Varför finanskris? Främst därför att ingen har koll. Ingen har ett samlat grepp.
I övrigt är kriserna olika. Just nu lider vi av att det kostar 4-5 miljoner att köpa sig tak över huvudet. Sjunker priserna blir det panik. Bankerna finner att det som varit en tillgång har blivit en förlust.
På 1990-talet var det mode att ”fusionera”. Bolagsherrarna köpte andra bolag till överpriser som skadade verksamheten. Resultat: vårt pensionssystem förlorade hundra miljarder, därför att en del av det satts på aktier av sossar och borgare.
Ibland kan en regering framkalla kris, genom att försvara en oförsvarbar valutakurs. Och ibland blir storföretagare och banker så tjusade av galningar som Jonas Birgersson att de inte kan stänga kreditkranen fast företagen aldrig visade vinst.
Men bankerna har ju alltid vännen i nöden – den ”oberoende” Riksbanken som är bankernas socialtjänst.
Men till allt detta kommer sedan mitten på 1980-talet en viktig strukturell förändring inom det internationella finanssystemet. En ny sorts värdeobjekt har utvecklats – de så kallade derivaten. Derivat betyder på latin något som beror av något annat. Optioner är en enkel form för derivat – en rätt att köpa eller sälja, som själv kan säljas som ett värde.
Men derivatmarknaden har utvecklat långt mer komplicerade typer av produkter. En typ bygger sitt värde på värdet av andra derivat – det har alltså inte längre någon bas i något materiellt värde (som aktier och obligationer har). Andra derivat kan exempelvis bygga på kombinationer av andra objekt – kopparpriset i Zambia, börsindexet i Tokyo plus något annat (en ”zebra” brukar det kallas). Derivatmarknaden har växt till extrem omfattning och är också den mest instabila och oförutsägbara. Den kan ge större spekulativa vinster – och förluster – än något annat. Och på den agerar banker, storföretag, fonder och ibland kommuner frestade av möjliga jätteklipp.
Därför måste vi vanliga medborgare kräva reglering av marknaden, kanske förbud mot de mest spekulativa värdeobjekten. Något måste göras. Man kan inte säga som det trosvissa statsrådet Björklund sa i TV:
– Man får hoppas att det ordnar sig!
