Hasse Karlberg hinner inte guida mig många steg från järnstaketet runt ”Spottkoppen”, ringen i mitten av Stockholms Centralstation, innan vi blir haffade av en glad själ som snabbt börjar rabbla uppdateringar från ett stökigt liv.

– Jag fick epilepsianfall i maj, tuggade sönder tungan och allt, säger mannen i mössa.

– Jag har ju krökat länge, så spy och grejer är man van vid, men det där var nåt nytt. Att åka in på avgiftning kändes som nåt slags tecken, och det är lite halleluja i huvet nu, så jag ska nog till kyrkan. Jag har lite att bekänna där.

Mannen är en av många som står i den slamriga hallen och kränger Situation Sthlm-tidningar, men till Hasse Karlberg kommer han bara fram för att hälsa. Det märks snabbt att 61-åringen är ett känt ansikte.

– Är det bra med dig? Du ser fräsch ut! Det har du inte alltid varit, säger mannen till Hasse.

– Det går i vågor, skrockar han tillbaka.

– Kör du stadsvandringar fortfarande?

– Ja, för fan.

Det är precis en sådan vi är på nu. Via föreningen Street Minds, som grundades 2019 med Arvsfondspengar, erbjuder Hasse med flera något unikt: stadsvandringar på Stockholms gator, med guider som själva vet hur det är att bo och leva på dem.

– Man har ju klivit över en del trösklar, alltså. Det tog nog ett år från att jag hade börjat plocka pantburkar, tills jag lyfte på en soptunna och tog en burk därifrån. Numera bryr jag mig verkligen inte ett dugg. Det är en jäkligt skön grej med att bli gammal.

Den benkoll som ”Adde” har på Tensta har ”Jocke” på Medborgarplatsen. Hasse själv känner Centralkvarterens skrymslen och vrår som sina egna innerfickor. Han är dessutom bekant med många som vistas där, inklusive mannen vi just pratat med.

– Den killen brukade vara gravt alkoholiserad, så det var både förvånande och roligt att höra. Den där jävla alkoholen, alltså, det måste vara det svåraste missbruket att ta sig ur, reflekterar Hasse Karlberg.

– Man kan inte slå på tv:n en gång utan att konfronteras med det. Jag har varit slav under både amfetamin och hasch, då kan man i alla fall bryta upp och flytta till en annan stad. Det är inte uteserveringar och gröna skyltar, precis.

Utanför entrén svischar matbud, elsparkcyklar och andra stadsbor förbi, stressat på väg någon annanstans än det blöta gatuplanet.

Första anhalten ute i regnrusket är bänken vid Vasagatans taxirondell, dit kön börjar ringla redan kvart över fem varje morgon. Ibland äter över hundra man gratis frukost när den ex-hemlöse eldsjälen Kavian Ferdowsi punktligt dyker upp vid sexsnåret och börjar lasta fram bullar, limpor och kaffe på elskåpet. Förra året höll han julbord i 17 dagar.

– När Kavian gick med mig en morgon till Apoteket frågade jag ”tröttnar du aldrig på oss jävla lodare, som bara vill ha och ha?” Han svarade ”det är inte jag, det är Jesus”. Men närmare Jesus än honom kommer man inte i min tillvaro, säger Hasse med vördnad.

Kavian Ferdowsi har också startat den billigare och mer kristna Situation Sthlm-konkurrenten Hemlösas Tidning. Nyligen nominerades han till Nobels fredspris av riksdagsledamoten Nima Gholam Ali Pour (SD). Hasse Karlberg vill själv visa uppskattning genom att dra ihop en ”frukostkör” som ska sjunga sånger för Kavian. Men det får bli någon dag när han lyckats samla tillräckligt många stammisar.

– Annars blir det bara en liten dunk i ryggen av nån som stinker öl, kanske ett grötigt ”tack ska du ha”. Han förtjänar så mycket mer.

När Hasse vill fräscha till sig efter frukost blir det ofta på Stadsmissionens dagcenter på Kungsholmen. Förutom lunch och lånedator erbjuder centret tvättstuga, dusch och hela, rena skjortor och underkläder, ”även om man kommer sju dagar i veckan”. Han berättar om en välkänd kvinna som i dag drar två Dramaten efter sig, men alltid ser ”tipptopp” ut.

– Nyfriserad, nysminkad, fräscht klädd. Jag fattar inte hur hon bär sig åt. Det sägs att hon bor i ett garage här i närheten, jag brukade se henne på Sumpans kyrkogård för länge sedan.

Det absolut värsta med hemlösheten, och livet självt, finns det ingen tvekan om för Hasse: ensamhet.

– Att gå och lägga sig i en tunnel eller port och sova helt själv, det har jag aldrig gjort. Blir jag ensam en natt promenerar jag hellre runt och plockar lite tomburk. Men jag har alltid kunnat känna mig ensam, även i en folksamling.

