För en tid sedan tvingades jag tillbringa några veckor på en neurokirurgisk intensivvårdsavdelning. Eftersom jag var där som patient mötte jag all personal ur ett underläge. Jag var i början helt immobiliserad, jag fick inte ens höja sängänden mer än 30 procent, vilket innebar att läkare såväl som sjuksköterskor och undersköterskor reste sig likt fyrtorn invid sängkanten. Dessutom var jag alldeles fullproppad med cortison som redan i låga doser har den effekten på folk att de blir babbliga. Jag blev inte bara babblig, jag kunde överhuvudtaget inte stänga av hjärnkontoret.
För att i någon mån framstå som vettig, trots att jag aldrig hade mindre än tre parallellt pågående associationer, försökte jag prata så långsamt som möjligt. Genom att själv höra min egen röst, och genom att utesluta alla konjunktioner och prepositioner samt tala med rak ordföljd med så lite intonation som möjligt lyckades jag då och då få ur mig en tanke i taget.
Men de som stod runt sängen och såg ner på mig i samband med ronderna såg en mycket sjuk kvinna med gravt skelande ögon som pratade på invandrarsvenska. De fäste därför ingen särskild vikt vid mig som person, och vad jag sa eller uttryckte gick inte fram. Ronden var enbart intresserad av min sjukdom. Vem jag var eller vilka behov jag som individ kunde tänkas ha var ovidkommande. För överläkaren som förevisade mig för kandidaterna och de gästande läkarna var jag enbart ett intressant uppvisningsföremål.
Plötsligt, helt utan förvarning, satte han en dag en strålkastare rätt i ögonen på mig, vände mig ryggen och talade till de församlade.
– Vem gör så med mig? frågade jag och blundade, bländad som jag var.
– Det gör jag! svarade överläkaren.
– Varför? Ta bort den!
– Vi vill se dina ögon, sa han, öppna.
Han blev mycket störd när jag vägrade lyda order och fortsatte knipa ihop ögonlocken.
Vad jag då inte visste var till vilken grad cortisonet faktiskt förvred mina intryck. Alla dessa associationer som oavbrutet ackompanjerade det som hände gav mig impulser och bilder som hjälpte mig att förstå den overklighet jag hamnat i. Jag mindes rader ur dikter och strofer som sedan länge legat förborgade långt nere bland hjärnvindlingarna. Jag såg hela filmer spelas upp på näthinnan. Och med hjälp av sådant som dök upp i tankeströmmarna hanterade jag situationen.
Jag tyckte att överläkaren ”bar sig åt som en gris”. Men jag inte bara tyckte det, jag gjorde om bilden av honom till en gris. Jag hade ju sett honom rakt underifrån, rakt in i näsborrarna. Så de följande dagarna såg jag honom som Bror Duktig i Disneys Sagan om de tre små grisarna, fast utan blå mössa. Jag lät honom grymta där ovanför mig, men lyssnade inte utan spelade bara med i den show där jag var rekvisitan.
Senare blev jag ofrivilligt lyssnande vittne till hur han hjälpte en pojke med svåra smärtor på grund av en hjärntumör. Koncentrationen hos läkaren var total och samarbetet med patienten enda vägen framåt. Pojkens smärtor var så starka att han inte klarade av att prata. Han kommunicerade genom att skälla som en hund. Ändå var hans tillit så stor att han låg stilla i sin säng. Medan läkaren förde in sprutan med bedövningsmedlet lyssnade han och anpassade sitt språk till pojkens för att veta att sprutspetsen var på rätt ställe. Bakom väggen låg jag förundrad och lyssnade, och fylldes av beundran för läkarens skicklighet.
Samme man som jag försett med gristryne för att inte drunkna i förnedring uppträdde i situationen läkare-patient på ett väldigt mänskligt sätt. Och det var ju skönt att höra. Värre är att de människoföraktande uppvisningsronderna fortgår på samma vis dag ut och dag in. I alla fall på universitetssjukhusen.
