I oktober ägde en historisk händelse rum i boliviansk politik: den första tv-sända valdebatten där alla presidentkandidater deltog.

Som i många latinamerikanska länder tenderar politiker att hellre elda upp redan trogna anhängare med känslosamma tal på mass­möten eller att skaka händer på änd­lösa turnéer genom byar och bostadsområden, än att utsätta sig för kritiska utfrågningar eller stå öga mot öga med motståndare. Men inför valet på söndag har alla uppenbarligen bedömt att de inte har råd att avböja.

Inför söndagens val har Bolivia tagit del av tv-sända presidentvalsdebatter – en ovanlighet i ett land där kandidaterna traditionellt hellre hållit massmöten med de egna anhängarna. Foto: Jorge Uechi/AP/TT.

Tv-debatten håller sig betydligt mer civiliserad än motsvarigheten i USA, men det märks att många av deltagarna är en smula ovana vid situationen. Feliciano Mamani, från lilla nationalist­partiet PAN-BOL, klädd i gruvarbetar­hjälm och arbetsskjorta, verkar läsa innantill. Den frikyrklige pastorn Chi Hyun Chung, som kom trea i det ogiltigförklarade valet förra året, tenderar oavsett ämne att glida in på hotet från världskommunismen. Fernando Camacho, den radikala protest­ledaren från förra årets demonstrationer, har framställt sig som icke-politiker eller antipolitiker, och många anhängare blev besvikna när han valde att kandidera. Han försöker nu odla en själv­säker, professionell företagarstil.

– På grund av ideologiska strider har vi förlorat miljonindustrier. Det handlar inte om höger eller vänster, utan om bolivianska jobb, säger han – för att sedan presentera ett förslag om avskaffade kollektivavtal.

De två favoriterna, Carlos Mesa från center­koalitionen Medborgarsamlingen och Luis Arce Catacora, tidigare finansminister för gamla regeringspartiet MAS, låter båda lite som om de föreläser. Båda har akademisk bakgrund. Och båda talar en hel del om det förflutna, men målar upp fullständigt olika bilder.

Mesa beskriver de föregående 14 åren med MAS som urspårad populism, dominerade av grundlagsbrott, godtycklighet och korruption. Arce talar i stället om ”ekonomisk stabilitet” (ett av nyckelslagorden i partiets kampanj) under en för Bolivia unikt lång epok, inklusive genom den globala finanskrisen, som tagit miljoner människor ur fattigdom.

Vi har varit utsatta för hård förföljelse, attacker från beväpnade grupper som agerar med stöd från polisen och militären, åtal, försök att stoppa kandidaturer eller förbjuda hela partiet, men vi har undvikit att falla för provokationer.

– När vi tillträdde fanns det 4 miljarder dollar på bankkonton, i dag finns det 22 miljarder. Det är inte statens pengar, det är pengar som ni, det bolivianska folket, har kunnat spara, säger han.

Mellan de två versionerna av de gångna årtiondena står kanske den avgörande striden inför valet, men kandidaterna går aldrig in i någon riktig dialog med motståndarens bild. De föredrar att tala så mycket som möjligt om sin egen.

Anhängare och motståndare till socialistpartiet MAS i handgemäng tidigare i oktober. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Den aningen udda och trevande debatten speglar den djupa osäkerhet landet befinner sig i efter att MAS-regeringen föll förra året. För MAS-anhängare har det varit en chock att efter nära ett och halvt årtionde inte längre befinna sig vid makten – i diskussioner online kan man se en del partiföreträdare som fortfarande kallar sina motståndare ”oppositionen”. För många av MAS motståndare har det samtidigt varit en besvikelse att se ”övergångsregeringen” (som nu har suttit runt ett år) hänge sig åt samma korruption som de alltid anklagat MAS för – mest dramatiskt när hälsoministern sparkades och häktades för köp av respiratorer till överpris.

