Emmanuel Macron vann till sist med en större majoritet än vad flera opinionsmätningar hade förutsett, med strax över 66 procent av rösterna mot Marine Le Pens 34 procent. Det var långt ifrån Jaques Chiracs 82 procent mot Jean-Marie Le Pen 2002, men mer än vad många hade befarat. Valdeltagandet var som väntat lågt, bara omkring 65 procent röstade vilket innebär det lägsta valdeltagandet sedan 1969. Dock gick tillräckligt många av de röstande åt rätt håll för att Le Pen inte skulle komma i närheten av makten. En av anledningarna kan ha varit den TV-sända debatten som hölls mellan de båda kandidaterna förra torsdagen.
Katastrofdebatt
Debatten räknas allmänt som ett lågvattenmärke för tv-sänd politisk journalistik och påminde på flera sätt om duellerna mellan Hillary Clinton och Donald Trump. En mästrande och nedlåtande Macron och en hånfull och insinuant Le Pen avbröt ständigt varandra och reducerade debattledarna till blyga läktaråskådare. För den vanliga TV-tittaren kändes det mer som att bli vittne till en trafikolycka än en presidentvalsdebatt.
Båda kandidaterna var måna om att framställa sig som varande bortom höger-vänster-skalan: Le Pen i klassisk fascistisk anda och Macron i postpolitisk teknokratisk sådan. Le Pen gjorde det märkliga valet att gå till hård populistisk attack mot Macron i ett uppenbart försök att locka över Mélenchon-väljare i stället för att tona ned populismen och den ekonomiska suveränismen till förmån för osäkra Fillon-väljare. Det gjorde att hon trasslade in sig i obegripliga resonemang om dubbla valutor medan hon fumlade med sina manuspapper och fick Macron att framstå som en tålmodig ekonomilärare.
Mot slutet av debatten blev Le Pens desperation uppenbar: med ett smått vansinnigt leende försökte hon utmåla Macron som François Hollandes arvtagare och nedlät sig till att foga in små hånfulla kommentarer mellan hans pauser. Det var svårt att se någon väljargrupp som skulle kunna ha övertygats av hennes prestation utöver de redan frälsta och valutgången kan mycket väl ha avgjorts där och då.
Nationella Frontens seger
På söndagskvällen hade Marine Le Pen dock åter ett leende på läpparna och av hennes presskonferens att döma var det lite som tydde på att hon hade förlorat valet. Hon deklarerade glatt att det franska folket hade utsett Nationella Fronten till främsta oppositionsparti och lovade att fortsätta kampen i de kommande parlamentsvalen. Sedan gick hon ned från podiet för att dansa med firande anhängare. Trots nederlaget har hon och hennes väljare all anledning att jubla.
Le Pens 34 procent motsvarar nästan 11 miljoner röster. Det är dubbelt så många som hennes far fick 2002. Mellan första och andra omgången vann hon över tre miljoner nya röster. Av dessa kom en mindre del än väntat från Jean-Luc Mélenchons väljare. Ungefär hälften av hans anhängare stödde Macron medan en omkring en tredjedel avstod eller lade ogiltiga röster. Den största gruppen av nya väljare kom som väntat från högerkandidaten François Fillons läger. I fransk media handlade debatten inför söndagens val nästan uteslutande om hur många Mélenchon-väljare som skulle avstå och det omoraliska i deras beteende. Att nästan lika många Fillon-väljare valde att aktivt stödja Le Pen verkar uppenbarligen inte ha ansetts lika problematiskt.
Även om arbetslösheten skulle minska kortsiktigt kommer resultatet att bli ökad otrygghet
För ett parti som Nationella Fronten är 34 procents stöd i en andra presidentvalsomgång allt annat än en förlust. Partiet grundades 1972 som reaktion på Algeriets befrielsekrig och 68-rörelsen av grupper med nära band till såväl nyfascistiska koloniala organisationer såsom OAS som pétainister som var aktiva kollaboratörer under Vichy-regimen. Det är med andra ord en rörelse av en annan kaliber än många andra i dag aktiva högerpopulistiska grupper. Att låta ett sådant parti få kontroll över militär och polisväsende vore förödande.
Dock är det inte mycket som garanterar att det inte kan bli verklighet redan om fem år. Emmanuel Macron har lovat att sjösätta en aggressiv nyliberal politik redan i sommar som ska fullborda de arbetsmarknadsreformer som han hjälpte till att driva igenom under Hollandes styre. Även om arbetslösheten skulle minska kortsiktigt kommer resultatet att bli ökad otrygghet. Till skillnad från länder som Sverige är sambandet mellan den typen av reformer och ett ökat stöd för högerextrem politik i Frankrike närmast kausalt. Jean-Luc Mélenchons val att inte öppet stödja Macron handlade om att inte verbalt legitimera en politik som av all statistik att döma kommer att gynna extremhögern. Det var viktigt att Macron vann, men det var också viktigt att han inte gjorde det med en alltför stor marginal. Enligt en undersökning var det totala antalet väljare som röstade på honom av övertygelse bara 10 procent. Som journalisten François Ruffin skrev i ett öppet brev till den ännu icke valde Macron tillträder han som en ”redan hatad president”.
Viktiga parlamentsval
Samtidigt fortsätter Marine Le Pen sitt projekt att tvätta sitt parti rumsrent för att bredda den redan växande väljarbasen. På söndagskvällen togs nästa steg när hon meddelade att partiet kommer ändra både namn och logga.
Nu återstår de viktiga parlamentsvalen nästa månad. Det bästa sättet att hindra Nationella Fronten från att nå makten i nästa presidentval är att göra det omöjligt för Macron att regera de kommande fem åren. Enligt en undersökning vill 61 procent av de tillfrågade inte att Macron ska få en egen majoritet. Macrons rörelse En Marche! leder knappt i mätningarna. Men om Mélenchons rörelse la France insoumise får tillräckligt stort stöd kan det leda till just det. Vilket antingen kraftigt skulle försvaga Macrons presidentskap eller leda till nyval.
