Att döma av Donald Trumps första dagar som president kommer amerikansk politik att bli en rätt stor grej även i svenska nyhetsflöden de närmaste åren. Den som inte är chockad ljuger. Jo, vi visste vad han ville göra. Men ingen kunde i sin vildaste fantasi tro att parollerna från valrörelsen skulle skrivas ned som direkta presidentorder – oredigerade, outredda, orimliga. Ingen hade kunnat föreställa sig att narcissismen och storhetsvansinnet – som på sätt och vis passade en kaxig presidentvalkampanj – satt så djupt att det följde med ända in i Vita huset. Om republikanerna inte gör internt uppror, kan det här presidentskapet skada dem för lång, lång framtid.
Det är inte bara det republikanska partiet som kan ta skada, för den delen, utan hela den globala högern. Högerkrönikören Charlotte Gill skrev häromdagen i Independent om hur Donald Trumps presidentskap fick henne att vackla i sin tro. ”Thanks to him, the whole right-wing movement is getting a really bad name.”
Det är förstås en attraktiv tanke, att Trump skulle ge hela högern dåligt rykte. Det vore inte orättvist: han är ju en av deras killar. Han är inte ett unikum, en udda fågel, ett fenomen utanför den politiska skalan. Trump är republikan. Republikanerna är det amerikanska högerpartiet. Är han en galning, så är han i så fall en högergalning. Inget stöd från rostbältets arbetarklass kan ändra på det.
Vore Trump inte höger skulle inte en av hans flitigast upprepade åsikter vara att det går bra för alla som anstränger sig och att välfärdssystemet tar bort viljan att arbeta. Och det ekonomiska program Trump har börjat rulla ut talar också sitt tydliga språk. Han har redan hunnit införa ett statligt anställningsstopp och beordrat att för varje ny ”reglering” för företagen måste två gamla tas bort. Redan första dagen på jobbet samlade han ledare för ett antal storföretag I Vita huset och lovade att ta bort minst 75 procent av alla statliga regleringar (eftersom de ”gör det praktiskt taget omöjligt för företag att växa”) och en ”massiv” sänkning av skatterna – vilket han hävdar kommer att skapa enorma mängder nya jobb.
Det är förstås en attraktiv tanke, att Trump skulle ge hela högern dåligt rykte. Det vore inte orättvist.
Var har vi nu hört sådant förut? Tja, i varje partiledardebatt där Jan Björklund och Annie Lööf deltagit, väl? Det är samma liberala nationalekonomiska modell här som där. Jovisst, svenska borgerliga politiker kan skaka fram många skillnader mellan sig själva och Donald Trump. Men i grund och botten delar de ekonomisk doktrin: större frihet för företagen, lägre skatter, lägre offentliga välfärdsambitioner. Inga skilda åsikter om frihandel kan ändra på den bilden.
Men i dagens debatt bidrar vänsterns etiketter på Trump snarare till att öka avståndet mellan honom och resten av den globala högern. Han kallas fascist, populist, psykopat – och inget av det är väl direkt fel. Men risken är att det bara dimmar till hans politiska hemvist för den stora massan. I verkligheten står Trump, det förstår vi redan efter hans första vecka, för nyliberalism i sin mest naiva form. Han tydliggör hur ointresserad borgerligheten är av empiri och hur religiöst man betraktar sina doktriner: bort med skatterna bara, allt blir amazing! Det samband mellan skattesänkningar och jobb som vi nästan tror på när en slipad Annie Lööf för fram det, framstår som slarvigt önsketänkande i Trumps mun. På det sättet skadar han verkligen borgerligheten i största allmänhet.
Den svenska vänsterns självklara uppgift är att visa på släktskapet mellan världens mest avskydde politiker och våra egna skattesänkarfantaster. Högern har aldrig missat ett tillfälle att berätta om den globala vänsterfamiljen. Låt oss därför nu prata om högerns släktträd. Det kräver att vi inte bara uppmärksammar Trumps attacker på mänskliga rättigheter, utan också hans attacker på välfärden och löntagarna med hjälp av verklighetsfrämmande ekonomiska doktriner. Både för att vanliga amerikaner behöver vår ilska även över detta – och för att det är rätt att högern står till svars för sina knäppgökar.
