Vänsterns historiska skuld har vi hört mycket om de senaste åren. Så mycket att det vore ytterst förvånande om det fanns en enda vänsterpartist som inte antingen suttit på konferenser och hört partiets egna självkritik, eller läst böcker och själva grubblat på problematiken.
Det har förmodligen inte att göra med genetik – förmodligen mer av miljöpåverkan – men människor som tillhör vänstern är av annat virke än högern.

Jag mötte Timbros Dick Erixon i tv-sänd debatt förra veckan för att diskutera Irak och Mellanöstern. Erixon tillhörde dem som från början till slut stött invasionen av Irak, trivialiserat tortyr och krävt hårdare bestraffning av de som gör motstånd mot ockupationen. Allt under förespegling att det är värt mödan. Nu faller landet i bitar och kalkylen spricker.
Det var inte mycket Erixon hade att säga om det faktum att Irak håller på att gå under i inbördeskrig eller om ockupationens brutalitet. Han hade istället en enda fråga: Vad är alternativet?
Tja, kanske skulle Erixon sagt så efter Hiroshima och Nagasaki också. Trots allt var det japanska kejsardömet en diktatur. Lika bra att några hundratusen dog och att landets befolkning 60 år senare får ta konsekvenserna i form av cancer och missbildningar.
Ja, vad finns kvar att säga när väl katastrofen är ett faktum? Erixons svar påminner om en sexåring som just bränt upp huset efter lek med tändstickor. Han vill helt enkelt inte ta i faktumet att huset brann ned: huset var fult redan innan. Det går inte att utkräva något ansvar av en sån person.

En annan möjlig utväg för de som vill hålla fast idén om att ockupationen av Irak gjort demokratin gott är att inteckna alla tänkbara positiva tecken på USA:s konto. Påstå att studentdemonstrationer i Iran vore omöjliga annars eller se ett plötsligt genombrott för demokrati i ett eller annat val. Det vore också en form av bedrägeri, konsekvent med försöken att binda samman demokrati med USA:s korståg. Invånare i de muslimska länderna är nämligen ännu mer lika oss än bombhögern vill påskina. De vill inte bara ha trygghet, demokrati och frihet. De vill slippa förnedras av utländska makters soldater också.
Det vore hälsosamt för den svenska bomhögern att bara under en månads tid fundera på vad som gick käpprätt åt skogen med deras planer. Det är troligt att de inte kan bli mindre kloka av en sådan process.