För mig handlade inte Ordfrontkon­flikten om Balkan. Den handlade bara om yttrandefrihet och interndemokrati och det gjorde den nog för nästan alla som engagerade sig på Björn Eklunds sida. Någon gemensam syn på händelseutvecklingen i före detta Jugoslavien fanns inte.
Så länge som Eklunds artikel skapade debatt om Srebrenica var jag obekymrad, även om Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter och skrämde i sin am­bition att krossa hela vänstern. Naivt väntade jag på att Ordfront skulle bjuda in till en stor debatt i ABF-huset där de stridande uppfattningarna om före detta Jugoslavien kunde brytas mot varandra så att vi alla kunde lära oss någonting. Men Ordfront gjorde aldrig det. Istället för att lösa konflikten med intellektuella medel fördömde de publiceringen och censurerade nio artiklar av fasta medarbetare. Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria.
Där började mitt engagemang i konflikten och för mig var det en lång och arbetsam prövning om vad jag anser att yttrandefrihet är för något. Gång på gång tvingades jag påminna mig själv om den oomkullrunkeliga principen att försvara någons rätt att få skriva en artikel som jag själv tycker är problematisk och att mina egna åsikter om en av det sena 1900-talets största tragedier är ointressanta i sammanhanget.
Tryck- och yttrandefriheten är en princip som måste vara överordnad det som sägs i sak. Jag anser att man ska ha rätt att skriva att man är emot invandring, att man inte tror att förintelsen har skett och att man tycker att homosexualitet är onaturligt. Menar man att västvärlden gör något gott när den bombar ihjäl araber, ska man få säga det. Det är fel att kasta saker på nynazisterna när de demonstrerar och det är bekymmersamt att man endast med svårighet kan finna Mein Kampf i bokhandeln.

Men självklart måste det finnas gränser. Man ska inte kunna förtala någon hur som helst och inte heller hetsa mot folkgrupp även om det är svårt att sätta ord på var gränserna går. Tröskeln för att åtala någon ska dock vara hög. Hur mycket jag än ogillar pastor Åke Greens homofobi har han rätt att vädra den i kyrkan. (Samtidigt konstaterar jag att alla de goda liberaler som vältaligt försvarade Greens rätt till yttrandefrihet underlät att försvara Björn Eklunds rätt till samma sak.) Det är den sociala verkligheten som gör att vi inte kan ha några absoluta gränser; i ett helt jämlikt samhälle skulle det inte finnas några diskriminerade grupper att hetsa mot.
Jag ställer mig alltså bakom de in­skränkningar i yttrandefriheten som lagen föreskriver eftersom yttrandefriheten inte ska tillåtas förhindra den grundläggande demokratiska uppgiften att skydda utsatta människor. I övrigt ska dock alla ha rätt att uttrycka vilka åsikter de vill – och det är viktigt att de gör det. Det är bara den som själv lider brist på argument som har anledning att frukta andras rätt att tala och skriva fritt. Att sen inte alla människor kan kräva att få bli publicerade så fort de har något på hjärtat, är en helt annan sak.
Ett försvar för en vidsträckt ytt­ran­de­frihet innebär dock inte att det som skrivs och sägs inte ska granskas – tvärtom. Yttrandefriheten både förutsätter och möjliggör att det som yttras ifrågasätts och sedan nyanseras, avfärdas eller vi­da­reutvecklas.
Allt det här kan tyckas som självklarheter, men är det inte. Det som förvånar med Ordfrontkonflikten är att en av dess hu­vud­aktörer, Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten vilket aldrig blev föremål för debatt i liberal press. Tvärtom hyllades han av en rad publicister som därmed avslöjade också sin behärskade entusiasm för en av liberalismens grundläggande principer. För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.

