Ekonomiska kriser har sedan 1970-talet blivit allt vanligare. En viktig förklaring till detta står att finna i den ökade skuldsättningen som skapat instabilitet i det ekonomiska systemet. Sverige har efter den så kallade novemberrevolutionen 1985, då man avskaffade regleringar för hur mycket pengar bankerna fick låna ut, sett en kopiös ökning av belåningsgraden. Situationen är inte unik för Sverige, i nästan samtliga rika länder ses en liknande utveckling.
David Harvey menar i sin senaste bok Marx, Capital and the Madness of Economic Reason att vi måste förstå den ökade skuldsättningen som en konsekvens av att kapitalismen stött på ett hinder som hotar den ständigt ökade tillväxten.
Kapitalet har sedan 1970-talet blivit starkare på arbetets bekostnad och ojämlikheten har ökat. Detta återspeglas i att vinstandelen ökat på löneandelens bekostnad. Om lönerna inte följer produktionens expansion riskerar en kris att torna upp sig, för vem ska ha råd att köpa varorna? Harvey menar att motsättningen funnit en tillfällig lösning genom ökad skuldsättning. Världen har sköljts över av lån och en allt större del av ekonomin kretsar runt en finanssektor som gör vinst, inte på värdeskapande produktion, utan på spekulation. Spekulationen kan få förödande konsekvenser för de områden den slår klorna i, så som bostadsmarknaden. Men eftersom en allt större del av ekonomin dras in i karusellen blir hela det ekonomiska systemet instabilt. Finanskraschen 2007–2008 vittnar med tydlighet om detta.
Världen har sköljts över av lån och en allt större del av ekonomin kretsar runt en finanssektor som gör vinst, inte på värdeskapande produktion, utan på spekulation
Krisen, som ruinerade miljoner människor, började i USA och spreds snabbt över världen. Harvey visar hur även Kina, landet som framställs som en ekonomisk ångvält, drabbades hårt. USA är Kinas viktigaste exportmarknad och efter kraschen stod Kina plötsligt med en stor produktion som inte kunde avsättas. Risken för massarbetslöshet och social oro var påtaglig.
För att stävja effekterna av krisen skedde massiva investeringar i infrastrukturprojekt. 2007 fanns det i Kina 0 kilometer snabbspår för järnväg, 2015 fanns 20 000 kilometer. Under åren 2011–2013 förbrukade Kina mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet. Krisen löstes, men pengarna kom huvudsakligen från lån och den totala skuldsättningen i Kina utgör nu 250 procent av BNP. Samtidigt står miljonstäder som snabbt byggts upp tomma. Krisen löstes inte med reella politiska förändringar utan problemen sköts på framtiden med hjälp av lån.
I Sverige har vi redan genomlidit en lånedriven kris i början av 1990-talet. Nu när bostadspriserna har börjat gå ner menar allt fler att vi snart står inför en ny. Men en svensk kris kommer med största sannolikhet förbli lokal. Långt värre skulle situationen bli om Kinas ekonomi kraschar. Risken är att krisen från 2007–2008 då kommer att framstå som en prolog. Och frågan om hur nästa kris ska lösas, nu när skuldsättningen redan är så stor, har inget svar. Ett sätt att minska effekterna av en kris skulle vara att minska ojämlikheten, men motsättningen som skapar kriserna skulle trots det finnas kvar. För att lösa den måste vi blicka bortom kapitalismen.