Jag har ett enkelt förslag: att försöka dra nytta av den prometheanska låga som har skänkts oss. Inte råka släcka den och heller inte råka tända eld på hela byn.

Om det nu är så att varje elev eller professor för ett oändligt samtal med sin chatbot, att alla ”fuskar”, så bör vi med ett idehistoriskt allvar fråga oss vad det betyder för tänkandets framtid. När alla ”fuskar” blir spelplanen åter jämn – och mållinjen flyttas framåt. I stället för att ensamma traggla oss genom språkets sankmarker kan plötsligt maskinen få göra grovgörat.

Mänskligt tänkande håller på att kristalliseras på ett sätt som hade fått Descartes och Kant att salivera. Vi är på väg att ömsa våra språkliga kättingar och börja arbeta med rena idéer!

Det bästa sättet att betrakta sin chattbot i dag är inte som ett allvetande orakel, utan som en alkoholiserad vän.

Diskussionen är heller inte ny. Redan Sokrates utropade skriftens intåg som minneskonstens död, i Platons Faidros dundrar han:

”Denna uppfinning kommer att framkalla glömska i sinnet hos dem som lär sig att använda den […] du erbjuder dina elever skenet av visdom, utan faktisk visdom, ty de kommer läsa mången sak utan lärare, men ändå tro sig förstå dem”.

Skrämmande likt dagens debatt va?

Vi har lärt oss att skriva men glömt att minnas. Sokrates hade rätt. Likaså hade säkert ett antal gubbar som oroade sig för att stenografin och skrivstilen skulle falla i glömska med boktryckarkonstens framfart, och än mer med skrivmaskinen och datorn. Nu står vi inför samma dilemma som Sokrates. Det här är det första radikala medieskiftet sedan skriftspråkets uppfinning.

Såklart är vi rädda. Såklart ska vi röra oss långsamt fram. Men det är dags att på allvar öppna ögonen för språkmodellernas fördelar – hur de kan frigöra tid, jämna ut kunskapsklyftor och ge fler människor tillgång till språklig makt. För i den nyliberala verklighet vi lever i finns det inga nödbromsar. Att AI redan nu slinker genom på gymnasie- och universitetsnivå är mindre ett bevis på teknikens ondska och mer ett tecken på en trasig syn på vad bildning faktiskt är.

Statsvetaren Anders Sundell föreslår i SvD (31/5) att vi ska återgå till äldre former av undervisning – mer samtal, mindre text. Men kanske är det motsatsen vi kommer att tvingas till: skrivuppgifterna i dialog med maskinen, där studenten inte bara producerar svar utan också granskar, ifrågasätter och förbättrar dem.

Tidigare nämnda MIT-studie visar att högpresterande användare tenderade att nyttja verktyget som stöd i tankeprocessen, medan lågpresterande mer okritiskt förlitade sig på de direkta svar som erbjöds dem. Alltså, som med all teknik någonsin: stoppar vi in skit får vi ut skit – men i det här fallet glansig, oklanderlig och välformad skit.

Än så länge gynnar AI främst en viss typ av låtsasyrken – contentstrateger, growth-hackare, LinkedIn-coacher. Tekniken skapar mest slop eller ”sörja”: hjärndöda youtube-klipp, AI-skrivna självhjälpsböcker, annonser för Kinaimporterade USB-fläktar, listan kan göras oändlig. Men ska tekniken göra verklig nytta, måste vi se till att det inte bara är storbolagen, telefonbedragarna och fuskarna som får enklare liv – utan också eleverna, lärarna, vårdpersonalen och forskarna.

Vi befinner oss i en övergångsfas, och givetvis kommer det med växtvärk. Precis som med den industriella revolutionens intåg för hundra år sedan, kommer miljontals jobb att gå förlorade, och en global omställning krävas.

Men vi är inte där än. Det bästa sättet att betrakta sin chattbot i dag är inte som ett allvetande orakel, utan som en alkoholiserad vän. Då och då ropas profetiska eruptioner ut, och dessa kan komma att förändra ditt liv. Men citera den inte rakt av, och ta för guds skull inte med dem till arbetsintervjun!
Svaret på skolkrisen tills vidare? Salstentor. Mobilförbud. Papper och penna. För att köpa tid. Men sedan kommer vi behöva rita om hela läroplanen – kanske till det bättre.