Hotad till livet och utsatt för flera mordförsök, kämpar han varje dag i Kongo-Kinshasa för de två miljoner kvinnor och barn som återkommande våldtas och brutalt stympas. Dessa kvinnor lever i ett område som är rikt på metallen coltan som är dyr och viktig för bland annat elektronikindustrin. Våldtäkterna används som vapen för att kvinnorna ska lämna området och frigöra profithungern till priset av dessa tortyrliknande bestialiteter.
Dr. Mukwege har erhållit det alternativa Nobelpriset och blivit uppmärksammad över hela världen. Han berättar den råa sanningen om hur kvinnor och barn ser ut i sina underliv efter övergreppen och om sina egna kirurgiska ingrepp för att återställa det som är möjligt. Detta sker på Panzaisjukhuset i Kongo-Kinshasa som ägs av en stiftelse inom pingstkyrkan där doktor Mukwege också är pastor. För detta arbete erhöll han också det prestigefyllda Right Livelihoodpriset.

Ändå anser jag att det är alldeles för tyst om de våldtagna i Kongo-Kinshasa och vi, inte bara inom vänstern, kan göra mer.
Ta kontakt med nätverket Kvinna till Kvinna, Svenska Freds, Läkartidningen och informera dig. Jag bestämde mig när jag såg intervjun med Mukwege i ett Skavlan-avsnitt, då han öppet och utan omsvep berättade om den våldtagna tvååriga flickan och hennes förstörda underliv och de av vapen uppskurna, andra kvinnorna som ett led i krigföringen mot dessa.
Jag kunde inte sova sedan.
Minsta lilla bidrag, minsta lilla insats i denna fråga är i grunden en kamp mot kvinnoförtryck i hela världen.
Jag kan inte skämmas över att jag är född hankön. Det är meningslöst och dumt. Men jag skäms över det jag skulle kunna tänka mig att göra med dessa satans förövare i Kongo-Kinshasa. Det oförlåtliga skapar oundvikligen hämndkänslor, oavsett om man vill umgås med dem eller inte.
Det är livets villkor.