I När hyresgästerna gjorde uppror skriver välfärdsforskaren Hannes Rolf om hur den första hyresgästföreningen bildades 1875 för att gemensamt verka för ”den rådande bostadsbristens afhjelpande”. På 1920-talet växte en landsomfattande rörelse fram som med hyresstrejker, bojkotter och massuppsägningar av hyreskontrakt slogs för de fattigas rätt till ett hem.

Hyresgäströrelsen är en av de många folkrörelser som byggde den svenska välfärdsstaten, och de historiska banden till Socialdemokraterna är kvar än i dag. Men hur ska rörelserna agera när det finns två partier som säger sig företräda deras intressen? På Vänsterdagarna slog Nooshi Dadgostar rentav fast att ”det finns bara ett arbetarparti i Sverige.”

Frågan har blivit högaktuell det senaste året.

När Vänsterpartiet lade sig åsiktsmässigt nära Hyresgästföreningen i frågan om marknadshyror, samtidigt som Socialdemokraterna tryckte på för en utredning tillsammans med Centerpartiet, så var föreningens ordförande Marie Linder partipolitiskt neutral. Samtidigt beklagade hon att Socialdemokraterna förhandlat utan att bjuda in dem.

Efter Vänsterpartiets seger fick de mersmak och lade sig nära både LO och Pensionärernas Riksorganisation PRO i frågan om arbetsrätt och pensioner under förhandlingarna om att släppa fram Magdalena Andersson. Men den här gången bröt båda organisationer in i debatten på Socialdemokraternas sida.

Till en början lämnade Vänsterpartiet öppet vilken reform de ville få igenom. De nämnde sjukförsäkringarna, arbetsrätten och pensionerna. Uppenbarligen handlade det främst om att i god tid före valet upprätta principen om att de skulle få påverka i samma utsträckning som C, snarare än om det exakta innehållet.

Då ryckte LO-chefen Susanna Gideonsson in och slöt ett snabbt avtal med Svenskt näringsliv. Ett avtal som organisationen bara ett år tidigare kritiserat hårt, och som riksdagens mest antifackliga parti Centerpartiet nu jublade åt. Samma dag avgick Stefan Löfven och skrockade hånfullt att frågan var löst. Så vad fanns det att förhandla om?

Tajmingen säger allt. LO-toppen ville tippa förhandlingarna till Socialdemokraternas fördel, och då fick avtalets innehåll ge vika.

Valet föll då på pensionerna, specifikt den garantipension som tillfaller den fattigaste tredjedelen pensionärer. De som har varit arbetslösa i perioder, slitit ut kroppen, eller jobbat deltid på grund av ansvar i hemmet. En tydlig klass- och kvinnofråga alltså. Men mitt under förhandlingarna ryckte PRO:s vice ordförande Jan Andersson ut på Socialdemokraternas sida. Höjd garantipension är ett ”dåligt förslag”, skrev han på Facebook, för om de fattigaste pensionärerna får det bättre utan att allmänpensionen höjs skulle det undergräva förtroendet för ett system där pensionerna är kopplade till arbetslivet. 

”Det gynnar bara de pensionärer som aldrig förvärvsarbetat eller som har förvärsarbetat väldigt lite”, avslutade han och slog en kil mellan de arbetare som tjänat mest och minst.

Så lät det inte 2019, när den socialdemokratiskt ledda regeringen föreslog en höjning av garantipensionen med 200 kronor. ”PRO välkomnar regeringens förslag som förbättrar för de sämst ställda pensionärerna”, skrev organisationen i ett pressmeddelande. Höjd garantipension och höjt tak i bostadstillägget var två frågor organisationen kämpat för länge, skrev man, men beklagade att förslaget ”tyvärr inte [är] tillräckligt för de pensionärer som har det allra svårast”.

Varför slogs PRO själva för en höjning av garantipensionen, om den underminerar hela pensionssystemet? Varför inte återigen förespråka höjd garantipension så länge den kommer med ett löfte om att den allmänna pensionen står näst på tur? Och varför svängde LO samma dag som Stefan Löfven avgick?

De enda som inte förstår har betalt för att inte förstå.

När Susanna Gideonsson blev invald i Socialdemokraternas verkställande utskott sade hon till Handelsnytt att hon ”har varit socialdemokrat hela sitt liv”. Jan Andersson var i sin tur riksdagsledamot för partiet mellan 1994 och 1999, Europaparlamentariker till 2009, samt gift med tidigare S-ministern Ines Uusmann. Våra massrörelser leds av partister.

Dessa dubbla stolar har gynnat rörelserna länge, men frågan är om det inte är en ny tid nu. Det finns två partier som slåss om att företräda deras intressen. I en normal värld hade det varit en tillgång för rörelserna, som skulle kunna spela ut partierna mot varandra för att få igenom politik som gynnar deras medlemmar. Socialdemokraterna skulle dessutom må bra av en sådan näsknäpp, när de har börjat runda folkrörelserna för att själva sluta överenskommelser med näringslivet och högern.

I stället underminerar man den ena parten mitt under kritiska förhandlingar. Snyggt är det inte. Nu ska det bli intressant att se hur de mest aktiva gräsrötterna reagerar på att deras organisationer leds av politruker som väljer partistiskt ränkspel framför att få igenom politiken som medlemmarna har röstat fram.