Många bolivianer är fortfarande osäkra på vad som egentligen hände förra oktober. Var det en statskupp? Ett folkuppror? Var det valfusk? Inledningsvis blev det senare den veder­tagna bilden, och opinionsundersökningar visar att en knapp majoritet fortfarande tror så. Men ett år efter maktskiftet har fortfarande inga konkreta bevis dykt upp, och samtidigt har internationella studier, bland annat av två forskare vid MIT-universitetet i Massachusetts, underkänt de statistiska belägg som amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, förlitade sig på för att förkasta valresultatet.

Efter andra våldsamma maktövertaganden i Syd- och Latinamerika, exempelvis 2009 i Honduras, har den förlorande sidan oftast utplånats som politisk kraft. Däråt verkade det också vara på väg i november och december, när tiotals politiker från MAS greps eller åtalades. Men så blev det inte.

– Vi har varit utsatta för hård förföljelse, attacker från beväpnade grupper som agerar med stöd från polisen och militären, åtal, försök att stoppa kandidaturer eller förbjuda hela partiet, men vi har undvikit att falla för provokationer, säger Adolfo Mendoza, sociolog och kandidat för MAS till rådet för internationella samarbeten, till Flamman.

Anhängare till MAS blockerade tidigare i år en motorväg i protest mot planerna på att skjuta upp höstens presidentval. Partisympatisörer såg dessa planer som ett led i att hindra MAS från att vinna tillbaka makten. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Dåvarande presidenten Evo Morales, hans vicepresident och ett halvdussin ministrar har flytt landet. Andra har tagit sin tillflykt till mexikanska ambassaden, där de fortfarande sitter fast, och några har gripits efter protester och massakrer där militären skjutit ihjäl tiotals demonstranter och undantagstillstånd utlysts. Trots det lyckades MAS bromsa och hejda sitt fall.

Partiet föll inte sönder, de juridiska för­söken att upplösa det eller stoppa dess kandidater lyckades inte, och dess representanter tog återigen plats i det parlament där de fortfarande har majoritet och kunnat utgöra en viss motvikt till den på tveksamma grunder utnämnda övergångspresidenten Jeanine Añez.

Statsvetaren Fernando Molina har pekat på att det bolivianska folket, oavsett vilket parti de stödjer, inte vill förlora sin demokrati som sådan. Samma instinkt som fick majoriteten att rösta emot obegränsat omval för Evo Morales, och ännu mer att reagera mot att han inte respekterade omröstningsresultatet, fick den att slå bakut mot försöken att utplåna MAS som politisk kraft. Folk inser att bara om det finns verkliga alternativ att välja mellan, kan de ställa krav på politikerna och begära något i utbyte mot sitt stöd, menar han.

Inte bara lyckades partiet överleva, utan också vända opinionssvackan från runt 30 procent – som betraktas som partiets ”hårda kärna”, till stor del organiserad i sociala rörelser – till enligt en del opinionsundersökningar över 45 procent, andra lite under 40. Den avgörande gränsen är över 40 procent med en marginal på 10 till nästföljande kandidat, vilket nästan säkert är Carlos Mesa, som pendlat just däromkring. Då skulle Arce vinna i första omgången. I en utslagsomgång anses risken vara stor att hela motståndarspektrat enar sig mot honom.

Däremot finns det ännu inga tecken på att endera av de tunga mottävlarna, Mesa eller Camacho, skulle lägga sig för den första omgången. Det är betydligt bättre odds än någon hade gett MAS kandidat vid årets början.

– Den nuvarande regeringen har fört landet in i en trippel kris, ekonomisk, sanitär och politisk, och vi är de enda som föreslår en lösning. Allting hänger ihop – om vi inte tar tag i ekonomin kan vi inte klara människors försörjning, och då kan vi inte heller kämpa mot pandemin, säger Adolfo Mendoza.

Carlos Mesa är centerkoalitionen Medborgarsamlingens affischnamn och MAS tyngsta konkurrent i presidentvalet. Foto: Juan Karita/AP/TT.

