Vad har hänt?

– Ingenting annat har hänt än att jag känner att jag behöver gå vidare i livet efter ca 15 år på olika positioner på Flamman. Det har varit fantastiska år men nu behöver jag göra något annat.

Hur går det för Flamman egentligen?

– Det går utmärkt, ekonomin är i balans och vi ligger på historiskt sett höga upplagesiffror. Vi syns i annan media och deltar aktivt i samhällsdebatten. Min efterträdare får ett fint utgångsläge för att utveckla tidningen ytterligare.

Vad har dina viktigaste bidrag till tidningen varit?

– Jag har försökt att utveckla tidningen vad gäller den inrikespolitiska analysen. Jag har stått för en syn på att debattsidorna ska ha högt till tak, oavsett min egen ståndpunkt. Jag har gjort mitt bästa för att tidningen ska ha en tydlig linje mot och rapportering om USA:s och västvärldens olika krig: Irak, Afghanistan och Libyen till exempel. Också när Vänsterpartiet har svajat eller till och med röstat för dessa krig. Kaoset i Mellanöstern idag tycker jag visar att vi hade rätt.

Vad vill du ge för råd till din efterträdare?

– Inga andra än att vara generös i läsarkontakten. Jag har gjort mitt yttersta för att svara på och uppmuntra kontakt med intresserade läsare. Det var ett råd som jag själv fick av Alf Lövenborg, en av mina föregångare, när jag började. Läsarna är alltid viktigast.

Vad ska du göra nu och får vi se dig i Flammans spalter framöver?

– Jag ska först göra klart den universitetsexamen som jag avbröt 1998 när tidningen kallade. Det är inte omöjligt att jag kommer att synas i spalterna framöver men i så fall först om ett tag och inte som chefredaktör.