För 140 år sedan, den 5 mars 1871, föddes Rozalia Luksenburg i den lilla polska staden Zamósc. Hon blev under sitt förtyskade namn Rosa Luxemburg känd som marxistisk teoretiker och agitator.

Känd debattör

Rosa kom tidigt i kontakt med arbetarrörelsen och blev ett slags skolagitator.
1889 tvingas hon gå i landsflykt och som många andra socialistiska flyktingar hittade hon en fristad i Zürich. När den polska socialdemokratin splittras år 1893 finns Rosa Luksenburg med bland den internationalistiska vänstern som bildar Konungariket Polens Socialdemokrati (SDKP), ett parti som så småningom blev Polens kommunistiska parti. Fram till sin död år 1919 förblir hon en av partiets viktigaste teoretiker, och hon motsatte sig alla försök att fläta ihop den polska nationella frågan med kampen för socialismen.

Skenäktenskap

I Sverige är Rozalia Luksenburg mest känd som Rosa Luxemburg och det är hennes textproduktion på tyska som brukar stå i fokus. 1898 blev hon genom ett skenäktenskap tysk medborgare för att kunna vara politisk aktiv i den del av Polen som då lydde under tyskt styre. För tyska SPD:s räkning agiterade hon för de polsktalande gruvarbetarna i Schlesien. Hon gjorde snart karriär inom det tyska partiet, jobbade som lärare på partiskolan och blev känd för sina debattartiklar i partiets teoretiska organ. Luxemburg förknippades under sin livstid mest med debatterna om ”sociala reformer eller revolution” och om den politiska masstrejken.

Facklig kamp

Under en tid då de ledande marxisterna ansåg att socialismen så att säga väntade runt hörnet, menade Luxemburg att endast en (social) revolution skulle kunna leda till socialismen. Vare sig parlamentariska reformer eller rent facklig kamp kan enligt henne rubba det kapitalistiska samhällets grundfästen. Utifrån sina studier av den första ryska revolutionen år 1905 formulerade hon tesen om att fackets kamp ska vara underställd det revolutionära arbetarpartiet.
Hennes revolutionära vision leder henne förstås in i en allians med andra radikala krafter inom den andra internationalen. Hon blir en av Lenins allierade i kampen mot ”revisionismen”, och föga förvånande är hon med och bildar Tysklands kommunistiska parti i december 1918. Partiet startar snabbt ett väpnat uppror i Berlin.

”Ni slöa hantlangare!”

Upproret slås dock blodigt ner och ordningen återställs snabbt. Ett av de drygt 1 500 dödsoffren är Rosa Luxemburg. Så här lyder inledningen till hennes sista ledare som publicerades bara ett dygn innan hon mördades den 15 januari 1919. ”Ni slöa hantlangare! Er ’ordning’ är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!”