Sverige brukar berömma sig av att ha en världsunik och urgammal grundlagsskyddad åsikts-, tryck- och yttrandefrihet. Samtidigt uppvisar historien välkända undantag från den principen, så som censuren mot den antinazistiska agitationen under andra världskriget och åsiktsregistreringen under efterkrigstid. De olika direktiv från FN och förslag inom EU till nya terroristlagstiftningar är det senaste exemp­let, där förslagsställarna anser att det ska räcka med att yttra förståelse för terrorism för att man skall kunna dömas.
Det viktigaste hindret är dock struk­turellt. Yttrandefrihet i praktiken är en fråga om resursen att äga självförtroende och språk, vilket är en fråga om utbildning, kön och klass, och om samhälleliga maktstrukturer, det vill säga vem som överhuvudtaget ges en plattform. Sverige är i många avseenden ett land av paradoxer. Å ena sidan har vi under många decennier styrts av ett socialdemokratiskt parti som uppnått statsbärande position, å andra sidan har landet ett ovanligt homogent medielandskap vad gäller ägandeförhållanden och ideologi. Under 1990-talet blev det än färre röster som lyckades tränga igenom det likriktade borgerliga mediabruset, vilket förklarar Ordfronts betydelse och dess stora me­d­lemstillväxt.
Trots sitt propagandaövertag älskar borgerliga intellektuella att svänga sig med citat som exemplifierar de ädla demokratiska dygder de själva tror sig äga, så som det Voltaire tillskrivna ”Jag avskyr det du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för att du ska få säga det”. Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör. Samtidigt är Voltaires maxim ett av den borgerliga revolutionens viktigaste arv och den tål att traderas även om det är få som skulle leva upp till den ens i ett tillspetsat läge – eller kanske just därför.
I Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) som leddes av Hans Schöier, då chefredaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren, andas utredarna ett kompromisslöst allvar inför allas rätt att tänka och yttra sig fritt:

Åsikter kan utmana vedertagna före­ställ­ningar hos en majoritet och alltså hota en rå­dande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stå­ende frestelse att söka förbjuda bort upp­fattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill för­svara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.1

Med andra ord är det just den avvikande uppfattningen som yttrandefriheten är till för, annars är den meningslös – även Stalin var för yttrandefrihet för dem som tyckte som han. Utredarna säger också att ”yttrandefrihetsskyddet är till för den som behöver skyddas – den obekväma informationen, de utmanande åsikterna och de chockerande konstnärliga gränsöverskridandena”. ”Toleransens princip” är när ”[M]ajoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen”.
Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet så som han formulerade den i en radiointervju med Björn Kumm med anledning av att Dagens Nyheter refuserat ett antal debattinlägg om Ordfront:

Det var ju ett svar på en reaktion från redaktörerna på Ordfront som försvarade den här publiceringen med att det är viktigt med en mångfald av röster. Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster. Yttrandefriheten är, som det står så vackert i vår grundlag, till för att medborgarna ska bli upplysta och välinformerade. Så att en yttrandefrihet som används för att förvirra oss, den strider mot yttrandefrihetens mening.2

I den andra DN-artikeln om Ordfront preciserar han sig:

Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, ”säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upp­lys­ning”. Det betyder att artiklar som mot­ver­kar upplysningssyftet – till exempel med­vetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstolen – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.3

Zaremba finner grundlagen vacker, påstår han, men anför den inte alltid korrekt. Framför allt låtsas han inte om att orden ”allsidig” och ”fritt” faktiskt står där i lagen. Han glömmer bort allsidigheten och förtränger helt det syfte lagen anger i första hand – ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte”. För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras.
Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara. Det är en syn på yttrandefrihet som passar diktaturer. Kanske kommer han fram till denna hållning på grund av sin anmärkningsvärt oproblematiserade syn på kunskap.
Kunskap är makt, brukar man säga. Lika riktigt är att säga att det finns en massa kunskap som aldrig sprids, som aldrig blir föremål för information, eftersom den som har makten inte erkänner den. Detta är den ”obekväma informationen” som Yttrandefrihetsutredningen talar om. Upplysning är en sak. Officiellt sanktionerad kunskap många gånger något helt annat. Vad som erkänns som sant och osant, rätt och fel, information och desinformation är en fråga om makt. Men det handlar också om människosyn. Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt; läser Börje och Berit i Olofström någon som påstår att förintelsen var ett humanistiskt projekt, ja då tror de säkert att det var så.

