Många som inte äger en personlig tro kan ändå skrämmas av nyateismens frammarsch i Sverige och i andra – huvudsakligen västerländska – stater. Ty det är staten – inte landet, nationen, folket – som nyateisterna hakar upp sig på. Staten ska vara sekulär, anser de, i livsåskådningsfrågor neutral. Den svenska staten är sedan länge det. Man får häda hur mycket man vill. Vad nyateisterna önskar är att staten inte ska tillåta utan förbjuda vissa seder och bruk. Och detta kan man inte kalla neutralitet.
Det är de amerikanska och franska revolutionerna som proklamerar statens åtskiljande från religionen. Men före dessa proklamationer hade – i inbördeskrigets England på 1640-talet – religiösa extremister, dissidenter, framtvingat en sådan separation, det vill säga rätten att dyrka en gud utan att behöva böja sig för överheten. Denna rätt var inte på något vis obetingad. Många oliktänkande flydde över Atlanten för att få ha sina uppfattningar i fred. Men vad som följde var en faktisk sekularisering av det engelska samhället. Och det var de troende, kuvade i sina gemenskaper, som åstadkom denna.
Detta förstår inte vår tids ateister. De ser inte dissidenternas dilemma. Många på vänsterkanten har också svårt att förstå att den religiösa andan, de andliga ritualerna var en kraft som höll människors hopp vid liv under stalinismens härjningar. Vantro och vanföreställningar blev till rationella redskap för överlevnad; rationalismen som åskådning berövade samhället en verksam motståndspotential. Kommunisterna vid makten gjorde vad de kunde för att förbinda helighet med efterblivenhet.
Nyateisterna vill ha en fläckfri stat, rensad från traditioner, ritualer och alla möjliga sedvänjor som inte finner stöd i det vetenskapliga förnuftet. Nobelfestligheterna vänder de sig naturligtvis inte mot – och, om man ska vara uppriktig, inte heller julen och påsken och andra kristna högtider. Vad de anser om att ramadan präglar ett svenskt lokalsamhälle under en av höstmånaderna är i viss mån höljt i dunkel. Likaså vad de anser om den konfessionella staten Israels existensberättigande.
Någon gång har jag ställt mig – och andra – frågan hur de ser på dagens Turkiet, som går från stenhård sekularism till moderat konfessionalism på vägen mot demokrati och rättsstat. Eller hur det i det sekulära USA är omöjligt för en icke-bekännande kristen – eller en praktiserande jude – att nå statens högsta ämbete. Christer Sturmark, en av de kämpande ateisterna i vårt land, har uttalat sig mot religiösa friskolor – men varför endast religiösa? Får man bete sig hur man vill, blott man avsvär sig sin tro?
Lagstadgad religionsfrihet utsätts av ateisterna för hets. Det är inte främst det att vissa klandervärda yttranden borde kriminaliseras – sådana förbudsattityder finns det ju stöd för också inom religiösa gemenskaper tyvärr. Utan det är praxis de vill åt. Manlig omskärelse anses vara övergrepp mot oskyldiga – men hur är det då med barn som växer upp i vegetariska miljöer och inte får äta nöt och vilt och fisk? Också skäktning, en slaktningsmetod som inte är tillåten i svensk lag, håller de för illegitim – men vad ska man kalla laboratorieförsök på djur? Gottgör vetenskapen allt: lobotomi, massteriliseringar?
Frågorna är flerfaldiga.
Nyateismen borde inte få bli en överideologi i vårt samhälle. Staten bör förhålla sig neutral även till denna. Inte bara kyrka och stat, också politik och vetenskap måste vara åtskilda i ett samhälle där livsåskådningar tillåts tävla med varandra på lika villkor. Att dekretera att vissa förhållningssätt är överlägsna andra skulle inte få lov att vara en vänsterståndpunkt. Man borde låta alla blommor blomma, också ogräsen. Politiska pesticider får alltid skadeverkningar.
