Väldigt lite har egentligen förändrats sedan kungen och adeln badade i ideologisk mytbildning.
Makten antas fortfarande besitta moral såväl som skönhet. Den är ännu utsmyckad med guld, palats och klädnader som alla är oåtkomliga för allmogens förvridna och ärrade kroppar.
Det handlar kanske inte framför allt om kungar och hertigar längre, men personkulten kring framgångsrika entreprenörer är lika stark, och deras drift att förändra och förbättra världen framhålls som en nyliberal dygd.
Deras budskap upprepas som ett mantra för unga människor: man ska våga tro på sin idé och vara redo att arbeta hårt för den. Så säger exempelvis Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski när han mottar Kungliga Patriotiska sällskapets näringslivsmedalj 2017.
Och arbeta får han – mot världsekonomin där den här typen av kreditföretag gått mycket bra så länge kunderna haft en god tillströmning av kontanter och kunnat konsumera och skuldsätta sig. Och han arbetar, uppenbarligen, mot en kärvare kapitalmarknad för techföretag, där Klarna behöver visa på lönsamhet för att ta in nya medel. Detta gör man genom att sparka tio procent av personalstyrkan, sådant gör intryck på investerare.
Massuppsägningarna, som meddelades via ett förinspelat videomeddelande och utan föregående kontakt med facket, är inte det första beslutet som kastat ut Klarna i blåsväder. Företaget har fått upprepad kritik för sin affärsmodell som lockar till skuldsättning – 2020 hade Klarnas kunder över 500 miljoner i obetalda skulder till Kronofogden. 2021 läckte över 80 000 kunders uppgifter ut. Några månader senare kunde SvD avslöja att bolagets största ägare, ett amerikanskt riskkapitalbolag, huserar på en offshore-adress på svartlistade Caymanöarna. 2019 förlorade bolaget en långvarig tvist om en skatteskuld på över 100 miljoner, där Klarna varit alltför ivriga med momsavdragen. 2014 försökte företagets tre grundare att undkomma skatt genom försäljning av aktier. Och så vidare.
Men när det blåser snålt i spalterna ska man minnas att motviljan mot beskattning fortfarande utgör en dygd inom högerkretsar. Vill man bidra till samhället kan man alltid ägna sig åt välgörenhet. Vilket också är precis vad en av grundarna, Niklas Adalberth flitigt gör. I sitt sommarprat 2020 berättar han öppenhjärtigt om hur framgången ledde till ett sammanbrott. Han lämnade företaget och grundade i stället Norrsken – en stiftelse för socialt entreprenörskap med inriktning på bland annat fattigdom och hälsa. Det är en sympatisk ambition.
Men just hälsofrågan rymmer en ofrånkomlig klassdimension. Även om välbeställda individer kan drabbas av sjukdom är ohälsotalen ojämnt fördelade över befolkningen. Klass och annan social utsatthet ökar risken för sjukdomar och tidigare död. Jämfört med övriga befolkningen finns en ansamling av hälsoproblem i grupper som är särskilt ekonomiskt och socialt utsatta. För att uppnå en god och jämlik hälsa krävs jämlika livsvillkor, helst under människans hela livscykel.
Sambandet är både välkänt och väldokumenterat: fattiga har kortare medellivslängd och sämre hälsa jämfört med mer välbeställda grupper. Här utgör arbetslivet en viktig faktor.
I en rapport från SCB redan 2004 framgick att både den psykiska och den fysiska ohälsan ökar, och att den psykiska ohälsan ökar markant, särskilt bland yngre, kvinnliga arbetare. Man fann även ett klart samband mellan hälsa och klass, där förekomsten av långvariga sjukdomar var 2,5 gånger vanligare bland medelålders arbetare jämfört med medelålders tjänstemän. I samband med att rapporten släpptes pekade LO på eftersatt arbetsmiljöarbete och pressade situationer på arbetsplatser som starkt bidragande orsaker. Rapporten är 18 år gammal och sedan dess har medellivslängden bland kvinnliga arbetare börjat sjunka. Det har tyvärr inte pressen i arbetslivet gjort – däremot har pensionsåldern höjts.
Här utgör äldreomsorgen en liten tröst. Deras insatser behövs tidigare för människor som drabbas av ohälsa tidigare, och samhället förmår åstadkomma en liten utjämning på ålderns höst. Men det är också här varje nedskärning och privatisering känns, när jagad personal inte hinner stanna för en liten stunds gemenskap och omsorgskoncernerna snålar på personal, med skador och dödsfall som följd. Det är här skattepengarna verkligen skulle behövas, särskilt för den som bryr sig om fattigdom och hälsa.
Sedan 2015 har Klarna skickat minst 50 000 av sina kunder till Kronofogden och konsekvent ansträngt sig för att undgå beskattning. Ändå hyllar vi dem med medaljer och sommarprat. Det kan man väl göra, men om det verkligen är deras bidrag till samhället som gör dem förtjänta av vår beundran så borde vi också se till att deras framgångar faktiskt kommer alla till del. Svaret borde vara en höjning av kapitalskatten.
