SVT-programmet Dold kunde i tisdags (30/5) avslöja att det – återigen – har fuskats med högskoleprovet. Enligt uppgifter ska en provledare på Stockholms universitet ha fotat proven en halvtimme innan start, skickat ut till ”fusknätverket” som sedan via en öronsnäcka gett de rätta svaren till de som skrev provet. Till de som hade betalat för det vill säga. 100 000 kronor ska det ha kostat att få fusket som ger högsta resultat på högskoleprovet, vilket garanterar tillträde till de mest åtråvärda utbildningsplatserna.

Hur hamnade vi egentligen här? Högskoleprovet, som infördes i och med 1977 års högskolereform som ett sätt att bredda rekryteringen till högskolan, används nu som ett sätt att för de med pengar betala sig in på t.ex. läkarutbildningen. Man får anta att Olof Palme vänder sig i sin grav.

För inte alltför länge sedan fanns det stora politiska ambitioner om att arbetarklassens barn skulle få samma möjlighet att studera som akademikernas barn, och under en lång period blev andelen studenter med lågutbildade föräldrar allt större på svenska högskolor. För de som föddes mellan 1980 och 1990 har dock den sociala snedrektyteringen i det anseendet mer eller mindre stått still, vilket Universitetskanslersämbetet brukar nämna i inledningen på sin årliga rapport. Bland personer födda 1990 hade 69 procent av de med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder, medan motsvarande siffra för de med lågutbildade föräldrar var 22 procent, redovisas det i 2016 års rapport.

Om man på riktigt vill att högskolan ska vara klassutjämnande snarare än klasscementerande som den i allt väsentligt är idag, så måste man förstås i första hand se till att alla barn ges likvärdiga villkor i grund- och gymnasieskolan. Idag är barn i hög utsträckning beroende av att deras föräldrar har kunskap och tid (eller för all del pengar för att betala för läxhjälp) för att de ska klara av skolgången.

Men det finns sätt att till viss del kompensera för detta från andra hållet, till exempel genom så kallade basår och basterminer som ger förtur till vissa utbildningar. Dessa blir dock färre och färre då högskolorna inte får samma ersättning för de utbildningarna, vilket i sig kan illustrera hur maknadsanpassningen av högskolan slår mot de studentgrupper som behöver mest stöd. Ett annat exempel är – just det – högskoleprovet. Att folk nu betalar 100 000 kronor för att fuska sig till  utbildningsplatser som annars hade gått till någon annan är rent ut sagt äckligt. Men det går att komma till rätta med fusket utan att börja angripa högskoleprovet som sådant. Högskoleprovet är i dagsläget mer eller mindre det enda sättet för dem som inte klarade sig så bra på gymnasiet att komma in på sina drömutbildningar.