Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.
Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.
I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Sammanslagningarna 20 år senare är dock historien om provinsialism, centralisering och känslan av svek. Framför allt att rädslan för att tvingas in i samma kommun som grannidioterna – de man spöat på folkparken eller mött på fotbollsplanen. Föraktet lever kvar i dag, ofta med glimten i ögat. De som var med ondgör sig fortfarande, och den ena orten anklagar den andra för att ha roffat åt sig alla resurser.
Samverkan är inte en lösning, utan ett symptom på en glesbygd som kvävs i tystnad.
Men syftet var tydligt: större, starkare och mer effektiva kommuner med bättre förutsättningar att sköta välfärden. En argumentation som, obekvämt nog för sådana som min farsa, talar för ännu fler sammanslagningar 2026.
I dag pratar man dock hellre om ”kommunal samverkan” – ett ord som låter jämlikt (spoiler: det är det inte). Beslutsmakt över vägunderhåll, vatten, IT och ibland hela verksamheter flyttas från mindre till större kommuner. Motiveringen är alltid densamma: den lilla kommunen saknar resurser, kompetens eller kapacitet.
Samverkan beskrivs som rationell och ansvarstagande, men är oftare ett nödbeslut och en osynlig centralisering. Innan avtalen offentliggörs talas det föraktfullt om den fattigare kommunen – inte i pressmeddelanden, utan i fikarum, korridorer och slutna möten. Den reduceras till ett problem någon annan ska hantera.
Bostadsmarknaden i de ”döende” kommunerna speglar samma mönster. Hus står tomma, övergivna eller används som säsongsboenden. Ungdomar får svårt att ta sig in på delar av bostadsmarknaden, medan rika stadsbor nyttjar idyllen som rekreation. I somras satt jag på en pub i Mora inför att black metal-bandet Watain spelade på Dalhalla (tungt som fan var det!) och hörde lokalborna beskriva situationen som lågintensiv ockupation. Samma mönster syns i Rättvik och andra håll: tomma hus, Teslor på gårdsplaner som parkeras av människor med Stockholmsdialekt. En potemkinkuliss, en nationell gentrifiering.
Kommunbudgeten visar varför lokalpolitiker blir uppgivna. De åläggs enormt ansvar men är underfinansierade, samtidigt som nationella regelverk och EU-lagstiftning kraftigt begränsar egna initiativ. Kommunallagen och kommunbudgeten blir till buntband runt halsen som stramas åt för varje år. De flesta kommunpolitiker har ingen reell makt, då det mesta i verksamheten styrs av lagar samt hård budgetdisciplin. Det kommer de troligen inte att erkänna under valrörelsen när ni snackar över blaskigt kaffe i pappkopp.
I januari presenterades ett förslag i min gamla uppväxtkommun, Eda, om att minska andelen fullmäktigeledamöter från 35 till 25. Argumenten är många: man skulle spara hisnande 80 000 kronor per år, en utgift som ses som rätt så onödig eftersom det ändå är svårt att hitta drivna ledamöter enligt moderata kommunalrådet Hanna Andersson. Eda har även en lång lista med ”samverkansavtal” med grannkommunen.
Sådan samverkan har ökat kraftigt de senaste decennierna. Problemet är att den inte vittnar om styrka, utan om den långsamma upplösningen av lokal demokrati. Ansvar flyttas bort, insynen försvagas, och folkstyret tynar. Samverkan är inte en lösning, utan ett symptom på en glesbygd som kvävs i tystnad.