Att ifrågasätta etablerade fakta är inte bara en rättighet, det är också en nödvändighet för att nya fakta ska kunna komma i dagen. Men även det motsatta måste gälla: man måste ha rätt att ha fel. Inget ogrundat påstående, medvetet eller omedvetet, om Srebrenica kan vara värre än att det går att motbevisa; annars kan vi ju inte vara säkra på att det som vi påstår är fel faktiskt är fel. Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser. I så fall skulle hela det borgerliga mediasverige ställas bakom skranket för sina förslagna lögner om samhällsekonomin, sjukskrivningarna, rapporteringen om Irak etcetera. Och den som i domstol vill påvisa att någon avsiktligt påstått saker mot bättre vetande i syfte att förvirra allmänheten, skulle ha en helt omöjlig bevisbörda.
Återigen handlar det om resurser. Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media. Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna – och framför allt om den var lika åsiktsintolerant – skulle ju vänstern kunna starta ett drev varje gång som någon bagatelliserar israelernas folkfördrivning 1948 (för att ta ett vanligt exempel på historieförfalskning). Men även om alla ideologiskt stridande sidor ägde lika stora dagstidningar vore det förödande om det drogs i gång en massaker så fort någon skrev något som var fel.
Sanna och osanna fakta är en sak. Något annat är hur vi väljer att utesluta vissa fakta och kombinera andra för att bilda sammanhängande tolkningar, där definitioner av centrala begrepp står i centrum för analysen. Definitioner är aldrig absoluta utan beroende på vem som formulerar dem. Som ”folkmord”. Får man säga saker om folkmord som inte har godkänts av domstolar, till exempel den i Haag? Svaret från varje demokrat borde vara ja.
Vad gäller tolkningar finns det inga facit, bara konkurrerande alternativ. Den tolkning som får officiell status som ”vanligt sunt förnuft” har inte alltid med ovedersägliga sanningar att göra, utan handlar om styrkeförhållandena i kulturkampen. Det är därför den förhärskande världsbilden i huvudsak är formulerad av en västerländsk, vit, privilegierad, medelålders, heterosexuell man med (ny)liberala preferenser. Samtidigt är det viktigt att inse, särskilt för vänstern, att makten då och då faktiskt har rätt.
Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt. Han ser inget egenvärde i att olika perspektiv bryts och konkurrerar med varandra: ”Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster.” Han föredrar en röst. Företrädesvis sin egen. Annars kanske folk blir förvirrade.
Även Leif Ericsson efterlyste en ”ge­mensam berättelse” om tragedin på Balkan.4 Såna vädjanden låter alltid sympatiska men är i själva verket den auktoritäres våta dröm att inte låta individen få sätta ord på sina egna erfarenheter. För att komma fram till en gemensam berättelse krävs homogena samhällen av ett slag som inte finns. I de samhällen vi hittills känner till har de gemensamma berättelserna formulerats av den resursstarke och har efter hand inte alls visat sig vara särskilt gemensamma. Så länge man har yttrandefrihet är varje tanke på en gemensam berättelse omöjlig.

Zarembas programförklaring för tankarna till Gustaf III:s tryckfrihetsförordning från 1774, med vilken kungen av Guds nåde påstod sig garantera yttrandefriheten när han egentligen inskränkte den för att hans envälde inte skulle kunna kritiseras. Sentensen var att man får skriva vad man vill så länge det inte strider mot vad kungen tycker och anser. Och för att ingen skulle kunna uttrycka annorlunda åsikter än kungens infördes en omfattande censur. Att Zaremba ifrågasatte Björn Eklunds rätt att alls få publicera sig är med andra ord konsekvent, men för att vara kommet från en som har upplysningen som ideal är det synnerligen märkligt. Att han dessutom hade en rad kollegor, som också bekänner sig till liberalismen, med sig i censurdrevet gör inte saken bättre. Inte heller att han legitimerade Ordfronts ledning att kväsa den interna debatten.
Med anledning av ledningens agerande i konflikten övervägde några av Ordfronts mest namnkunniga författare att lämna förlaget. Noam Chomsky, John Pilger, Arundhati Roy, David Barsamian, Michael Albert och Tariq Ali skrev ett öppet brev där de uttryckte sin oro över att Ordfront ströp en fri debatt om Balkan.5 Ordfront förlags samtliga anställda skrev då ett brev till styrelsen om att uppropet inte fick spridas till allmänheten: ”Att aktiva Ordfrontmedlemmar sprider uppropet bl.a. till pressen och använder sig av det i argumentationen är naturligtvis oerhört allvarligt och något som vi definitivt inte kan acceptera.”6 Så formuleras ett generaldirektiv från centralkommittén.
Det finns ett gammalt men illustrativt exempel på vilka konsekvenser de nya liberalernas syn på yttrandefrihet kan få. 1971 sändes i TV2 Från socialism till ökad välfärd, en serie om arbetarrörelsens historia, skriven av tre unga forskare. Programmakarna framförde kritik mot Saltsjöbadsavtalet och klassamarbetets välsignelser. Radionämnden, som inkallade en expertgrupp bestående av tre professorer, kunde inte finna ett enda faktafel, men fällde i alla fall serien eftersom dess historieskrivning stred mot ”den officiella synen”. Strax innan hade TV2 sänt Fria Pros satir över Saltsjöbadsavtalet. Även den fälldes eftersom man hade gjort sig skyldig till ett faktafel: LO-ordföranden framställdes som full när han i själva verket hade varit nykterist. Det egentliga skälet till fällningen tycks dock ha varit att folkhemsmodellen inte fick ifrågasättas på prime time i den statliga televisionen.
Socialdemokraterna tålde inte ett alternativt perspektiv; det fanns en officiell tolkning och de som stred mot denna skulle förbjudas. För en som Zaremba, som har gjort sig ett namn på att ifrågasätta socialdemokratins samhälle och själv alltid är frikostig med sak- och faktafel, torde dessa skrattretande exempel stämma till eftertanke.
Björn Eklund skrev en artikel som kostade honom jobbet. Ordfronts ledning har hela tiden förnekat att uppsägningen av Eklund var politisk och påstår att den handlade om ”samarbetssvårigheter” och ”illojalitet” mot arbetsgivaren. Man kan inte undgå känslan av att anklagelserna var en bluff när man läser den nye chefredaktören Johan Berggrens omdömeslösa ledare i Ordfront magasin 7/2005. Han uttrycker där sitt bekymmer över att Ordfront än en gång har uppmärksammats i Dagens Nyheter för en artikel som utmanar det vedertagna (den här gången om Ukraina), varför han konstaterar att det tydligen inte hade räckt med att sparka Eklund för att få arbetsro:

