eller utveckling. En snuttefilt som tröstar blivande ”politiknördar” medan världen rämnar under drömmen om evig fred genom frihandel.
När jag följer den svenska valupptakten hör jag West wings signaturmelodi för mitt inre. Och där är det. Centerpartiets stilla kräftgång.
Det borde gå så mycket bättre, särskilt när partiet ensamt utgör alternativet för borgerliga som inte vill se ett samarbete med SD. I stället tappar man väljare över blockgränsen, till Socialdemokraterna. Mellan raderna anar man en Stockholmsfixerad partiledning som tappat kontakten med väljarbasen. Vi ser det kanske tydligast i frågan om välfärdsvinster, där partiledningen körde över gräsrötterna under senaste partistämman, trots att 70 procent av centerväljarna vill införa vinstbegränsningar. Det blir också synligt när kommunala centerpolitiker förgäves försöker hindra stora koncerner från att slå ut skolorna på mindre orter. Man undrar om partiledningen verkligen förstår hur skolsystemet drabbar små kommuner. Är utslagna skolor verkligen ett nödvändigt offer för partiledningens nyliberala drömslott?
Just nu upplever vi de värsta aspekterna av både nationalstaten och globaliseringen. Under pandemin har omfattande stöd delats ut till företag samtidigt som de ekonomiska klyftorna ökat såväl globalt som inom landet, och i spåren av Rysslands oförsvarliga invasion av Ukraina sker en ökad militarisering. Den globala ekonomin är djupt sammanlänkad. Inflationen och energibristen utgör inte isolerade svenska händelser, och vi är beroende av import från länder med tveksam syn på andra staters suveränitet, mänskliga rättigheter och social rättvisa.
Med eftersatta klimatåtgärder är det omöjligt att ens föreställa sig hur nästa globala kris kommer att gestalta sig. Om växande klyftor och ökad militarisering utgör något slags automatisk ryggradsreflex i krissituationer bådar det heller inte särskilt gott, och då behövs mer än en glad tilltro till marknadens krafter.
Hur mysiga Sorkins nostalgiska fantasier än är, visar de också på faran i att hålla fast vid det postideologiska drömslott som innebär att man kör över gräsrötterna och driver väljarkåren till vänster. Då gör sig man snarare irrelevant.
