En gammal sko kommer drivande likt en Puh-pinne i Limmats vatten. Jag följer den in under stenvalvet vid Banhoof-Brücke och letar mig uppför gatorna i riktning mot Spiegelgasse nr 14. Halvvägs finner jag en bokhandel. Kommer ut med fotoboken Century och ett grafiskt kort, föreställande en man och en kvinna med ett nyfött barn mellan sig. (Jag ska bli morfar.)
Jag går vilse bland gatorna – Elsassegasse, Leuegasse, Rindenmarkt. Men så plötsligt ser orden inhuggna i sten:

HIER WOHNTE
V.21.FEBR.1916 BIS 2.APRIL 1917
LENIN
DER FÜHRER DER RUSSISCHEN
REVOLUTION

Jag studsar för det tyska ordet. Lenin har aldrig varit någon führer för mig. Det svenska ordet ”ledare” har en annan klang, men inte heller ”ledare” var han för mig 1968. Men filosof och inspiratör var han.
Det börjar regna, fukten tränger innanför kragen, jag ser en helt annan gata än den Lenin såg när han fick budet om revolutionen och i sitt avskedsbrev till Schweiz’ arbetare skrev: ”Endast det revolutionära proletariatet i Ryssland och i hela Europa – som förblir internationalismen trogen – är i stånd att frälsa mänskligheten från det imperialistiska krigets fasor!”
Jag finner ett mindre torg. Här nasas afrikanska skulpturer och indiska sjalar inbäddat i en stark doft av hasch och vid Banhoof-Brücke sitter en vit duva och betraktar två svanar som stretar mot Limmats vatten. Den bilden var säkert densamma på Lenins tid, tänker jag och går in på stationen där man bygger om. På Immage tar jag en öl och börjar bläddra i Century, där en tysk smed, år 1899, står vid sitt städ och prinsessan av Wales ligger på en divan. Matroserna på pansarkryssaren Potemkin. Zapata mördad i Mexiko och en lynchning i Nebraska 1919. ”Allt hopp ute för Lenin” förklarar bildtexten där Lenin sitter i rullstol och charleston uppvisas i USA. Hitler och Göring. Krig svält och bomber varvas med vardagsliv och en sydvietnamesisk kvinna skjuter med gevär. John Lennon och Yoko Ono, och en lång kö vid Mao Tsetungs mausoleum.
Allt passerar revy i rasande fart. Jag läppjar på ölen, tittar rakt ut i rummet och frågar mig varför jag ska ha så bråttom. Jag har ju tid att vandra in i kontemplationens kravlösa lunk.

Börjar därför om och upptäcker vid det lilla torget en staty i grov tillhuggen granit med inskriptionen: Dieser stein der stumm ist, wurde errichtet sur zeit des kriges in Vietnam.
Där står årtalet 1967, då jag blev arresterad och åtalad för att ha demonstrerat mot USA:s bombningar. Då det inte längre gick att vara pacifist. Förtryck hade fött motstånd – David mot Goliat. Jag hade börjat läsa Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och Lenin hade rätt. Kapitalismens inneboende motsättning – att kapitalet ständigt måste föröka sig – leder till monopol, som kräver ökat utrymme, och i förlängningen till krig, vilket kapitalisten inte kan motarbeta om han vill förbli kapitalist.
Men jag ville ha ett system som styrdes av hjärnor. Inte av systemets konstruktion – ”ekonomin” som senare fick namnet ”börsen”.
Jag tillhörde den första egentliga ”ungdomsgenerationen”, där inte efterfrågan styrde, utan konsumtion och reklam. Men vi gick på Impo och köpte jeans, som då var mycket billiga. Och vi protesterade mot de rika som gjorde sig rikare på att de fattiga förblev fattiga, så länge de fattiga inte kunde bli goda konsumenter och därmed berika de rika.
Jag fortsätter min vandring och tänker på hur världen såg ut när Lenin gick här. När barnen i Ryssland organiserade sig i ligor som mördade för att själva överleva. När världskriget lagt Europa i ruiner trots att arbetarrörelsen i alla länder enats om att vägra ta till vapen. Vad tänkte han på, när han och de andra träffades på Restaurang Zähringerhof för att anträda resan till Ryssland i det plomberade tåget. Och hur gick det för föräldralöse Robert, fyra år – en av resenärerna?
De levde i sin tid, utan facit. Jag lever i min. Jag har tagit ställning – Vietnam, Afghanistan, Irak… Jag har engagerat mig – för David mot Goliat – i den svenska vardagen och mina ställningstaganden har alla bottnat i den världsåskådning jag formades av som ung. Det varken kan eller vill jag göra avbön för, ty då förlorar jag mig själv. Och jag undrar vilka ställning mitt barnbarn ska tvingas ta. Men då har den gamla skon hunnit långt utanför stadens murar.