Ett reportage i Situation Sthlm (#324) lyfter samma ämne. 24 procent av storstadsborna känner sig ”ofta” ensamma jämfört med bara 17 på landsbygden, enligt Folkhälsomyndigheten – och bland hemlösa är det ett välkänt, paradoxalt fenomen att känna sig mer ensam, om inte fullkomligt vansinnig, när man väl fått en (tom, knäpptyst) lägenhet och en dörr att stänga bakom sig.

Hasse trodde själv det mest var ”skitsnack”, tills han fick se flera påverkas kraftigt i sin närhet. En av de var tjejen han träffade på gatan, som då hade varit bostadslös i 36 år.

– Hon var skadad, alltså – det är längre än du har levt, du kan tänka dig. Alla härbärgen är ju könsuppdelade, killar och tjejer, men vi blev ihop och ville ju sova tillsammans. Så vi hängde tjufyrasju, egentligen, där vi kom in helt enkelt.

Vi avbryts av ett ”Tjaaa!” när två andra gamla bekanta med Situation-buntar passerar frukostbänken, och jargongen börjar flöda direkt. ”Du visar Varma Rummet, va? Står det ”Stoffe” på väggen fortfarande? Jo, man har blivit lite tjock, men det gör väl inget? Vi har fan fått en lägenhet efter tio år, lagar skitgod mat, och har slutat med tjacket.”

Ett färggrant sprutblåmärke som flashas på mannen i parets nedre mage blir en bitter påminnelse om att Subutex, den vanligaste injektionsmedicinen för att behandla heroinmissbruk, ska sluta säljas helt i Sverige efter årsskiftet. Den mustiga anekdoten om ett förvånansvärt ostört knull på damtoaletten på Sankt Görans sjukhus (”jag sade till väktaren att det är för fan 20 minus ute, vad skulle du själv göra?”) följs av nyfikna frågor till Hasse om ifall han bor någonstans numera.

– Jag flyttade in som inneboende hos en kvinna i mars! Nej, vi är inte ett par, det har jag aldrig sagt. Då hade jag inte bott kvar. Men jag lagar maten, det är min hyra.

Hasses pappa lärde sig laga mat ordentligt först när han var 78 år, och mamma inte orkade längre, men hann bli ”skitduktig” på att baka bröd de sista åren hon var i livet. I dag är farsan 90, och en gatulegend i sin egen rätt, som vid sin ålder fortfarande sick-sackar på cykel mellan spårvagnarna i Norrköping, enligt Hasse.

I släkten finns faktiskt gott om ärvda pengar, som Hasse snart själv kan komma att få ärva en bit av. Hasse var chaufför hela sitt arbetsliv, och började med att köra glassbil 1983. Den senaste lägenheten han bodde i, i Sundbyberg, hade varit hans hem i 37 år när han till slut kastades ut 2018.

– Då kom ett helt team och knackade på, säkert 15 personer. Flyttfirma, polis, hyresvärd, låssmed, läkare, Socialtjänsten, Kronofogden. Vilken jäkla apparat, alltså! Det vore kul att veta vad kalaset kostade. Kanske en struntsumma, med tanke på att jag då inte hade betalt hyran på ett år, skrattar han.

Även om beskedet inte kom som en chock, och han ”vantrivdes” de sista ensamma åren utan varken sambo eller hund (”den bästa sambon han haft”), var det en jobbig upplevelse att lämna huset en garanterad sista gång. 21 kubikmeter inredning magasinerades, och lika mycket slängdes. Men Hasse hade bestämt sig: hyran var inte värd att betala längre.

– Det stod hit upp, liksom.

Så började sju års hemlöshet. Jag frågar hur familjen reagerade på det halvt självvalda livet, samtidigt som Hasse med en hårsmån undviker att slå huvudet i en vägskylt vi går under.

– Farsan blev skitförbannad från början, men det lade sig. I dag har han börjat vänja sig, och vi har en jäkligt bra relation igen.

Mamma tog det lite annorlunda.

– Hon sov inte ordentligt och log nog aldrig mer efter att jag blev bostadslös. Det skäms jag för att jag ställt till med. Jag har haft så bra föräldrar, bättre än många andra, och är på många sätt inte den typiska hemlöse.

– Vet du vad exkluderande arkitektur är? frågar Hasse när vi vandrar in på Centralen igen.

Exkluderande arkitektur eller design formges med målet att hålla hemlösa borta från offentliga platser, och har blivit allt vanligare i svenska städer under 2000-talet. 2015 lade Stockholms stad 200 000 kronor på ett galler under en trappa på Kungsholmen, efter att boende i området larmat om otrygghetskänslor.

I Citytunneln i Malmö installerade man 2012 lutande bänkar för att hemlösa inte skulle sova på dem. Men även funktionsnedsatta fick svårt att använda dem, och efter en anmälan från Diskrimineringsombudsmannen togs de bort.

Hasse pekar mot en av bänkarna utanför McDonalds.

– Det jävla armstödet i mitten sitter där bara för att man inte ska kunna lägga sig ned. Här på nätterna är det nästan bara bostadslösa som håller till.

I våras togs två tredjedelar av T-Centralens bänkar bort, berättar Hasse, och ännu fler armstöd sattes upp. Vintern 2023 började Centralstationen hållas stängd längre om nätterna än förut. Hasse vet precis var ordningsvakterna sitter och håller koll på övervakningsskärmarna, och menar att de numera ”skickar dit nån på en minut” om någon ser ut att börja nicka till.

