Det pågår en härlig islossning inom borgerligheten för tillfället. Inte nog med att Centerns partiprogram plockas sönder, på ett par ledarsidor pågår dessutom en mera principiell diskussion om liberalism kontra nyliberalism. Det hela började med att Svante Nycander (DN 7/1) försökte sparka bort de nyliberala förtöjningarna. Timbros inflytande över ungdomsförbunden skadar i förlängningen näringslivet, menade han. Kort därefter fick han både mothugg och eldunderstöd av Håkan Boström (DN 8/1). Så var debatten igång.
Kanske har borgerligheten fått sin första riktiga idédiskussion på årtionden. Skillnaden mellan liberalism och nyliberalism på den högra kanten är avgrundsdjup och det är ungefär lika långt mellan nyliberala Fredrik Segerfeldt och socialliberala Göran Rosenberg som mellan Mona Sahlin och Lenin på vänsterkanten. Själv kommer jag att tänka på den amerikanska kulturgeografen David Harveys krassa syn på nyliberalismen. Han menar i sin bok A Brief History of Neoliberalism att nyliberalismen var ett näringslivets svar på den strukturella kris som uppstod under 1970-talet. Ett försök att återupprätta klassmakten när bolagen gav allt sämre vinstutdelningar och aktiemarknaden stod stilla som en tjärn i skogen. I grunden, menar Harvey, är därför talet om den ”libertarianska” och ”anarkistiska” nyliberalismen bara en form av falskt medvetande. En offensiv från kapitalet förklädd till politisk ideologi.
Ibland tenderar människor på vänsterkanten att betrakta alla liberaler som av samma skrot och korn. Detta är olyckligt. Att förvandla liberalismen till en oformlig blå massa är att blunda för skillnaderna mellan de progressiva och bakåtsträvande krafterna. I värsta fall leder det till djupt olyckliga slutsatser som när Joar Tiberg i Aftonbladet (6/11 2012) deklarerade att han ville rösta på Mitt Romney, eftersom det inte spelade någon roll vem som vann. Både han och Obama var ju hycklande liberaler.
För den som vill fördjupa sig i ämnet ”gammelliberaler” kommer för övrigt Per Wirtén med en intressant bok i mars. Den heter Herbert Tingstens sista dagar och handlar om en typ som knappast skulle ha satt sig på en skrivarkurs vid Timbros Stureakademi.