I kväll spelar Yasin på Brännbollsyran och Umeås småpåvar har redan kissat på sig i sina särkar.
”För en kommun att överhuvudtaget lägga sig i eller ha synpunkter på enskilda bokningar, kulturyttringar eller kulturevenemang är i grunden för oss extremt främmande.”
Där hade Umeå kommuns näringslivsdirektör Peter Juneblad behövt sätta punkt. Men det kommer alltid en fortsättning när tjänstemanna- och politikerläppar bekänner sig till kulturens frihet.
”Sedan går det inte att bortse från…”, fortsätter han för att motivera varför kommunen drar in festivalens stöd på 450 000 kronor. App-app-app. Principen gäller även dina hjärtefrågor, Peter, inte bara alla andras.
Visst är känslan av deja vu stark när vi än en gång debatterar Yasin. Men den här gången är allt faktiskt annorlunda.
Visst anklagades han även förra vändan för att leda ungdomen i fördärv – i pengakåthet, kvinnoförakt och våld. Men den gången var han enligt polisen aktiv i Rinkebygänget Shottaz. Hans låtar innehöll hotelser och hån mot rivaliserande gäng, och han åkte snart dit för grovt vapeninnehav och människorov mot rapparen Einár – som snart därpå sköts ihjäl på öppen gata.
Yasin skildrade inte bara vad han såg. Han deltog.
Ändå försvarades han av vissa till vänster. Jenny Högström påstod att han skrev arbetarlitteratur, lyckligtvis med mothugg från Rasmus Landström, och det var bedrövligt att behöva hålla med Hanif Bali mot Jonna Sima i TV4:s debatt.
Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud.
Jag fattar vad man ville åt – att visa att de fattigas våld och misär har en plats i kulturen. Men det blev fel. Att läsa om stålverksliv är inte samma sak som att höra verser om var fienden ska skjutas. Det är som om Ivar Lo-Johansson proppat sina böcker med ledtrådar om konkurrerande författare han tänkt yxmörda, och var han skulle gräva ned dem. Då hade hans böcker varit något annat.
Men nu har Yasin – så vitt vi vet – gått vidare. Han bor utomlands med sina två barn. Den kriminella kopplingen är borta och han har sonat sitt straff. Nu är det högern som inte förstår den centrala skillnaden mellan omoralisk och brottslig musik.
Skändlig musik har vi knappast för mycket av. Allt kan inte handla om att bada bastu, eller ännu värre, om att vara ”Heroes” och allt vad det heter på poplistornas själamördande esperanto-engelska. Allt jag önskar efter en lång mellosäsong är att spola rent öronen med Eddie Meduzas ”Runke ball”.
Att aktivt delta i brott är något annat.
Men högern ger sig inte. De vill ha livslångt arbetsförbud. Eller för att använda deras egen term: en cancel.
När jag diskuterade frågan i Aktuellt (SVT, 28/5) med Mats Persson dundrade han att ”hela samhället måste kraftsamla mot gängvåldet”. Om regeringen stiftar repressiva lagar så kan inte artister stå och sjunga något annat.
Det är en auktoritär tanke. Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.
Hela samhället kan inte förmås att tala med en röst, och det är inte heller önskvärt.
Att Sverige har offentligt finansierad kultur är fantastisk. Det gör att småstäder som Skövde kan ha fantastiska kulturhus med allt från konsthall till bibliotek. Men det kräver också något av politikerna – att de håller sina kladdiga klåfingrar borta från innehållet. Annars får vi det som i Tyskland, där uttryck av solidaritet med palestinier i stort sett är förbjudet på landets offentliga scener.
Mats Persson försöker nu ingjuta samma känsla i Sveriges arrangörer. En rädsla för att om de bokar artister som går emot regeringens politik så kommer de att straffas.
”Sponsring av gangsterrap lyfter inte Borlänges varumärke”, skriver Jens Runnberg i Borlänge Tidning (28/5). Själv har jag svårt att komma på något mer stärkande för småstäders image än så här vågade bokningar. Vad som däremot får mig att aldrig vilja sätta en fot på en plats är minihövdingar som stoppar allt kul – och skryter om det i tidningen.
Jag är därför oerhört glad att festivalerna i både Umeå och Borlänge har självförtroende nog att stå emot dessa så kallade liberaler.
Under debatten kallade Mats Persson mig för ”kulturelit” inte en utan två gånger. Det är en märkligt pirrande känsla att regeringen gör uppror mot en.
Men faktum är att det är han som styr. Han är arbetsmarknadsminister i ett land med rekordhög arbetslöshet – som under våren har klättrat så högt som 11 procent. Han har all möjlighet att motverka gängvåldet genom att erbjuda en alternativ inkomst för unga män. Men han klarar inte av det, och skyller sitt misslyckande på en rappare.
Och om han inte orkar göra sitt jobb – varför ska någon annan göra det.