Bolivia har drygt 8 000 döda i covid-19, vilket placerar landet på ungefär samma nivå som Brasilien i förhållande till befolkning, men det är inte säkert att siffrorna är fullständiga. Samtidigt beräknar både Världsbanken och Bolivias centralbank att BNP kommer falla runt 6 procent under året. Det skulle leda till en miljon nya fattiga av 11 miljoner invånare, enligt ekonomen Alfredo Serrano vid Centrum för latinamerikansk strategi och geopolitik i Spanien.

En mer pessimistisk uppskattning är att befolkningens inkomster – som till stor del kommer från en paralyserad informell sektor – kommer att falla med mellan 30 och 50 procent och att över 2 miljoner människor därmed kommer att sjunka ned i fattigdom. Bolivias stimulansåtgärder för att motverka krisen motsvarande bara 1 procent av BNP och är de minst ambitiösa i hela Latinamerika, enligt Serrano. Den spridda uppfattningen att regeringen Añez varit ett misslyckande på alla fronter, som avspeglats i stadigt fallande opinionssiffror, var avgörande för att Jeanine Añez skulle dra tillbaka sin egen kandidatur.

MAS krisprogram innehåller en omförhandling av landets utlandsskuld med krav på ett tvåårigt betalningsstopp. En liknande omförhandling genomfördes nyligen av Argentina med nära femtioprocentiga avskrivningar som resultat, och även Ecuador sitter just nu i skuldförhandlingar.

MAS vill också se en extraordinär skatt på förmögenheter – också det ett krav som rests i en rad länder i Latinamerika och världen under pandemin, men som hittills inte blivit verklighet någonstans. De extra resurserna planeras att användas till såväl stora kontantbidrag till fattiga familjer som storsatsningar på bland annat biodiesel. Det senare ska samtidigt ”trygga landets energioberoende” och dra igång ekonomin och skapa jobb.

Jämfört med sina toppresultat 2009 och 2014 förlorade MAS – också enligt de officiella röstsiffrorna – runt 15 procent av väljarkåren. Partiets förhoppning är att de hårdare tiderna, minnet av den framgångsrika ekonomiska utvecklingen under de gångna 14 åren – som Arce, finansminister under nästan hela perioden, personifierar – och besvikelsen över den nya regeringen ska locka en del av dem tillbaka.

– Vi förlorade en del av medelkklassen, en medelklass som växt just tack vare de ekonomiska framstegen. Det blev en identitet och en klassmarkör att vara opposition. En del av den gruppen är tillbaka nu. De återupptäcker att de är en del av folket, att de inte heller klarar sig med sina butiker eller företag om de fattiga blir fattigare, att de också behöver en aktiv statlig ekonomisk politik. En annan del är för grundmurat fientlig, ofta med rasistisk bakgrund, för att det ska gå att nå dem, tyvärr, säger Adolfo Mendoza.

Nuvarande regering har fört landet in i en trippel kris, ekonomisk, sanitär och politisk, och vi är de enda som föreslår en lösning. Allting hänger ihop – om vi inte tar tag i ekonomin kan vi inte klara människors försörjning, och då kan vi inte heller kämpa mot pandemin.

Men även om situationen för Bolivias socialist­parti har förbättrats markant det senaste året återstår en viktig fråga. Om Arce och MAS faktiskt skulle vinna, kommer de tillåtas fredligt återta makten? Även de mer moderata motståndarna, som Mesa, har byggt sina kampanjer kring hotet att MAS skulle återvända och framställt det som en väg in i diktatur. Skulle de verkligen acceptera en sådan utgång?

– Vi är beredda på möjligheten att de inte gör det. Det beror också på vad USA-­ambassaden säger. Det var den som pressade Añez att dra tillbaka sin kandidatur. Om de skulle göra det kommer det förmodligen att följa ett mönster där man igen anklagar oss för valfusk i MAS starkaste fästen, tillsammans med para­militära aktioner för att destabilisera landet och sätta valets legitimitet i tvivel. Det måste vi i så fall bemöta med en stor mobilisering, utan att samtidigt låta oss provoceras till nya våldsamheter. Det bästa vore en seger med stor marginal, men ligger det precis på gränsen, är risken stor att de kommer hitta någon ursäkt att inte acceptera resultatet, säger Adolfo Mendoza.