Ibland blir det bara nog.

Under våren har regeringens krypande för Erdogan nått en ny botten. Det är vi på Flamman knappast ensamma om att tycka – med över 400 bidrag till vår satirtävling, omnämnanden i europeisk press, avfärdanden i den regimvänliga turkiska tidningen Sabah, och en rad tidningar som har anslutit sig till aktionen.

Så här skriver Matilda Molander, redaktör på Liberal debatt (23/1):

”Det behöver knappast sägas att socialistiska Flamman och Liberal Debatt är oense om det mesta. Det kommer vi förhoppningsvis fortsätta att vara. För att värna just den fria, oeniga samhällsdebatten gör vi gemensam sak i försvaret av rätten att få häckla makten – och sina politiska motståndare.”

Victor Malm på Expressen Kultur stämmer in (23/1):

”Personligen anser jag att ett Natomedlemskap är den bästa vägen framåt för svensk säkerhet, men inte till priset av vår yttrandefrihet. Åsiktsskillnader i sak påverkar inte behovet att stå upp för det fria ordet, som står över och möjliggör våra motsättningar.”

Denna principfasthet är vacker att se. Jag vill även tacka Arbetaren, Internationalen, Ny Tid, Sydöstran och Syre för sina principiella publiceringar.

Andra har försökt påtala hyckleri. Åsa Linderborg önskar i Aftonbladet Kultur ”att vänstern kunde hålla sådana här barrikadtal varje gång deras motståndare får ordet strypt” (20/1). Per-Ola Olsson på Norrköpings Tidningar påpekar att vi inte drog ”denna lans för exempelvis Lars Vilks rondellhundar.” Jönköpings-Postens ledarsidor frågar vems ärenden vi går (20/1) och anklagar oss för att tala med ”kluven tunga” (21/1), för att vi påstås hålla tillbaka inför auktoritära socialistiska länder.

De vet inte vad de pratar om. Så sent som i november försvarade jag Vilks på dessa sidor: ”Det är sant att Lars Vilks frihet – och indirekt även tidningarnas och utställarnas – begränsades av militanta islamister. Tongivande debattörer till vänster har tyvärr svajat i frågan, som när Göran Greider försvarade Moderna Museets löjliga beslut att inte ta in rondellhunden.”

Jag vill vända frågan till kritikerna. Varför tar ni chansen att misstänkliggöra en så stark solidaritetshandling med kurderna och ett upprop för yttrandefriheten? Ni hade ju själva kunnat ge prov på principfasthet genom att ansluta er.
Sådana prioriteringar förvånar. Samma sak gäller Ulf Kristersson, som än en gång uttalar sig kritiskt mot en individuell protest snarare än mot Erdogans försök att begränsa svensk yttrandefrihet, i detta fall riktat mot Rasmus Paludan:

”Yttrandefrihet är en fundamental del av demokratin. Men vad som är lagligt är inte nödvändigtvis lämpligt. Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling. Jag vill uttrycka min sympati för alla muslimer som sårats av det som hände i Stockholm i dag” (Twitter, 21/1).

Så lät det inte under påskupploppen i förorten förra året, när Ebba Busch frågade varför polisen inte ”sköt skarpt” så att ”100 islamister” skadades i stället för poliser. Men visst – låt mig vara konsekvent och berömma denna nyfunna solidaritet med Sveriges muslimer. Frågan är bara när samma stöd ska uttryckas till alla kurder, journalister och politiker som fänglas och torteras av Erdogans regim. Om inte nu så när?

Som så ofta avslöjas ens lojaliteter av var man placerar tonvikten, från höger till vänster. Men precis som högerextremisten Rasmus Paludan har rätt att elda upp heliga skrifter, har vi rätt att trycka satir. Han vill sprida hat, vi vill sprida solidaritet – men båda protesthandlingar bör vara tillåtna. Erdogan och andra autokrater ska hålla tyst om svensk yttrandefrihet till den dag då de förhoppningsvis störtas, så att våra turkiska bröder och systrar kan leva friare.
Dessa självklarheter önskar jag att regeringen hade sagt i stället för att gång på gång förnedra sig inför hela världen.