I helgen samlas Folkpartiet till landsmöte. Rubriken är Liberal kraftsamling. Hoppingivande att partiet har förmåga att inse att det behövs. I en tid där diskussionen om samhället tyvärr inte förs med utgångspunkten i kampen mellan arbete och kapital utan snarare äger rum på värderingsskalan, så är behovet av liberaler stort. De borgliga och liberala ledarsidorna har helt flippat ur och förråder nu öppet den borgerliga idédebatten å det grövsta. Den socialdemokratiskt styrda regeringen har infört gränskontroller. Moderaterna föreslår att vi ska stoppa asylsökande vid gränsen och Kristdemokraterna vill inrätta interneringsläger för asylsökande. Detta är frågor som för en liberal inte borde vara så svårt att reagera mot och dessutom kunna vinna opinionen med sig kring. I det läge som samhällsdebatten nu befinner sig, balanserande på en skör tråd, behövs liberaler som kan stå upp och värna mänskliga rättigheter och den liberala demokratins grundstenar.
Under veckan har Folkpartiets partistyrelse publicerat sina svar på motionerna som handlar om att Folkpartiet ska byta namn till Liberalerna. ”Vi ska heta det vi är” slår Jan Björklund fast på DN Debatt (17/11). Men vad är det Folkpartiet är då, frågar vän av ordning? Är de den välutbildade borgerlighetens parti? Är de Euro-partiet? Är det krav- och batongliberalerna? Vem vet, för Folkpartiet har helt och hållet tappat sin identitet. En enad borgerlighet att gjort allt för att tvätta bort sina särdrag och när man nu ska särpräglas igen blir det uppenbart att Folkpartiet är vagt i konturerna. Antagligen för att man själva inte vet vart man ska längre.
Men den som följt Folkpartiet sedan tidernas begynnelse, och kanske framförallt efter Bengt Westerbergs tid, vet att det faktiskt finns en intern opposition till krav- och batong-liberalismen som just nu personifieras av Björklund (men som tidigare axlats av bland annat Lars Leijonborg).
Ideal är något som verkar vara viktigt för liberaler, men tydligen har partisammanhållningen hittills varit viktigare. Det är slut med det nu. Världens snällaste partiopposition måste bli extremt mycket tuffare.
I en tid där ett fascistiskt förstadie tycks torna upp sig vid horisonten, en tid där mänskliga rättigheter, anti-diskriminering och vikten av att värna den liberala demokratin står högt upp på agendan borde liberala partier ta en betydligt större plats och vinna utrymme i opinionen. Men det gör de inte. Kan det bero på att det inte finns några liberala partier kvar?
