I början av april återvaldes Viktor Orbán som premiärminister med 53 procent av rösterna. Resultatet var en besvikelse, särskilt mot bakgrund av att en segertippad opposition lyckats enas kring mitten-höger-kandidaten Péter Márki-Zay. Vad som väntar Ungern nu är mer av det vi redan sett: försvagad demokrati, omfattande korruption, diskriminering mot romer, nationalism och ett Fidesztroget pressystem. Det är nedslående, men det finns också anledning att närmare undersöka utvecklingen i Ungern sedan hans tillträde på posten 2010.
Sociologen Dorit Geva menar att stämplingen av Orbán som fascist och populist inte fångar vidden av Ungerns transformation. Orbán buntas regelmässigt och på goda grunder ihop med andra autokratiska ledare, men här finns särskiljande drag som möjligen förebådar hur en krisande kapitalistisk, nyliberal ordning kan rekonfigureras – med framgång och med oåterkalleliga skador på de demokratiska systemen.
Orbán är mycket innovativ och har under relativt kort tid lyckats etablera och konsolidera en, i Gevas termer, ordoliberal regim, som förenar konservativa värderingar som rasism, patriarkala värderingar, auktoritarism och natalism med ett delvis nyliberalt ekonomiskt system.
I en artikel publicerad i tidskriften Theory, Culture and Society, beskriver Geva hur Orbán å ena sidan driver en marknadisering av samhället enligt klassiskt nyliberalt manér; försämrad arbetsrätt, radikalt minskad resursutjämning mellan klasser, kraftigt urlakade välfärdssystem, minimala investeringar i allmän infrastruktur som skolor och sjukvård, och så vidare. Sådant vi också känner igen från en svensk horisont.
Samtidigt sker en kraftig centralisering av makten. I stället för det gängse nyliberala urholkandet av statligt inflytande, som oftast lämnas över till privata eller regionala aktörer, går Orbán i rakt motsatt riktning. Staten blir en central plats för makt och fungerar som en central aktör i styrningen av marknadiseringen av samhället såväl som den i kapitalistiska konkurrensen.
De nationaliseringsprojekt som nu sker i Ungern bär inga likheter med klassisk socialdemokrati eller socialkonservatism, där staten tar kontrollen över sektorer som exempelvis sjukvård, skolor, järnvägar, apoteken, energisektorn, posten och bilbesiktningen. Orbáns kraftigt centraliserade stat styr i stället vem som får äga och kontrollera olika tillgångar och sektorer. Här utgör den tidigare fria pressen det mest kända exemplet – Fidesz tog kontrollen över media genom att klubba en lag som pressade ut flertalet aktörer från mediasystemet. I det vakuum som uppstod stod Fideszlojalister redo. De köpte upp ruinerna och gick in med investeringar. Så fylldes hela mediesektorn av privata, partilojala ägare, och så ser det även ut inom andra sektorer. Den som får äga eller kontrollera en bransch är alltid en aktör som också är lojal mot partiet.
Centraliseringen av makten innebär även att regionalt självbestämmande eroderas. I Budapest befinner sig staten och staden i ett fullskaligt kulturkrig mot varandra kring arkitekturen vid Hjältarnas Torg. Staten hävdar stadens ytor som statlig egendom. Ett annat exempel återfinns i hur staten upprättar ekonomiska minizoner där utländska investerare bygger fabriker i utbyte mot låga löner och Europas lägsta företagsbeskattning. De städer som omsluter zonerna får dock inte ut någonting av de utländska investeringsprojekten. Snarare reducerar arrangemangen det lokala inflytandet över både budget och stadsutveckling. Staten blir, enligt Geva, alltings skiljedomare, och försvagar därmed den lokala autonomin.
Orbáns Ungern avviker även från det nyliberala projektet i rasismen och synen på fattiga. Förvisso faller en allmänt straffande hållning mot fattiga inom ramen för nyliberal populism; klasser av fattiga får inte vistas i stadskärnorna och stödet från välfärden är otillräckligt. Här utgör romerna den allra mest drabbade gruppen. De utsätts för ständig diskriminering och saknar helt tillgång till välfärdssystemen. Den avgörande skillnaden är att Orbán fört in detta i konstitutionen – hemlöshet är kriminaliserat, människor som lever i fattigdom är inte längre inkorporerade i vad staten betraktar som folket.
Ungern är med andra ord den post-nyliberala staten. Kapitalismens framtid.
