Under uppmärksammade former fick president Evo Morales och hans parti MAS (Movimiento al Socialismo) lämna makten i Bolivia i november förra året. Initialt talades det om valfusk bland annat från den valövervakande organisationen OAS (Organization of American States). Genom militären och polisens agerande tvingades Morales och stora delar av hans regering i landsflykt. Morales lämnade landet för att undvika det våld och dödande som tog fart från extremhögern, utan att polisen ingrep. Att bränna Wiphala-flaggan har blivit ett sätt för extremhögern att visa sitt hat mot Bolivias urfolk och deras nyvunna rättigheter.

Jag frågade då, i november 2019, Utrikesminister Ann Linde om hon ansåg att det var en statskupp i Bolivia. I sitt svar till mig svarade hon att polisen och militär hade ”rekommenderat” president Morales att avgå. Hon betecknade inte händelsen som en statskupp. Att såväl Morales, som att flera av hans efterträdare i successionsordningen enligt konstitutionen tvingades bort under hot om våld hade uppenbarligen mindre betydelse för utrikesministern.

I efterhand har det kommit fram att valfusk inte förelåg. Oberoende granskningar av amerikanska CEPR (Center for Economic and Policy Research) och MIT (Massachusetts Institute of Technology) har konstaterat det. OAS agerande ledde till att utlösa de våldsamma upploppen och tycks i efterhand allt annat än oberoende.

Istället för att MAS behöll makten, vilket alltså är vad folket röstade för, togs regeringsmakten över av Jeanine Áñez, tidigare andra vice talman. Hon har behållit den makten under ett år genom att flera gånger skjuta upp nyvalet, samtidigt som hennes regering har förföljt oppositionen och utövat förtryck mot urfolken.

Ann Lindes och EU agerande har i praktiken lett till legitimerande av statskuppen och Áñez nya högerstyre. Áñez lovade att inte ställa upp i valet för att sen ändra sig. I september avbröt hon sin kandidatur då den splittrade högern mot MAS. Valet som skulle genomföras i februari har gång på gång flyttats fram. Efter stora folkliga protester mot uppskjutningarna under augusti sattes datum för valet till slut till den 18 oktober. Valprocessen och -kampanjer har präglats av kraftiga inskränkning av oppositionens utrymme. Hundratals politiska fångar sitter inlåsta i fängelser eller husarrest.

Under Morales tid vid makten hade Bolivias ekonomi en mycket positiv utveckling. Fattigdomen och arbetslösheten har halverats och analfabetismen har nästintill utrotats. En ny medelklass har växt fram och urfolken, som utgör omkring två tredjedelar av befolkningen, har inkluderats i samhället. Den nya konstitution som antogs år 2009 har bland annat stärkt kvinnors representation i politiken. Kvinnor utgör nu 53,1 procent av ledamöterna i underhuset och 47,2 procent av ledamöterna i senaten.

Konflikten i landet har pågått länge och följer både geografiska, ekonomiska, etniska och ideologiska linjer. Det är uppenbart att landets höger provoceras av den politik som Evo Morales fört – en politik som stärkt den fattiga urfolken på de tidigare eliternas bekostnad – och gör allt för att stoppa MAS och folkrörelserna inte ska komma tillbaka till makten.

Morales har också fått berättigad kritik för att han urholkat maktdelningen i landet och klamrat sig fast vid presidentposten. Korruption är fortsatt ett stort problem i Bolivia. Det kan dock aldrig rättfärdiga det våld vi har sett eller att militären avsätter en president.

Sverige och EU måste nu ändra sitt förhållningssätt till Bolivia. En minoritet ska inte kunna ta makten genom våld och förtryck av urfolk. Demokratin i Bolivia måste återställas. Det krävs att retoriken från Europa skärps. Sverige och EU måste revidera sitt stöd till statskuppen, skärpa sin kritik gentemot regimen gällande bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och framförallt skicka valövervakare till valet den 18 oktober för att kontrollera att eliten inte valfuskar sig till makten.