I den brittiska komedin Four Lions från 2010 finns en scen som jag har tänkt mycket på de senaste åren. Filmen handlar om ett gäng engelska jihadister. I ett avsnitt sitter de och funderar över vilka de ska anfalla och i sällskapet finns en man som heter Barry – en urbota korkad konvertit som alltid vill vara värst. ”Vi bombar en moské’”, föreslår han, ”så kommer de moderata muslimerna att radikaliseras”. Vännerna brister ut i skratt och börjar håna honom. I slutet av scenen är Barry så upphetsad att han försöker illustrera sin tes genom att slå sig själv i ansiktet. ”Om jag hade varit en moské hade jihadkrigarna strömmat ut ur min näsa nu”, utbrister han med blodet forsande över ansiktet.
Detta var en vansinnigt rolig scen när den kom. Men i dag känns den inte ett dugg kul längre. 2014 övergick skrattet i skrämselhicka när IS tog makten över ett område stort som Storbritannien. På tv kunde vi se hur jihadister åkte runt i amerikanska Humvees med den svarta fanan vajandes i radioantennen. Vi fick lära oss att IS kontrollerade ett område fyllt av oljefält, att de hade sitt eget beskattningssystem och härskade över sex miljoner invånare. Och IS sprängde verkligen moskéer – för den nya formen av terrorism riktades både mot muslimer och ”hedningar”. Plötsligt hade Barry förvandlats från en karikatyr till ett existentiellt hot.

Under de senaste månaderna har ett antal böcker kommit som försöker förklara IS framgångar. Den syriske historikern Sami Moubayeds Under den svarta fanan, journalisten Patrick Cockburns The Age of Jihad och den från franska översatta antologin ISIS: vad är Daesh?. Den senaste veckan har jag suttit och läst böckerna och det har bitvis känts som att vara fast i ett medeltidslajv. IS har återinfört halshuggningar, förbjudit tobak och upprättat en slavmarknad (där ”hedningar” säljs till högsta pris). Dessutom tvingar man befolkningen att borsta tänderna med en ”miswak”, en grov träpinne som användes tiden före tandborsten. Det sistnämnda kan man skratta åt men samtidigt visar IS på en grymhet som inte skådats i vår tid. Det enda jämförbara exempel jag kan komma på är Francos soldater under spanska inbördeskriget med sina garrotteringar och massavrättningar.

I västerländska medier beskrivs ofta IS, Al-Qaida och Jabhat al Nusra som olika namn på samma sak. På ett ideologiskt plan är det begripligt – de står alla för vad Cockburn kallar för ”Holy Fascism” – men på ett organisatoriskt plan finns det stora skillnader. I antologin ISIS: vad är Daesh? beskriver statsvetaren Gilles Kepel organisationen IS som en ”tredje generationens islamister”. Om den andra generationen uppstod 1979 i Afghanistan under kriget mot Sovjet och kommunismen (Osama bin Laden är den mest kända företrädaren) så konsoliderades den tredje i Irak runt 2005, i kaoset efter USA:s invasion. Medan Al-Qaida nästan uteslutande består av ideologiskt övertygade krigare som dirigeras uppifrån är IS en betydligt mer löst sammanhållen organisation med svaga lojalitetsband. Många medlemmar är gamla baathpartister som fortsatt sitt mördande under annan flagg. Dessutom är närmare hälften av IS armé invandrade jihadister – inte sällan från Europa – som sätts att skriva tweets, bygga hemsidor och rekrytera desillusionerade ungdomar. Detta är förklaringen till att IS samtidigt kan framstå som så moderna. Till exempel ger man ut den flotta tidskriften Daqib (som påminner om Times i designen) och man är synnerligen aktiva på Twitter (när Mosul invaderades skickade man ut 40 000 tweets på 24 timmar). Medeltidslajvarna är med andra ord uppblandade med ett stort gäng postmoderna ungdomar.

Medeltidslajvarna är med andra ord uppblandade med ett stort gäng postmoderna ungdomar

Men hur kunde IS bli så mäktiga? Här framhålls lite olika anledningar. Cockburns detaljerade – men långrandiga – bok trycker på den amerikanska imperialismens betydelse, medan Moubayed lyfter fram Saddam Husseins och familjen al-Assads förtryck av civilbefolkningen. Förklaringar underifrån med andra ord. Antologin ISIS: vad är Daesh? försöker i stället förklara framgångarna ovanifrån och pekar på Saudiarabiens och wahhabismens betydelse inom sunniislam. Wahhabismen kan beskrivas som en ultrareaktionär och kalvinistisk form av islam där den religiösa renheten betonas. Detta är den ideologiska ryggraden i IS och en lära som Saudiarabien spridit under årtionden. 2013 satsade landet till exempel 35 miljarder dollar på att sprida den i södra Asien där en miljard muslimer bor. När jag läser detta förstår jag plötsligt hur provocerande det är att Löfven säger att utvecklingen i Saudiarabien ”går åt rätt håll”.

Det ter sig i dag som en nödvändighet att lära sig mer om IS och den moderna jihadismen. I Sverige har vi nu en rik litteratur om kalifatet (Cockburns bok utkommer på svenska 2017) och det är svårt att särskilt lyfta fram någon av böckerna eftersom de kompletterar varandra. Men skulle jag tvingas blir det nog Moubayeds koncisa översikt. I dag är IS satt under hård press och det är oklart hur länge man kommer kunna hålla Mosul och Raqqa. En sak är dock säker: den tredje generationens jihadister kommer inte att försvinna i första taget, inte ens om IS krossas. Av denna anledning borde alla läsa dessa böcker. För när huvudet huggs av hydran kommer ett nytt växa fram.