Över allt här i Venezuelas huvudstad Caracas kan man se de två uppsträckta händerna med tio spretande fingrar. Målade på valaffischer eller lyfta av någon av alla vänsterns valarbetare. De tio fingrarna symboliserar de tio miljoner röster för Hugo Chávez, som vänsterkoalitionen försöker få i presidentvalet 3 december. Det är ett högt mål i ett land med ungefär 16 miljoner röstberättigade, och det är tveksamt om man lyckas uppnå det.
Men det råder ingen tvekan om att Chávez kommer att vinna.
Det finns fler röstberättigade än i förra valet. Genom ”Misión identitad” har cirka två miljoner venezuelaner, som tidigare saknat rösträtt på grund av att de saknat identitetshandlingar, getts möjlighet att rösta. Och eftersom det främst varit fattiga som saknat identitetshandlingar och det främst är fattiga som stödjer regeringen, vinner vänstern valen ännu mer överlägset.
En fungerande representativ demokrati gynnar alltid vänsterkrafterna. Det var därför högern i Sverige motsatte sig allmän rösträtt här, och det är därför högern i Venezuela motsätter sig demokratiseringen.
Till sin hjälp har de svenska skattepengar. Folkpartiets ungdomsorganisation Liberala ungdomsförbundet driver projektet Youth Initiative for Democracy in Latin America tillsammans med Nederländernas Jonge Democraten och ett par latinamerikanska organisationer. Från Venezuela deltar Centro para una Democracia Moderna y Solidaria (CDMS), som öppet hyllar 2002 års militärkupp. Samarbetet finansieras av Ungdomsstyrelsen, det vill säga med skattepengar.
Förbundssekreteraren för CDMS, Eduardo Delgado, intervjuades om det svenskstödda projektet i tidningen Miscelanas (11/1 2006). Delgado, som även är medlem i katolska högerpartiet Copei, berättar att CDMS är mot regeringen eftersom denna vill ”förstöra det kristna budskapet”. Den katolska högern avskyr Hugo Chávez eftersom han uttalat sitt stöd för kvinnors, homosexuellas och icke-katolikers rättigheter.
Inom ramen för samma projekt har Liberala ungdomsförbundet åkt till Colombia och träffat företrädare för Alvaro Uribes regering. I november 2005 bjöd Liberala ungdomsförbundet in Colombias ambassadör till ett offentligt möte i riksdagshuset. I ett pressmeddelande förklarade förbundet intresset för Colombia med ”kommunismen utgör fortfarande ett hot i många latinamerikanska länder och därför är det viktigt att upprätthålla balansen”. Och visst upprätthålls balansen i Colombia. Enligt Amnesty international skedde 2 750 politiska mord eller ”försvinnanden” mellan 2002 och 2005. År 2005 mördades 70 fackliga aktivister av paramilitära grupper, nära lierade med den colombianska armén. Under de senaste 20 åren har minst 3 000 vänsterpolitiker mördats. Däribland två presidentkandidater.
Bombhögerns alternativ för Latinamerika är inte demokrati och mänskliga rättigheter. Ej heller någon svensk småtöntig mysreaktionär folkpartism, med på sin höjd lite språktester och prygel i skolan. Nej, deras alternativ är massmordens och förtryckets Colombia.
Det bör man komma ihåg, när svenska folkpartister och andra Latinamerikahatare får framträda som några slags demokratiska helgon i till exempel debatter om Kuba. Folkpartister är inte demokratiskt pålitliga när det gäller Latinamerikafrågor.
Venezuela däremot är – trots brister och fel – ett av de länder som går i spetsen för den latinamerikanska demokratiseringsvåg, som håller på att sopa undan de sista resterna av militärdiktaturernas mörka år. Och svenska skattepengar räcker inte för att stoppa den utvecklingen.