… visserligen har vi idag en ny redaktion. Men ändå. Ett varumärke är ett varumärke. Skulle Arlas mellanmjölkpaket bara en enda dag i en enda stad innehålla kräkmedel, skulle man dricka Milko ett bra tag framöver om så Arla bytte ut varenda mejare och kossa i laggårn. Misstänksamheten kvarstår, bleknar långsamt. Länge än har vi ögonen på oss. Flera mer eller mindre namnkunniga skribenter ligger och hugger i vassen.

Förutom att den lösmynte Berggren jämför Eklunds artikel med ett kräkmedel, erkänner han alltså att hela redaktionen, det vill säga även Kerstin Gustafsson och Joar Tiberg, avskedades av politiska skäl. Ordfront ville, förstår man, slippa alla de där monstertruckarna som kör över dem som tänker annorlunda. Även Berggrens slutsats är att det är bäst att inte tänka annorlunda. Han vill inte att Ordfront magasin ska ”ha ögonen på sig”. Tryggast är att en gång i månaden distribuera en tidskrift som gör monstertruckarna nöjda men lämnar alla andra likgiltiga.
Ordfronts uppsägning av Björn Eklund, liksom deras spefulla uttalanden om oss som stred för hans rätt att få gå till jobbet, är förvillande lika mina forskningsresultat om arbetarrörelsens auktoritära traditioner. Den socialdemokratiska partiledningen har i alla tider mobbat ut och tystat ner sina interna kritiker, plockat bort dem från förtroendeposter och tagit av dem nycklarna till partiexpeditionen, allt under anklagelser om ”illojalitet”. Varje avvikande mening har stämplats som medvetna splittringsförsök eller som en indikation på en nära förestående kupp. Man har alltså hellre löst ideologiska konflikter med organisatoriska medel än genom debatt och sakligt meningsutbyte.7 När Ordfront sparkade OM-redaktionen fick alltså vänstern en obehaglig påminnelse om att åsiktsförtryck och ostracism inte är något som bara diktaturer eller den auktoritära borgerligheten ägnar sig åt – underskatta aldrig arbetarrörelsens förmågor på det området. Det är värt att notera att flera av dem inom Ordfront som arbetade för att göra sig av med Eklund har ett förflutet i 1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba).
Påståendet att Björn Eklund hade varit illojal var alltså ett gammalt beprövat härskartrick. Men även om Eklund faktiskt hade varit ”illojal” mot sin arbetsgivare när han kritiserade de arbetsförhållanden han tvingades arbeta under när redaktionens personal drastiskt skars ned, borde han ha haft rätt att få vara det.8 Lojalitetsplikten är ingenting att slå vakt om. Den härrör från det gamla legohjonsförhållandet – det feodala husbondeväldet.