– De är inte roliga att ha och göra med, alltså. Min teori är att de flesta är 3–4 millimeter för korta för att komma in på Polishögskolan, men ändå ha ett jobb i uniform, och så får vi ta skiten för den bitterheten. Är man i en port och sover, och nån i huset klagar, så kommer antingen de eller polisen. Man blir såklart avhyst oavsett, men polisen kliver in med ett leende på läpparna, hälsar och kollar hur alla har det.

– Man märker direkt vilka som har en mer gedigen utbildning, med lite psykologi och så. Är man uppkäftig ändras så klart attityden, det är ingen idé med någon av dem.

Stadens fastighetsägare tycks också bli allt snabbare på att laga portar som inte går igen ordentligt. Hasse själv ”kan knappt få upp en port även om han vet koden”, men vet precis vilken lokal legend man ska fråga om det krisar om natten.

Jag skulle ju inte rekommendera det här livet till mina barn, om jag hade några.

– Du vet plastskivorna som sitter över löpsedlar? Han skär bitar av dem på något speciellt sätt, och med en sån bit kan han öppna vilken jävla dörr som helst på några sekunder. Det är ju guld värt, i stället för att gå runt med en stor kofot och lämna brytmärken, eller sparka in glasrutor. Till och med polisen uppskattar det.

I Rådhustunneln, ett av Hasses sovrum en gång i tiden, kunde en väckningspatrull väktare köra förbi så ofta som en gång i timmen.

– En av killarna brukar inte säga nåt, bara stå över en med armarna i kors, och sparka allt vad han orkar på ens fotsula. Då är det bara att rafsa ihop sina saker och gå ut. Men det finns helt klart bättre sätt att vakna på.

Dörren till ”Varma rummet”, en passage ned från Kungsbron, är stängd på grund av renovering. Hasse visar mig in i ett snarlikt trapphus några portar bort. Detta har dock inga snösmältande värmeslingor i golvet, och är därför inte lika omåttligt populärt när vinterkylan drar in.

– Det kan vara 15–20 pers som ligger och sover här, säger Hasse.

Vid frukostbänken beskrev vännen med Subutex-ärret Hasse som en ”hårding”, som kunnat sova på barmark utan vare sig kartongmadrass eller klagomål. Han bär helt klart på både tacksamhet och optimism i mängder, och kan nästan låta som en gatulivets reklampelare med citat som ”man behöver aldrig gå hungrig som bostadslös, det finns käk överallt”.

– Många tycker bara synd om sig själva om man frågar varför de hamnat på gatan, vill skylla på att allt är nån jävla soc-tants fel. Frågar man mig blir det mer ett ”jajjemän”!

Han gör ett glädjeskutt, och sprattlar ut med ena benet i en bokstavlig klackspark. Kortfilmen Den lyckligt hemlöse med Hasse i huvudroll har en lite provokativ titel, men exempel som ”man behöver aldrig vara orolig för att tappa bort hemnycklarna!” gör glimten i ögat tydlig – och kommer ur år av verklig erfarenhet.

Jag frågar Hasse om han fortfarande är ”lyckligt hemlös”.

– Ja… Jag måste säga det, jag har faktiskt inte ångrat mig en sekund. När jag blev bostadslös visste jag ju inte hur mycket folk och organisationer det finns där ute, som inte gör annat än att ställa upp för oss.

Men så, tillägger han, handlar det också om ”självbedrägeri”.

– Det är hemligheten med att trivas som bostadslös. Och jag går på det varenda morgon, så det funkar riktigt bra för mig. Men jag skulle ju inte rekommendera det här livet till mina barn, om jag hade några.

När Estrella lanserade ”Chipsvalmyndigheten”, en temakampanj som uppmanar chipskonsumenter att välja ut en ny smak inför det politiska valåret, knackade den faktiska Valmyndigheten på direkt. Myndigheten ansåg att både namnet och den snarlika logotypen var ett solklart varumärkesintrång.

Chipsjätten har haft en ovanligt hög närvaro i politiken den senaste tiden. När Göteborgsmoderaten Axel Josefson besöker riksdagen i slutet av oktober gör han en ”vibe check”, där han frågar regeringspolitiker om vad de gillar bäst med Göteborg. 

”Det här är historien om hur jag förlorade nästan allting till den svenska socialtjänsten.”

Så inleds en tråd på plattformen X, skriven av en tidigare amerikansk marinkårssoldat.

Över ett år har gått sedan högerstyret i Gävleborg, bestående av SD, M, KD och det lokala Sjukvårdspartiet Gävleborg (SVG), beslutade att all offentlig primärvård i regionen skulle flyttas över till ett regionägt aktiebolag. Planen är att sjösätta reformen i början av nästa år.

– Just den här lösningen finns inte på något annat ställe. Det är en ren experimentverkstad, lite som lagen om valfrihet var i Stockholm när man införde den från början, säger Samuel Gonzalez Westling (V) (bilden).