Små fel och stora feltolkningar – det är vad Levande historias bild av kommunismen erbjuder. Det finns ingen anledning att påstå att deras bild är sann, skriver Stefan Lindgren.
Sture Källberg tycker (Flamman 8/5 2008) att ”kommunismens brott” skildras på ett ”acceptabelt sätt” av det statliga verket Forum för levande historia. Det tycker inte jag.
Dessutom tycker jag att vi – både jag och Sture Källberg – som upplevt solidaritetsrörelsen under Indokinakriget och haft förmånen att resa såväl i Kina, Sydostasien som i Ryssland, borde ha mer att komma med än ett uppgivet: ”Javisst, så var det”, när staten bereder sig att mata generationer av skolbarn och vuxna med greuelpropaganda om kommunismens massmord.
Vi bör ge den bakgrund som saknas till de fragmentariska, selekterade sanningarna i Levande historias tappning. Vi bör nagelfara såväl de små lögnerna, de större och de största, det vill säga statistiken.
Idag är det till exempel helt klarlagt att det statliga verket Forum för levande historia i sin masspridda skrift ”Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” använt sig av rena bildförfalskningar.
Den 23 april medgav verkets pressekreterare Jonas Morian på verket i ett brev att bilderna från ”svälten i Ukraina” inte alls visar det de sägs visa: ”När vi först fick bilderna från Scanpix så var de inköpta från den franska bildbyrån Sipa Press. Bildtexterna uppgav att bilderna var tagna i Ukraina 1932 och illustrerade den stora svältkatastrofen Holodomor. När vi nu bett Scanpix gräva vidare har de fått fram uppgifter från den ryska bildbyrån Itar-Tass som istället daterar bilderna till 1922.”
De felaktiga bilderna gör en stor skillnad, eftersom svälten i Ryssland 1921-22 till stor del var ett resultat av inbördeskriget och västmakternas intervention. Bilder på ett folkmord som sovjetledningen påstås ha organiserat visar istället en svält som Västeuropas militärer avsiktligt förvärrade.
Men det är inte den enda bildförfalskningen.
Bilden på sidan 30 i Levande historias bok, som sägs visa ”en grupp självägande bönder på väg att deporteras”, visa i själva verket en fattigbondedemonstration till stöd för partiets beslut den 30 januari 1930 att inleda ”likvideringen av kulaken som klass”.
Jag tycker inte sådana förfalskningar är småsaker, i synnerhet inte när de sprids som statligt auktoriserade sanningar. De små förfalskningarna är symptom på stora.
Det finns betydligt fler tolkningar av Gulag-fenomenet än den som Forum för till torgs. Om vi idag vet av nya arkivrön att det den 1 januari 1941 satt 1.929.729 människor i Gulag, och att 1,5 miljoner av dessa var ”vanliga” förbrytare, vad säger det oss?
Vi kan säga att det är ett fängelsesystem – grymt, godtyckligt, dödligt – men rentav ur vissa synpunkter jämförbart med dagens fängelsesystem i USA, där det den 31 december 2006 satt 2.258.983 miljoner människor inspärrade.
OK, vi tycker inte om det. Men i Sovjetunionens fall måste man ändå påpeka att det ingick i landets forcerade industrialiseringsplaner. Slavarbete! (Visserligen tidsbegränsat, men i förfärande många fall livslångt). Det tycker vi heller inte om. Men vilka var alternativen när fascismens anlopp stod för dörren?
Vi tycker om god choklad, men vi tänker inte på att denna billiga, näringsrika choklad idag till stor del produceras av slavarbetare. Dagens globala marknadsekonomi beräknas sysselsätta 25 miljoner slavarbetare (Antislavery International).
Frågan blir då om praliner är ett tillräckligt moraliskt högtstående syfte för att legitimera slaveri, men inte Sovjetunionens kamp för överlevnad i en aggressivt fientlig omvärld som slutade i historiens största envig med ett människoslukande, på rashat och extrem kapitalism grundat system.
Sovjetunionens historia är en härva av moraliskt högtstående ambitioner, lusinfekterad efterblivenhet och våldsexcesser – från omvärlden liksom från landets ledning. När Bertolt Brecht efter Chrusjtjovs ”avslöjartal” 1956 talade om Stalin som ”folkets högförtjänte mördare” var det inte bara en språkkrumelur, det var en insikt om exakt hur motsägelsefull hans gestalt var.
Vad Sture Källberg skriver om Kina och Kambodja finner jag ytterst märkligt. Källberg, som ju själv skrivit boken Kamrat med 700 miljoner och borde veta en hel del om Kinas resning ”from rags to riches”, kan ju inte rimligen tro på amsagorna om att Mao Tsetung utrotade tiotals miljoner bönder.
Första gången jag träffade Sture Källberg var på ett Vietnammöte i Örebro där han berättade om det fredliga Kambodja som då höll på att utplånas under USA:s bombmattor.
Har du verkligen glömt hur det var, Sture? Allt som du själv såg och upplevde, talade och skrev om?