Carl Gustaf Spangenberg, jurist och rättshistoriker vid Uppsala universitet, me­nar att yttrandefriheten i arbetslivet måste stärkas eftersom det är en fråga om demokrati och respekt för människovärdet. Yttrandefriheten är en förpliktande män­s­klig rättighet. Dessutom kan kritik göra arbetet mer effektivt och rationellt.9 Även Kurt Junesjö, som är fackförbundsjurist, menar att det måste finnas en gräns för den anställdes lojalitet. Så måste man till exempel ha rätt att kritisera nedskärningar i den offentliga sektor man själv arbetar inom. Även för Ordfront var detta en gång en viktig princip; 1997 gav de sitt Demokratipris till tre ambulansförare ”för att de med stort kurage har försvarat yttrandefriheten och kritikrätten på sin arbetsplats”.
Enligt Kurt Junesjö blir det allt vanligare att arbetsgivare anklagar obekväma an­stäl­lda för illojalitet som ett sätt att skrämma dem till tystnad eller för att dölja politiska uppsägningar, som är förbjudna enligt lag.10 Det var alltså inte ett utslag av karnevallusta när Kommunals lågavlönade kvinnor i början av 1990-talet demonstrerade med papperspåsar på huvudena. De var helt enkelt rädda för att få sparken, trots att de – till skillnad från privatanställda – har grundlagsfäst yttrandefrihet även på sina arbetsplatser och om sina arbetsplatser. Enligt en undersökning som Temo nyligen har gjort på uppdrag av Seko, upplever 43 procent av de anställda att möjligheten att kritisera arbetsgivaren har minskat under senare år.11 Yttrandefrihet i arbetslivet är en av de viktigaste målsättningar som de demokratiskt sinnade krafterna måste ställa sig och är en fråga som kommer att aktualiseras ytterligare i och med det hårdnande läget på arbetsmarknaden.
Samtidigt som Ordfront föreslog sin förlikning med Björn Eklund (uppenbarligen för att de insåg att de skulle förlora i Arbetsdomstolen), pågick det en vild strejk i Stockholms tunnelbana. Tunnelbaneförarna på Connex strejkade till stöd för sin fackordförande som hade fått sparken just på grund av ”illojalitet”. Under normala omständigheter hade ett reportage om tunnelbaneförarnas syn på privatiseringarnas konsekvenser och arbetsplatsdemokratin varit ett givet ämne i Ordfront magasin. I och med uppsägningen av Eklund har man på egna meriter diskvalificerat sig från alla möjligheter att bli en folktribun i tider när fackföreningsrörelsen är lika ifrågasatt som den var under mellankrigstiden. Inte heller skulle Ordfront med trovärdighet kunna ge stöd åt Sekos kampanj ”Vi vägrar att hålla tyst!”, om rätten att få kritisera missförhållanden i arbetslivet. En kampanjparoll som för övrigt tangerar Ordfronts egen slogan: ”Ingen borde tiga”.
Konsekvenserna av Ordfrontkonflikten är förödande för demokratin. Många sam­hällskritiker har med nödvändighet drabbats av självcensur, vilket Ordfront magasin i och med Johan Berggrens ledare är ett ledande exempel på. Det är bäst att undvika de alltför kontroversiella frågorna, enklast är att hålla inne med de bångstyriga tankarna och de utmanande åsikterna. Annars blir man offentligt avrättad, kanske till och med av med jobbet. Framför allt måste man se till att man är helt färdigtänkt och fastlåst; embryonala tankar i en prövande ton kan sluta med en katastrof för den aningslöse. Det är mentalt lättare att bli giljotinerad om man är tjurskalligt övertygad om att man har helt rätt, än om man bara försökt testa en idé och varit nyfiken på vad andra kunnat bidra med för att utveckla den vidare.
Resultatet kommer att bli en ytterligare avintellektualisering av hela det offentliga samtalet. Kvar finns snart bara den late liberalen som inte behöver tänka nytt eftersom han aldrig blir ifrågasatt, och samhällskritikern som nöjer sig med att mumla. Systemkritikern gör sig överhuvud icke besvär. De borgerliga ledar- och kul­tursidorna har redan börjat slamma igen av maktspråk, arrogans och yxiga på­stå­enden.
”Det liberala etablissemanget har tagit över”, skriver Göran Greider i sin dikt med samma namn:

För första gången i min livstid
tycks murarna nästan sakna sprickor.
( … )
Och det liberala etablissemanget
har slutligen lyckats när den fått
varje kritiker att känna skam
över det han eller hon tror på.12

”Man tänker mest på yttrandefriheten och känner starkast för den när man erövrar den eller förlorar den”, skriver Yttrandefrihetsutredningen. Åsiktsfriheten är inte en gång för alla vunnen, den måste erövras hela tiden. Det som krävs är, som Greider skriver,

Att folk går ut på gatorna,
i tiotusental. Och att
detta gång på gång, sex gånger
om dagen, läses högt, med
ansiktet vänt mot solen.

Kulturkampen är en social strid. Det är bara starka organisationer, självständiga tidningar och förlag som kan slåss för rätten att tänka och skriva fritt. Desto större tragik att det var på Ordfront som yttrandefriheten till slut uppfattades som ett hot och inte vårdades som ett löfte.

Åsa Linderborg