Frankrike går till val i skuggan av kriget i Ukraina. Den 10 april genomförs första omgången av presidentvalet. Emmanuel Macrons idoga diplomatiska arbete under krisens upprinnelse och under själva invasionen verkar gå hem – stödet är skyhögt. De skamlösa pr-fotona på en bedrövad Macron i Élysée­palatset efter ett telefonsamtal med Putin, och på en luggsliten president i skäggstubb och Zelenskyj-hoodie i färd med att prata med världsledare tycks ha gjort sitt jobb.

Tvåan, Marine Le Pen, ligger 13 procentenheter efter, och brottas med frågor kring hur hon tagit emot pengar från Vladimir Putin. I sista sekunden fick hon stoppa kampanjmaterial där hon leende står och skakar hans hand. Éric Zemmour, den ultranationalistiska uppstickaren som utmålats som högerns next big thing tappade mark redan i höstas efter en serie kontroverser. Efter Rysslands invasion befinner han sig i fritt fall. Trots backning från mediemogulen och miljardären Vincent Bolloré. Spiken i kistan tycks bli Zemmours öppna stöd och beundran för Vladimir Putins nationalistiska projekt. Uttalanden om att Ryssland vore att föredra som allierad framför Storbritannien och Tyskland och att Frankrike är i behov av ”en fransk Putin” verkar sätta stopp för presidentdrömmarna.

Tyvärr ser det inte särskilt ljust ut för den franska vänstern. Man har haft svårt att återhämta sig efter socialdemokratiska Parti socialistes (PS) kollaps efter valet 2017. François Hollandes nyliberala reformer under socialdemokratisk flagg gjorde honom djupt impopulär, samtidigt som Macrons intåg demolerade vänsterfältet. Efter det har man inte riktigt lyckats omgruppera sig eller enas kring en gemensam vänsterkandidat. Sönderfallet förstärkte även den klassiska splittringen mellan socialdemokratiska reformister och en mer radikal vänster. Vakuumet efter PS ndominanta position har dessutom lett till ett slags uthållighetslopp där sju olika vänsterledare försökt hålla och stärka sina positioner. Inför det stundande presidentvalet finns inte mindre än sju olika vänsterkandidater, utan någon tydlig favorit, som tillsammans samlade ungefär 25 procent av väljarna. Ett historiskt lågvattenmärke för fransk vänster.

Under de senaste veckorna har dock Jean-Luc Mélenchon, ledare för La France insoumise skjutit ifrån. I dagsläget ligger han på en tredjeplats efter Macron och Le Pen. Mélenchon har aldrig uttalat sitt stöd för Putin. Men han har konsekvent varit emot sanktioner och alltid propagerat för att Europa och Frankrike bör närma sig Ryssland. Detta i kombination med hans ytterst svala inställning till Nato påverkade initialt hans syn på upptrappningen av konflikten. Det verkar väljarna inte hålla emot honom alls, och han straffas inte av opinionen på samma sätt som Le Pen och Zemmour. Anledningen tros främst vara en utbredd oro kring stigande priser i Frankrike. Men i Frankrike finns även en bred Nato-skeptisk opinion och en betydligt mer misstänksam syn på ”atlanticistiska” säkerhetsarrangemang än vad som är synligt i svenska spalter.

Till skillnad från de ultranationalistiska partierna präglas La France insoumise av ett tydligt socialt budskap med krav på bland annat höjda minimilöner, resursutjämning, stärkt arbetslagstiftning och välfärd, marknadsregleringar och en grön omställning. I den postmarxistiske filosofen Ernesto Laclaus anda har La France insoumise byggt en rörelse av breda allianser, från förorter till globaliseringens övergivna arbetarklass. Man har lyckats ta tillbaka väljare från Le Pen. Vägen dit har dessutom varit fri från intellektuellt överlastade resonemang. Med ett rakt språk, hårda politiska krav och fullt fokus på den skeva resursfördelningen är de närmast jämförbara med Occupy-­rörelsen. Men det är också en svår balansgång. Även Mélenchon anses ibland driva ett nationalistiskt vänsterprojekt. Inte utan fog: sjungandet av Marseljäsen vid valmötena kan tyckas suspekt i svenska öron. Men då ska man inte glömma att den moderna franska nationalismen också burit på ett emancipatoriskt innehåll sedan franska revolutionens dagar. Det betyder dock inte att flirtandet med de republikanska, nationella värdena är befriat från risker.

För att ta sig vidare till den andra rundan behöver Mélenchon säkra åtminstone andraplatsen efter Macron. Det ser just nu inte ut att ske. Men han är den enda vänsterkandidat som är i närheten av att kunna samla tillräckligt med stöd för att ens nämnas i det sammanhanget – som jämförelse har PS-kandidaten Anne Hidalgo två procents stöd i dagsläget. Och det säger tyvärr en del om socialdemokratins arv, som kan sammanfattas med omfamnandet av nyliberalismen och sveket mot den franska arbetarklassen.

Hos oss äger valet rum i september. Förhoppningsvis är kriget över vid det laget, och förhoppningsvis når svensk vänster tydliga framgångar. Vi kommer att behöva det. Om priserna stiger hotar också nöd och social oro. Då måste vänstersvaret redan finnas på plats. Mélenchon ökar inte för att han balanserar mot fransk nationalism. Han ökar därför att han företräder en rak och tydlig vänsterrörelse och talar om beskattning av miljardärer. Det är den enda vägen för vänstern, oavsett politiskt och geografiskt läge.