Det är svårt att föreställa sig en mer underhållande brittisk premiärminister än Boris Johnson. Hans air av kaotisk inkompetens och bottenlös klassarrogans skapade en märkligt omtyckbar fixstjärna. Efterträdaren, Liz Truss, såg konventionell ut i jämförelse. Jag tänkte mig en duktig flicka med papprena i ordning. Det var ett astronomiskt misstag.

Visst, jag var långt ifrån ensam. Truss kampanjade som strikt thatcherist och ansvarstagande Brexitremainer som lovade återföra ordningen efter alla skandaler. Tidigare uttalanden om att bekosta skattesänkningar genom ökad belåning var inte okända, men väckte initialt ingen oro.

Verkligheten gjorde sig påmind först när Tories presenterade sin budget och fullskaligt kaos utbröt. Huvudinnehållet? Skattesänkningar på 45 miljarder pund till framförallt höginkomsttagare med inkomster på över 150 000 pund om året. En ofinansierad reform där pengarna inte tas från välfärden utan från ökad statlig belåning.

Tunga finansinstitutioner och en rad andra aktörer riktade hård kritik mot budgeten, men hårdast var marknadens dom. Investerare varnade och sålde av sina brittiska investeringar varpå valutan föll, utlåningsräntorna rusade, finansminister Kwasi Kwarteng vädjade till storbankerna om att inte satsa emot pundet och brittiska centralbanken annonserade akuta stödköp av statsskulden. För befolkningen skulle ”minibudgeten” innebära stigande levnadsomkostnader utifrån en statligt pådriven inflation.

Tories totalkvaddade sitt allra käraste skötebarn – marknaden – och partiet befinner sig i chock. En före detta minister uppges ha sms:at en Labour-kollega: ”Se till att vinna nästa val. Jag är patriot.”

Frågan är hur det kunde gå så här illa. Tanken bakom minibudgeten var att stimulera en redan krisande brittisk ekonomi med en tillväxtplan ihopdrömd av nyliberala tankesmedjor. I praktiken ökar den ekonomiska klyftor och skapar osäkerhet. Den spär också på inflationen, utifrån förhoppningen om att nationens ekonomi kan och behöver hanteras på samma sätt som ett företags.

En delförklaring är hur politiken sedan 90-talet varit inriktad på tekno-ekonomisk utveckling snarare än på omfördelning. Politikern har intagit en administrativ expertroll snarare än att vara öppet ideologisk. Staten har omvandlats till en teknokratisk förvaltare av nyliberala reformer. Från både höger och vänster har man argumenterat för att ekonomin kräver privatiseringar och bantningskurer för att fungera.

Liz Truss har brutit förtrollningen. Dagen efter att budgeten presenterades uppmanade den Europeiska Centralbankens chef, Philip Lane, eurozonens medlemsländer att höja beskattningen för höginkomsttagare och företag för att skydda sårbara delar av befolkningen under en pågående energikris. IMF ber Truss omvärdera skattepolitiken då den väntas öka den ekonomiska ojämlikheten. Men hårdast av allt är hur Kreditvärderingsinstitutet Moody’s pekar på hur stora, ofinansierade skattesänkningar ökar upplåningskostnaden och försämrar tillväxtsprognoser såväl som kreditvärdighet. I måndags tvingades partiet till slut dra tillbaka budgeten.

Liz Truss har tjejbossat det postpolitiska tillståndet till vägs ände och står nu kvar som allas slutboss. Boris är glömd.